Georg Göthe

Bygmester Solness anmeldt av Georg Göthe i Nordisk Tidskrift för Vetenskap, Konst och Industri, Stockholm 1893, s. 153-157.

 

BYGMESTER SOLNESS.

HENRIK IBSEN: Bygmester Solness. Köbenhavn 1892.

Henrik Ibsens senaste drama betecknar intet omslag eller ens någon ny fas i hans diktning; det sluter sig nära till den nästföregående raden: Fruen fra Havet, Rosmersholm och Hedda Gabler. Man återfinner där samma spännande skildring, samma skickliga iscensättning, samma mästerliga replikbehandling, samma klarhet på ytan och samma gåtfulla dunkel på djupet, samma blandning af nykter prosa och utsväfvande fantastik, samma negativitet i grundåskådningen.

Men onekligen intresserar oss hufvudfiguren, bygmester Solness själf, mera än Hedda Gabler, ty han är med sin egoism och all sin underlighet skildrad med mera lifsvärma och inger oss mera mänskligt deltagande.

Solness är en man, som haft mycken framgång i lifvet, «en lycklig människa», han har blifvit den främste i sitt fack, välbergad och ansedd – en framgång som han dock till en del köpt genom orätta medel. Han trampar hänsynslöst sina medtäflare under fötterna. Gamle Brovik, sin forne principal, har han störtat och håller honom nu nere som en arbetsslaf på sitt kontor; och den unge Brovik, sonen Ragnar, i hvilken han fruktar en medtäflare, söker han oskadliggöra på annat sätt. Han antager nämligen dennes fästmö, Kaja Fosli, hvars sinne är likasom hypnotiseradt af Solness` personlighet, till bokhållare, och genom att bakom fästmannens rygg hyckla genkärlek för henne och därigenom hålla henne kvar söker han binda äfven Ragnar vid sin tjänst och sålunda hindra honom att bli sin egen.

Men den «lycklige» mannen är i grund och botten en olycklig människa, som kämpar för lifvet. Solness är själssjuk, han är rädd för hvad han gjort, rädd för «gengældelsen», rädd för framtiden, rädd för sig själf – han fruktar ibland själf, att han är galen. Solness grubblar mycket öfver sitt tillstånd, och han har spekulerat ut en hel mystisk teori om «at der findes enkelte udkårne, udvalgte mennesker (han är en), som har fåt nåde og magt og evne til at önske noget, begjære noget, ville noget – så ihærdigt og så – så ubönhörligt – at de få det tilslut». Där bor «et trold» i dem, «som roper på magterne» – «hjelpere og tjenere» eller «dævler» – udenfor. «Og så en gi` sig – enten en så vil eller ikke».

Solness utvecklar detta för Hilde Wangel, som kommer till honom och vinner hans förtroende – yrhättan från «Fruen fra Havet», som nu utvecklat sig till ett slags hurtig och kavat amazon med något af en demons vilda fantasi hos sig – dramats gåtfullaste figur. För 10 år sedan, Hilde var då en 12-13 års flicka, hade hon i sin hembygd träffat Solness, som där bygde ett kyrktorn. Hon hade sett byggmästaren stiga upp på det nybygda tornet och fästa kransen på vindflöjeln; denna syn hade gjort ett outplånligt intryck på henne. Och då Solness samma dag, efter festmidda`n, lekt med den halfvuxna flickan, kysst henne och på skämt lofvat att om tio år komma och hämta henne, prinsessan som han kallade henne, och skaffa henne ett konungarike – så hade Hilde energiskt gömt på hans löfte, och kommer nu jämt på dagen 10 år därefter för att få honom att infria det.

Hvad hon egentligen menar med detta – vete författaren allena.

Emellertid står Solness för Hilde som hennes utkorade ideal. Och han drages mer och mer till henne. Han säger henne:

«De er ligesom en gryende dag. Når jeg ser på dem, – da er det som om jeg så imod solopgangen.»

Han biktar sig för henne. Och så får hon veta – hur totalt bankrutt han är invärtes. Kyrkor kan han ej bygga mer, ty «Han, som skulde ha` kirkerne», är det icke värd – «Han, som gav troldet i mig lof til at rumstere slig, som det selv vilde». Och «det, at bygge hjem for mennesker, – det er ikke fem öre værd». Ty «menneskene har ikke brug for disse her hjemmene sine». Ja då, säger Hilde, «skal vi to være sammen om at bygge det dejligste, – det allerdejligste, som er til i hele verden.»

             »Solness
             (spændt):
Hilde, – si` mig, hvad det er for noget!
----------
             Hilde
             (tier lidt og siger med et ubestemmeligt udtryk i öjnene):
Luftslotte.»

Och så följa dessa mer än underliga slutscener i dramat, då Hilde får Solness att, trots hans benägenhet för svindel, stiga upp på det just färdiga tornet på hans nya hus för att där fästa kransen.

             »Hilde:
Der står han på de överste plankerne! Helt oppe!
----------
Slig har jeg set ham i alle de ti årene. Hvor tryg han står! Forfærdelig spændende alligevel. Sé på ham! Nu hænger han kransen om spiret!
----------
Det er det umulige, det, som han nu gör!
----------
Jeg hörer sang. En vældig sang! (råber i vild jubel og glæde). Sé, sé! Nu svinger han hatten! Han hilser herned! Å, så hils da op til ham igen. For nu, nu er det fuldbragt! (river det hvide sjal fra doktoren, vifter med det og skriger opad:) Hurra for bygmester Solness!»
----------

Och sedan Solness, naturligtvis, fallit ner och slagit ihjäl sig, utbryter till sist

             »Hilde
             (ligesom i stille forvildet triumf):
Men helt til toppen kom han. Og jeg hörte harper i luften.
(Svinger sjalet opad og skriger i vild inderlighed.) Min, – min bygmester!»

Ibsen gör utan tvifvel rätt uti ått afråda läsarne att söka referera innehållet i hans nya dramer. Ty dels är ordskiftet i pjesen med alla sina antydningar och hänsyftningar så ytterst väl skrifvet, replikerna gripa så organiskt in i hvarandra, att deras rätta innebörd går förlorad vid hvarje omskrifvande eller förkortande resumé, dels äro de här och hvar så dunkla, att ingen, utom möjligen författaren, kan vara säker på att ha fattat meningen fullt ut.

Nu är väl ingen så enfaldig och tror, att Ibsen menat, att scener och repliker sådana som de här påpekade skola läsas helt enkelt som de stå på papperet. Tvärt om får man det andeles bestämda intrycket, att här finnas, ja att det vimlar af underförstådda meningar, korteligen att innehållet är mer eller mindre symboliskt. Men i hvilken grad figurerna äro verkliga lefvande väsen, och i hvilken grad de äro symboler, och hvad denna symbolik egentligen vill säga oss, – ja därom har författaren lämnat åtminstone den här varande referenten i den beklagligaste okunnighet.

Helt säkert skall omkring «Bygmester Solness» uppväxa en hel litteratur af utläggningar och tolkningsförsök. En kommentator har till exempel redan sagt oss, att Solness` historia skall antyda diktarens egen utvecklingsgång, Solness` olika byggperioder – kyrkor, hem, luftslott – Ibsens egna diktningsstadier, att fru Solness skall symbolisera det förgångna, Hilde framtiden, «det tredje riket», Kaja kvinno-frågan(!!!) o. s. v. Mycket möjligt.

Det kan vara roligt ibland att gissa gåtor. Men äro gåtorna mycket invecklade, och misstänker man så, att icke ens gåtställaren själf är riktigt på det klara med lösningen – så blir leken icke rolig längre.

Ibsen börjar som vanligt sin skildring så lugnt och klart, skildringen är så korrekt, figurerna så lifslefvande, luften så genomskinlig. Men så för hver akt och hver scen, som går, blir luften töcknigare, dagern underligare, och figurerna börja stirra på oss som spöklika symboler och tala med en röst, som blott till hälften är deras egen.

Ett exempel härpå, ehuru visst icke det starkaste, är «Fru Solness», en af dramats bipersoner. Man tycker sig så lätt förstå denna beskedliga men ej alltför rikt begåfvade kvinna, söm aldrig kunnat hämta sig efter det slag, hon fått af föräldrahemmets brand och de två små barnens död, och som nu går «svartklädd» och tungsint sitt lif fram vid sidan af den make, som hon ej förstår och ej sympatiserer med.

Hon öppnar, äfven hon, sitt hjerta en gång för Hilde och talar om, hvad hon genomgått och hvad hon saknar mest. Detta är icke «de to smågutterne. Dem skal vi bare være glade for. For de har det så godt, – så godt nu. Nej, det er de små tab i livet, som skærer en så ind i hjertet. At miste alt det, som andre folk regner for næsten ingenting.

             Hilde:
Söde fru Solness, – fortæl mig, hvad det er for noget!
             Fru Solness:
Som jeg siger. Bare småting. Der brændte nu alle de gamle portrætterne på væggene. Og alle de gamle silkedrægterne brændte. De, som havde hört familjen til i så langsommelige tider. Og alle mors og bedstemors knipplinger – de brændte også. Og tænk, – smykkerne da! (tungt.) Og så alle dukkerne.

             Hilde:
Dukkerne?
             Fru Solness
             (grådkvalt):
Jeg havde ni dejlige dukker.
             Hilde:
Og de brændte også?
             Fru Solness:
Allesammen. Å, det var så sårt, – så sårt for mig.» O. s. v.

pjollrig har fru Solness icke förut skildrats och, hvad värre är, man tror ej att hon var det. Som ironi från författarens side är denna historien om «de nio dockorna» för elak för att vara rättvis, och som psykologiskt drag är den för öfverdrifven för att kunna vara sann – den verkar som karikatyr.

Och ännu mera overklig förefaller oss den vildt fantastiska Hilde i styckets nyss påpekade slutscener.

Men ej nog med att en sådan figur som Hilde förefaller overklig, hon har ej heller som fantasifigur den förmåga att öfvertyga, tjusa eller gripa oss, som äfven de mest fantastiska väsen kunna hafva, när de äro skapelser af en verklig, lefvande skaldefantasi.

Förunderligt, att Ibsen, hvars dramatiska intuition och hela tekniska talang ännu äro så obrutna i sin kraft, ja kanske ibland mästerligare än någonsin, att han med sitt goda hufvud är så litet rädd för att leka på den farlige gräns, som skiljer det sublima och det befängda! Förunderligt, att Ibsen, Henrik Ibsen, som i gamla tider genom sina väldiga grepp i skaldelyran kommit våra innersta hjärtefibrer att skälfva och fått vår inbillning att villigt följa på de äfventyrligaste färder i fantasiens land, nu skall lämna oss så kalla och så tröga eller ovilliga! Är det vårt fel, eller hans? Eller hvad äro alla dessa pretiösa och pretentiösa, abstrakta och reflekterade storord, som han numera – alltifrån «Fruen fra Havet» – så ideligen använder och understryker: «vidunderligt spændende», «forfærdelig dejligt», «det umulige» m. m. annat än krampaktiga uttryck af skaldefantasiens öfveransträngning, att icke säga vanmakt!

Men då man på detta sätt sitter och klagar öfver, att man ej fullt förstår den nuvarande Ibsen, och grämer sig, att man ej odeladt får beundra honom, bör man, i författarens intresse, ej underlåta att erinra om, att rundt omkring i norden och ännu mera i utlandet lefva tusentals människor, som både tro sig till fylles förstå och som odeladt kunna beundra den store diktaren.

Hvad emellertid dessa utländingar och särskildt sydländingen beträffar, månntro de ej i sin Ibsens-entusiasm ha en hjälp i själfva sin okunnighet? Man tycker sig höra deras förundran, där de sitta och läsa eller åskåda Ibsens nyare, «realistiska» pjeser och stöta på några dunkla ställen: ah, se där! – utropa de – se där ha vi det gåtfulla nordiska lynnet, hur sällsamt och hur intressant! Och så kasta de sina betänkligheter i den redan förut respektable högen af förvirrade intryck, som de fått af vår «töckniga nord». --- Och naturligtvis stegrar den pikanta lektyren deres nyfikenhet på detta sällsamma folk, och dessa sällsamma människor, som den store diktaren skildrat för dem. Och så taga de fram sina0 kikare och rikta dem upp mot oss nordbor, där vi krafla vid polar-isens rand, – kikare, till hvilka Henrik Ibsen fått bestå de starkt färgade glasen. Är det underligt, om en och annan mera nykter betraktare finner oss abnorma!

 

 

 

Georg Göthe.

 

 

 

Publisert 27. mars 2018 23:17 - Sist endret 27. mars 2018 23:17