Anonym anmelder i Helsingborgstidningen Skånes Allehanda

August Lindbergs oppsetning av Gengångare ved Helsingborgs Stadsteater anmeldt i Helsingborgstidningen Skånes allehanda 23. august 1883.

Skåne.

Helsingborg den 23 augusti.

Teater.   Gårdagsaftonens föreställning kommer förmodligen sent eller aldrig att glömmas och länge skall denna tilldragelse stå som ett stolt och lysande minne i vår teaterhistoria. Ibsens «Gengångare», detta familjedrama, i hvilket skalden gifvit sina mörkaste tankar och hopplösaste stämningar uttryck, gick nu första gången öfver en scen. Alla föregåenden, den storm och strid arbetet väckte, då det först framträdde, den tvekan som röjt sig ifråga om upptagandet af detta drama på en teaters repertoir, den öppet diskuterade frågan om möjligheten af dess uppförande allt hade varit tillräckligt att spänna intresset och komma allmänheten att med otålighet afbida utgången af första försöket.

Teatern var fylld från golf till tak och en stor del af parketten var upptagen af besökande från Köpenhamn, herrar och damer, representanter från teater- och konstverlden.

Ridån går upp. Rumsdekorationen (fru Alvings hem) visar oss ett förmöget norskt hem. Tak, väggar och dörrar äro i ek. I fonden finnes en balkong med glasvägg och der framför är anbragdt ett draperi.

Redan vid sitt första framträdande gjorde hr Axelson sig bemärkt på det framstående sätt hvarpå snickaren Engstrands roll återgafs. Börjar så dialogen mellan pastor Manders (hr G. Ranft) och fru Alving (fru Winter-Hjelm). Den föreföll till en början något tung och släpig och å hr Ranfts sida väl mycket monoton. Emellertid höjer sig stämningen mer och mer och sedan Manders utslungat sin straffpredikan mot fru Alving följde en ihållande stark applåd. När slutligen fru Alving med halfqväfd stämma och med fasa i åtbörder och tonfall framstammar sitt «Gengångare», och «paret från blomsterrummet går igen» bröt vid ridåns fall ett dånande bifallssorl genom salongen.

Att steg för steg följa återgifvandet medgifver oss tyvärr icke den korta tiden. Vi kunna endast nu konstatera att framgången var fullständig. Inropningar för öppen ridå och efter hvarje akt, regn af blomsterbuketter samt efter styckets slut en dubbel inropning.

Hr Lindbergs återgifvande af Osvalds, den dödströtte ynglingens rol, var af förfärande och gripande verkan och sällan har väl något dramatiskt spel i all sin ohygglighet verkat kraftigare och mäktigare än hr Lindbergs ytterst måttfulla, men rysligt realistiska framställning af Osvald. Och vidare när härtill kom fru Winter-Hjelms storslagna och mäktiga framställning af modern till denna Osvald, kan man lätt förstå hurusom liksom en blytyngd hvilade öfver allas sinnen, huru djupt uppskakande och skonlöst gripande detta drama verkade.

Publisert 21. mars 2018 09:44 - Sist endret 21. mars 2018 09:46