Johan August Runström

Fruen fra havet anmeldt av Johan August Runström i Ny Illustrerad Tidning i Stockholm 15. desember 1888.

Två dramer.

Henrik Ibsens nya drama Fruen fra Havet har varit föremål för utförliga redogörelser i pressen, hvadan vi förutsätta dess innehåll såsom bekant. De fleste af dem som läsa dessa rader ha för öfrigt nog skyndat att sjelfve studera den märkliga dikten. Förväntningarna voro denna gäng ännu större an vanligt, efter de bekanta tal Ibsen höll vid de fester, som för honom gåfvos i fjor höstas under hans besök i Stockholm och Göteborg. Han antydde i dessa tal, att hans polemiska intressen vore i aftagende och att hans diktning stode i begrepp att slå in på nya banor.

Vi finna denna utsago åtminstone delvis bekräftad af «Fruen fra Havet». Den skärande dissonans, som afslutade i synnerhet hans båda senaste arbeten, «Vildanden» och «Rosmersholm», återkommer ej i «Fruen fra Havet», der allt tvärt om utmynnar i harmoni.

Det psykologiska har ju alltid varit hufvudsak hos Ibsen, men här herskar det enväldigt, och något tema af polemisk art spelar ej längre med. Samhällskritiken är här trängd åt siden, och likväl bär detta skaldens senaste alster hans säregna pregel i fullt lika hög grad som hans föregående. Samma grundtankar genomskimra det, och de hafdas med samma styrka som någonsin förr. Personlighetens frihet, dess kraf på sjelfständig utveckling och full sjelfbestämningsrätt bilda äfven här den axel, omkring hvilken det hela rör sig. Utan dessa krafs uppfyllande ingen sann lycka för den enskilda menniskan, men skänke förhållandena eller samhället henne denna frihet i utvecklingen, denna fulla, af inga auktoritetshand bundna sjelfbestämningsrätt då är det möjligt för henne, om hon eljest är af rätte slaget, att äfven i de kinkigaste lägen rädda hos sig det bästa, att välja rätt och finna lifvets sanna lycka. I frihet och under ansvar det är valets formel.

Kring denna på en gång klara och djupa, äkta ibsenska grundtanke har skalden byggt upp ett drama af sällsynt fulländning. Ej blott den mästerliga karakteristiken af de handlande personerna fängslar oss på det djupaste, äfven den öfverlägsna säkerhet; hvarmed handlingen är planlagd och genomförd, slår oss med en beundran, som växer i ju högre grad man söker sätta sig in deri. Dock detta är ju ingen öfverraskning hos Ibsen, som i detta hänseende redan länge stått på konstens högsta höjd.

Hufvudpersonen i dramat, Ellida Wangel, intager utan all fråga en af de förnämligare platserna i Ibsens på originella qvinnofigurer så ovanligt rika galleri. Vi följa hennes själskamp med den mest spände uppmärksamhet, på samma gång vi känna den varmaste sympati för denna eldiga, på en gång kraftiga och veka natur, som så mägtigt drages af de lifvets hemlighetsfulla, outgrundliga magter skalden här personifierat i hafvet och dess egendomlige representant «den fremmede mand». Den är egendomlig för många, djupare naturer, begåfvade med starkt känslolif, denna hardt när omotståndliga dragning och längten mot det obekanta, det obundna, lifvet i frihet utan ansvar. Och ingalunda öfvervinnes den genom yttre magtspråk, pockande på vissa lagbuds eller konventionella öfverenskommelsers rätt. Sådana tvärt om endast reta och locka till öfverilade beslut och handlingar. Endast der valet är fullt fritt, kan detta vilda begär i vår själ vaggas till ro, om nemligen ansvarighetskänslan dyker upp och pekar på de pligter, som ligga oss nära och som mägta skänka lifvet ett innehåll, mer värdt än den obundna flygten mot det obekanta, bortom hvilket tomheten och lifsledan må hända gapa, redo att slå sina qväfvande dimmor omkring oss. Det är denna allmäntmenskliga kamp, som gör Ellidas historia så tilldragande för oss, i all synnerhet med den öfverlägsna behandling, hvari förf. vetat gifva oss den.

Vi ha ej här tillfälle att fästa uppmärksamheten på det mästerskap, hvarmed alla bipersonerna i detta drama äro tecknade: den ädle ehuru något karakterssvage Wangel, den dugtiga, hederliga hvardagsmenniskan Arnholm, den naivt egenkäre Lyngstrand, med sin bröstsjukdom och sin orubbliga tro på sin begåfning, och de båda unga flickorna, den allvarliga, praktiskt anlagda Bolette och den mer känslo- och spefulla Hilda med sin passion för «det spännande». «Den fremmede mand» träder fram midt bland alla dessa hvardagsmenniskor som en företeelse ur en främmande verld. Endast löst skizzerad verkar han mer som symbol än som lefvande menniska. För honom vinna vi heller intet intresse, trots allt «det demoniska», som omgifver honom. Det är uteslutande på Ellidas val vi vänta, men här spännas också vår förväntan till det yttersta. Och midt under den fruktansvärda strid för hvilken denna starka själ är rof, syssla de andra med sina små angelägenheter, bildande på samma gång den yppersta kontrast mot och komplettering till hufvudhandlingens upprörda lif. Endast Wangel följer med ångest sin hustrus kamp, men först i sista ögonblicket går upp för honom, hvilket medel här är det enda verksamma: friheten med ansvarskänslan bakom.

Stycket är redan antaget till spelning på vår Dramatiska teater, och länge torde det sålunda ej dröja innan vi bli i tillfälle att bevittna dess verkan från scenen.

...

 

J. A. Runström
Published Apr. 6, 2018 9:52 AM - Last modified May 3, 2018 11:29 AM