Carl David af Wirsén

En folkefiende anmeldt av Carl David af Wirsén i Post ock inrikes tidningar i Stockholm 12. og 13. desember 1882. Her transkribert fra Carl David af Wirsén, Kritiker, Stockholm 1901, s. 51-60.

EN FOLKEFIENDE.

(1882.)

Med mycken spänning afbidades på skilda håll Ibsens nya arbete. Det finns i själfva verket ingen, som, hvilka gensägelser han än må göra mot idéinnehållet i några af skaldens verk, icke lifligt beundrar hans snillrikhet, och redan af detta skäl motser man alltid med ifver hvarje ny skapelse, som bebådas skola från honom utgå. Men arten af hans två sista dramer gaf med fog anledningar till oro, han hade i dem behandlat ytterst ömtåliga ämnen, och han hade gjort det på ett sätt, som i all sin mångtydighet gaf skäl till farhågor, hvilka icke af hans vänners välmenta konstruktions- och förklaringsförsök kunde aflägsnas och hvilka dessutom särskildt genom beskaffenheten af Brandes` hänförda lofprisande af samma dramer blifvit befästa och stegrade. Samme danske granskare, hvilken svårligen kan anses hafva gjort Ibsen någon tjänst genom den vidtagna åtgärden att offentliggöra åtskilliga af hans mest vågade och tyvärr mest betecknande bref, har, i sin studie öfver Björnson och Ibsen, djärfts antyda, att Ibsen, om han ville återvinna en popularitet som han faktiskt aldrig mist , nästa gång borde skrifva något ljust och soligt. En sällsam och ej rätt behaglig naivitet afspeglar sig i detta råd; tror hr Brandes, att en stor författare, som har aktning för sig själf och heter Henrik Ibsen, skall inrätta sina verk med afseende på utsikterna att återvinna eller stärka en folkgunst, som är af tvifvelaktigt värde? Emellertid har det nya arbetet nu utkommit, och man ser icke, att Ibsen tagit något intryck af sin väns råd; han är alltjämt sig själf och gör inga ackommodationer. Det vore öfverflödigt att betona, huru vi därför hålla honom räkning; vi hade aldrig väntat annat, och hvarje annat antagande skulle hafva inneburit en förnärmelse.

Styckets innehåll är utan tvifvel redan kändt af de flesta, hvarför en redogörelse för detsamma kan till sitt omfång betydligt inskränkas. Badläkaren Stockman, som börjat befara, att han och stadens öfriga invånare begått ett fel, då de upprättat en badanstalt och därigenom sökt draga besökande till en ort, som vid närmare undersökning förefaller honom osund, har fått sin fruktan bekräftad genom meddelanden från vetenskapsmän, hvilka på hans begäran verkställt analyser af vattnets beskaffenhet. Med en ärlighet, som icke lämnar något att önska, söker han nu af naturlig pliktkänsla motverka företaget och upprifva hvad han själf i början främjat; han vill upplysa sina medborgare om sakförhållandet och är, med sin godmodiga älskvärdhet, öfvertygad, att alla skola gifva sanningen rätt. Det gäller främst att få vattenledningen omlagd; denna har till följd af obekantskap med hygieniska grunder och förhållanden blifvit så oriktigt anordnad, att den sprider hälsofarliga ämnen och ångor. Doktorn tycks ock i begynnelsen kunna påräkna bistånd; tidningsskrifvarne Hovstad och Billing lofva honom sin hjälp, och boktryckaren Aslaksen, hvars inflytande öfver medelklassen icke är att underskatta, visar sig ock benägen att tjäna ändamålet, om man blott vill gå till väga med den s. k. moderation, hvilken är denne omvände drinkare så kär men till sin inre halt visar sig vara detsamma som den skamligaste feghet. Men tidningsskrifvarnes motiv äro ej heller synnerligen vackra. Det är icke för sakens skull, som de vilja understödja doktorn, utan för att hos stadens invånare kunna väckä misstroende mot ämbetsmännen, genom hvilkas försumlighet vattenledningsarbetet slagit så illa ut, samt föranleda en liten revolution, som öfverflyttar sysslor och ämbeten från det återhållande partiet på fraseologerna. Doktorns förmögne, småklipske och dock enfaldige svärfar är ock benägen att samverka med honom, men af hämndkänsla, emedan man aflägsnat honom ur kommunalstyrelsen. Men svårigheten ligger nu hufvudsakligen däri, att det är mot sin egen broder, som doktorn måste uppträda. Brodern är byfogd men dessutom formand i badebestyrelsen; det är han, som genomdrifvit de betänkliga åtgärderna, och han är dels af månhet om sin makt och obenägenhet mot all kritik, dels af intresse för den tillväxt och de fördelar staden genom en badanstalt skulle vinna; ingalunda hågad att på sanitära grunder, hvilkas befogenhet han ej vill inse, och ur mänsklighetssynpunkt förstöra det nya företaget. Innan ett nytt vattenledningsarbete kunde blifva färdigt, skulle dessutom två år gå om, och staden skulle på ett dylikt uppskof med badanstaltens öppnande förlora för mycket penningar. Herr byfogden, som för öfrigt är en afundsjuk och själfkär man, sätter alla krafter i rörelse, omvänder lätt de lättfärdiga publicisterna Hovstad och Billing samt den rädde Aslaksen genom att antyda, hurusom de hundratusentals kronor, hvilka behöfdes för en omläggning af ledningen, ej kunde bekostas af badhusstyrelsen utan måste tagas jämväl ur de andra stadsinvånarnes fickor; han söker oroa doktorns hustru och bringa henne öfver på sin sida genom att visa, huru hennes man, som behöfde penningar, borde af omtanke för sin familjs ekonomiska välfärd uppgifva alla griller. Och när doktorn det oaktadt står fast, nedlåter brodern sig till det mest ovärdiga beteende, låter på en sammankomst, där doktorn vill klargöra saken, fråntaga honom ordet, hetsar den lättledda allmänna stämningen mot honom, så att han blifver uthvisslad och förföljd samt utskriken som folkefiende. Den hederlige doktorn lockas å sin sida helt naturligt af dessa oförrätter till passionerade eller öfverdrifna uttryck och intages, som rimligt är, af förakt för alla de honom omgifvande kältringarne. Men i olyckans dag står hans hustru åter stadigt vid hans sida; och när nu slag på slag inträffa, när han blifver bortkörd från sin syssla, hans dotter uppsagd från sin plats som lärarinna, när de skamligaste insinuationer mot honom riktas samt icke mindre skamliga förslag, afseende en materiell vinst, som just badhusaktiernas prisfall kunde, därest han betedde sig slugt, bereda honom, blifva till honom framförda af hans uslaste vedersakare, hvilka hoppas kunna skörda någon andel i samma vinst då mister han i alla fall hvarken pliktkänsla eller mod, uppgifver sin i hetsigheten fattade plan att från det lumpna kråkvinkelnästet resa till Amerika och stannar på platsen, bestämd att till det yttersta kämpa för sanning och rätt.

Sådan är handlingens allmänna gång. De fina enskildheterna måste vi af bristande utrymme förbigå men tilllägga, att handlingens byggnad är oöfverträffligt väl gjord, att spänningen beständigt stegras, tredje aktens stora konflikt och fjärde aktens inträdande kris både äro mästerligt förberedda och i sig själfva fängslande samt logiskt utmynna i femte aktens situation, där de sista frestelserna segerrikt afvisas och den präktige, godtrogne, passionerade och eldfängde doktorn framstår som en sann hedersman.

Som vanligt hos Ibsen är dialogen ypperlig och återgifver i tusen skiftningar och på det naturligaste sätt de handlande personernas lynnen och tankar. Icke mindre märklig är karaktärsteckningen. Vi dela ingalunda den mening, som i ett utländskt blad uttalats, att karaktärerna i detta stycke endast äro tämligen schematiska och abstrakta exemplifikationer af heder och egennytta samt i allmänhet af de dygder och fel, hvilka här framhållas. Vi finna dem samtliga äga full konkretion. Naturligen framträder denna rikast hos de mera betydande personerna i stycket; men vill man se, huru Ibsen med små medel, med få grepp vet att gifva lif åt alla sina gestalter, så må man omsorgsfullt studera hans teckning af Petra, af Morten Kiil och af Billing.

Anmälaren har nu talat om arbetets lysande dramatiska förtjänster och vidfogar, att, om ock slutet äger något af det dunkel, hvari Ibsen oftast brukar lämna upplösningen, det dock äger mycket mer positiv karaktär, än hvad hos honom vanligen är fallet. Till dessa dramatiska förtjänster kommer emellertid i detta stycke ännu något annat. Medan i Ibsens senaste stycken etiska antinomier af betänklig art blifvit uppställda och antinomien erhållit sådan formulering, att författarens förkärlek för den allra vådligaste tesen varit genomskinlig, så handlar däremot detta stycke om ett alldeles enkelt och klart pliktförhållande, lika obestridligt som ett matematiskt axiom, och det indirekta resultatet af läsningen blifver den stärkande känslan: gör din plikt, dagtinga aldrig, gå ej in på de etiska kompromisser, hvilka vanhedra karaktären!

Det är icke utan afsikt, som vi förutskickat dessa ord, hvilka afse att uttrycka vår beundran för Ibsens dramatiska konst och tillika vårt erkännande af det allmänna idéinnehållets värde i ett arbete, som för öfrigt gnistrar af kvicka genmälen och öfverflödar af skarpa iakttagelser samt här och där röjer något, söm hos Ibsen är mycket sällsynt, en något så när vänlig humor. Det är icke utan afsikt, som vi hastat framhålla, att i detta arbete lyckligtvis icke en sofistisk pliktkasuistik utan en sund pliktuppfattning förhärskar. Ty vi hafva annars mot särskilda moment i idéinnehållet åtskilligt att anmärka; men vi önska icke, att anmärkningarna skola innebära ett orättvist underkännande af det goda, som vi med tacksamhet mottagit. Emellertid har sanningen ett kraf att till alla delar få ut sin rätt, och därför må äfven de invändningar, hvilka vid förnyad genomläsning stadgats, här uttalas.

Ibsen har en vana att kringströ små, enskilda satser, hvilka öppna perspektiv in i ett sätt att tänka, som är skeft. Vi fästa oss ej här närmare vid vissa uttryck om hedendom och kristendom; äfven vi känna större sympati för en ärlig hedendom än för en hycklande kristendom, ehuruväl vi tro, att ordet hyckleri för närvarande ofta på det mest obefogade och lumpna sätt användes om den allvarliga fromheten. Men det ligger något kargt och kalt i Ibsens etiska åskådningssätt, äfven när satserna äro riktiga och ej falska eller tvetydiga; denna kalhet beror därpå, att sammanhanget mellan det etiska och det religiösa icke till sin rätta beskaffenhet uppgått för skalden. Vi lämna dock detta kapitel, som skulle kräfva en längre framställning, och övergå till saker, hvilka i det nu anmälda arbetet äro långt mer genomskinliga.

Af åtskilliga uttryck (jfr sid. 170) visar sig, att Ibsens egen personliga stämning, han säge hvad han vill, i detta arbete icke fullständigt låtit undertrycka sig. Af de satser, hvilka i detta arbete uttalas, är det dock ingen, som mera tydligt afspeglar Ibsens egen uppfattning, än orden om majoriteternas och minoriteternas förhållande till hvarandra. I förstone skall det tvifvelsutan smaka mången ganska väl, när han får höra en skald, som af flera skäl nu är angelägen att häfda en viss andearistokratisms förnäma rang, utfara mot majoriteterna. Anmälaren själf har känt sig tilldragen af d:r Stockmans yttranden i detta afseende. Hvarje själfständig ande måste nämligen uppröras vid tanken på allt det nonsens, som en fört ryckande och härsklysten men stundom missledd och i alla händelser ingalunda vittnesgill allmän opinion utprånglar. Dristar någon uppträda mot densamma, utskrikes han af ytligheten och fusket lätt nog, alldeles som det hände doktor Stockman, såsom en folkefiende. Men så, som Ibsen här tillspetsar saken, blifver den icke obetingadt sann. Den får här följande formulering. Majoriteten är snärjd i föråldrade, utslitna meninger; rätten finns hos en liten radikal minoritet, hvilken intager en mycket framskjuten ställning, lämnat alla fördomar och kämpar för sanningar, hvilka öro allt för nyburna att kunna hafva fått flertalet med sig. I sin abstrakta allmänlighet lämnar denna sats mycket att önska och tarfvar en närmare undersökning. Det gäller nämligen alltid att tillse innehållet i minoritetens och majoritetens åskådning och sträfvande; först därefter kan värdet bestämmas. En minoritet kan hafva rätt mot en massa; det kan ock hända, att en massa har sundare och riktigare fast vid åtskilligt råmaterial bundna åsikter än en minoritet. Sofisterna utgjorde, om ock deras antal icke var obetydligt, i Grekland en minoritet; de hade lämnat åtskilliga s. k. fördomar bakom sig, sökte upplösa det häfdvunna åskådningssättet och voro i sin nymornade individualism radikala nog. Men denna minoritet hade icke rätten på sin sida, och det fanns verkligen mindre sedlig kärna hos den än i det allmänna grekiska uppfattningssättet, huru bristfullt detta än i flera åfseenden kunde vara. Men det fanns en annan minoritet, representerad af Sokrates och hans skola; denna gick vida utöfver måttet af det grekiska lifvets allmänna skaplynne, äfven denna hade lämnat verkliga fördomar bakom sig och bidrog till den häfdvunna odlingens upplösning men kom verkligen med ett nytt innehåll. Denna minoritet hade rätten. De första kristna församlingarna utgjorde en minoritet, som i sig hade en omskapande makt; gnosticismen, som uppkallade den hedniska världsvisdomens krafter i sin tjänst och, om den lyckats, skulle i sina sammansmältningsförsök hafva förstört den sanna kristendomen, utgjorde ock andligt innehåll hos en minoritet, men denna minoritet hade icke rätten på sin sida. Den franska encyklopedismens vänner, huru spridda de voro, utgjorde dock, i förhållande till det franska folket i dess helhet, en liten minoritet, som var af radikalaste slag, i hast affärdade s. k. fördomar och kanske i åtskilliga fall skulle hafva tillfredsställt Ibsen; denna minoritets åskådningssätt var emellertid så tomt på kärna, att det franska bondfolket, med all sin okunnighet och vidskepelse, dock i tron på en försoning och en himmel ägde ett innehåll, som, hur vanställdt af allahanda råa tillsatser det kunde vara, hade oerhördt större andligt värde än det innehåll, hvaröfver de massan ringaktande encyklopedisterna voro så stolta. I Königsberg verkade ungefär samtidigt en man, hvars åsikter, affattade i den mest strängt vetenskapliga form, naturligtvis endast för en liten minoritet af lärjungar kunde blifva andlig egendom; han bragte till sin spets men ock till sin upplösning popularfilosofiens sätt att tänka och föranledde genom sina undersökningar om rummet och tiden en omhvälfning i hela vår uppfattning af världen, genom sina undersökningar om pliktens väsen en omhvälfning i det moraliska uppfattningssättet, som hos hans samtid varit skäligen eudemonistiskt. Han och hans minoritet men icke encyclopedismens eller Voltaires minoritet hade rätt. Det är af antydda skäl, hvilka vi med exempel sökt förtydliga, litet vanskligt att obetingadt lystra till Ibsens och doktor Stockmans slagord om minoritet och majoritet; man får först, såsom nämndes, pröfva, af hvad art innehållet är, detta må nu tillhöra minoriteten eller majoriteten; vi tillägga, att vårt misstroende mot Ibsens formler stegras därigenom, att det vill synas, som om ett avanceradt parti, sådant som t. ex. Brandes-vännerna i Danmark, här skulle föresväfva Ibsen som mönster för en sund, fördomsfri minoritet. För öfrigt må det vara en sanning, att den allmänna opinionen, meningen, «δόξα», utgör blandning af sant och falskt, aldrig är systematisk eller har vetenskaplig form, är lättledd och opålitlig; men det finns dock, såsom Plato anmärker, en på sätt och vis sann mening, en δόξα αληθησ, som, hur osammanhängande den i sin form kan vara, gömmer en kärna af mycket större värde än bildstormande radikalers och s. k. banbrytares program. Att vårt folk äger en sådan kärna, det är t. ex. anmälarens innersta hopp; han föreställer sig, att de djupa lederna, bevarande gudsfruktan, tro och sedlig styrka, skola bilda en ypperlig motståndskraft, när upplösande idéer närma sig vår hafsköljda nord.

För utvecklingsteoriens vänner synes alltid framåtskridandet gå förfärligt långsamt, och doktor Stockman menar, att en normalt byggd sanning rätteligen blott bör lefva 17, 18, högst 20 år; sedan är den förbrukad och bör aflösas af nya. Vi känna däremot eviga sanningar och tro, att mänskligheten ännu har mycket att göra, innan den hinner smälta de sanningar, hvilka för mycket, mycket länge sedan uttalades af en man, hvilken gick omkring vid Genesarets strand, görande väl och hjälpande alla. 2 gånger 2 blifver alltid 4 (Ibsen betviflar visserligen, att förhållandet t. ex. på Jupiter är sådant); Gud, odödlighet, försoning äro begrepp, som ingen panteistisk världsande får utbyta mot andra, mer nya och mer liberala. Hegel lät åtminstone de moment, hvilka i hans dialektiska världsutveckling aflöstes af nya, blifva upptagna som länkar, blifva aufbewahrt i den nyvunna och högre enhet, som genom förmedlingen åstadkommits. Här åter framskymtar tendensen att alldeles sopa bort allt gammalt; bort med en sanning, som lefvat i hela tjugu år! Då duger den ju till rakt ingenting, ty här får man höra, att sanningen, som vi trodde evig, åldras och vissnar.

Stycket slutar därmed, att Stockman, som i sitt pliktenliga och ädla handlande öfvergifves och lämnas i sticket af usla och trolösa vänner, nu först känner sig rätt stark, ty den stærkeste mand i verden, det er han, som står mest alene. Ja, pliktmedvetandet har denna stärkande makt; midt under alla angrepp och lidanden, midt i all ensamhet känner man sig stark och fast, då man följt sin öfvertygelse. Men sin fulla betydelse får denna kärlek, först när pliktförnämheten ej längre stolt förhärskar utan människan i ödmjukhet bekänner, att hennes bästa handlingar äga brister, böjer sitt hufvud inför Honom, som gaf kraften, och låter det etiska lifvet helgas af det religiösa. Då säger människan som Paulus: När jag svag är, då är jag stark. Och då först är människan i sin ensamhet aldrig ensam. Men ett sådant tillstånd tyckes ännu vara en terra incognita för Ibsen, som alltjämt sträfvar att ställa individen ensam. Själf känner han sig nog så där ensam och enskilda ord i hans sista dram röja, att han närt en viss förnäm harm öfver de ganska fogliga om ock bestämda anmärkningar, hvilka hans sista arbeten rönt. Men äfven detta är en falsk ståndpunkt. Idéens män få prisgifva sig själfva. Deras ringa personer betyda föga, saken betyder allt. Fullt klart och tillika innerligt visar sig detta dock först inom ett annat åskådningssätt än Ibsens, inom det åskådningssätt inför hvilket det står fast, att tjänaren icke är för mer än sin herre.
Published Mar. 20, 2018 2:24 PM - Last modified May 3, 2018 11:29 AM