Signaturen «A. B.»

Hedda Gabler ved Svenska Teatern anmeldt av signaturen «A. B.» i Hufvudstadsbladet i Helsinki 7. februar 1891 (No. 36, 27. årgången).

Svenska teatern.

Hedda Gabler.

En ny qwinnofigur i Ibsens glänsande galleri, en studie på det qwinliga själslifwets område af nutidens mest diskuterade dramatiska diktare har anspråk på stor uppmärksamhet och förfelar aldrig att sätta samtidens sinnen i rörelse för och mot dissekeraren af hjertan och njurar. Och det måste erkännas öppet och beredwilligt att den genialiske norrmannen åter hittat djupt in i ett qwinligt wäsens hemligaste lönnlådor, att han behändigt och lättwindigt som en prestidigitateur wänder ut och in på ett modernt qwinnohjertas hysteriska impulser och ger med omutlig konseqwens den katastrof, som mognar snabbt i ångans tidehwarf.

Hedda Gabler är en begåfwad qwinna med anlag för helhet i werksamhet och lifsglädje, men hon har icke haft mod att följa sitt wäsens kallelse i denna riktning, utan har gift sig med Jörgen Tesman, en enkel, korrekt och godhjertad wetenskapsman. Men den utswäfwande Ejlert Lövborg har warit hennes intimaste förtrogne under flicktiden och hon har hotat skjuta honom, då han blef för närgången. Under den tid Hedda warit borta på bröllopsresa med sin man har Ejlert stadgat sig, tack ware det intresse den goda fru Elwsted wisat honom. Hans wetenskapliga anseende har stigit genom en bok han utarbetat i sitt fack hwilket är detsamma som Tesmans, och han har manuskriptet färdigt till ett epokgörande arbete, hwarmed han wisserligen icke ämnar beröfwa Tesman den wäntade professionen, men wäl segra öfwer honom i det allmänna omdömet. Hemkommen från sin bröllopsresa finner Hedda Gabler hwilket stort och wälgörande inflytande den obetydliga fru Elwsted wunnit öfwer Ejlert och blir afundsjuk på fru Elwsted. Och nu waknar hos henne ett obetwingligt behof att få makt öfwer ett menniskoöde, ware sig till godt eller ondt, ty fackmannen Tesman, hennes man, erbjöd intet operationsfält för hennes nerwösa maktbegär. Hedda utser så Ejlert till föremål för sitt experiment. Den första glödande brand hon kastar in i hans genom fru Elwsteds inflytande lugnade sinne är tanken på att det dock warit af kärlek hon sköt på honom den gången då de båda woro fria, men hon af feghet icke wågade binda sitt lif wid hans. Skickligt späder hon på lågan då hon wädjande till hans manlighet och sjelfständighet får honom att ånyo falla i dryckenskapens bojor.

Under det nattliga gillet hos assessor Brack och dess «nachspiel» förlorar Ejlert sitt dyrbara, oersättliga manuskript, hwilket Tesman finner på wägen och för med sig hem på morgonen. Då slår det som en blixt ner i Hedda Gablers skäl, att hon med manuskriptet har Ejlerts hela lefnads wäl och we i sin hand. Och då hon icke för egen räkning kan winna honom, ty hennes utwecklade skönhetssinne uppreser sig som en oöfwerstiglig mur framför den äktenskapliga otrohetens lönliga stigar, och hon ej heller unnar Ejlerts öde att dikteras af den goda, uppoffrande fru Elwsted, saknar det ej sin grymma konsekwens då hon ensam och triumferande bränner upp Ejlerts manuskript, detta «hans och fru Elwsteds gemensamma barn». Men hennes triumf öfwer detta bräckliga wäsende som heter Ejlert Löwborg har ej dermed nått kulmen af sin estetiska fulländning. Hon will att Ejlert, hwars tro på fru Elwsted hon lyckats rubba i dess grundwalar och hwilken derigenom förlorat sitt återwunna fotfäste i lifwet och dertill sitt manuskript, skall utföra ett kraftigt stordåd, hon will att han skall «dö i skönhet». Hon räcker honom samma pistol, som hon en gång förr riktat mot honom i sjelfförswar och nu uppmanar hon honom att sjelf göra bruk deraf för sin egen person. Och så stor är hennes suggestionskraft på denne man, att han går bort och gör som hon ingifwit honom. Men han dör icke i skönhet. Han skjuter sig icke ensam i sitt hem, utan i den beryktade «Dianas» boudoir, der han tror sig hafwa glömt manuskriptet, han skjuter sig icke i tinningen som hon i sin exalterade inbillning drömmer, icke heller i bröstet, utan i underlifwet.

Ty, fy, utropar Hedda Gabler i sin grämelse öfwer ett sådant sätt att besudla en stor handling. Och hon mognar allt mer och mer för den återwändsgränd, dit hennes handlingar ohjelpligt styra hennes steg. Det är genom assessor Brack hennes ögon öppnas för omöjligheten af hwarje återtåg. Han har känt igen hennes pistol i den, hwarmed Ejlert Löwborg skjutit sig och endast genom Bracks tystlåtenhet kan hon slippa undan polisens inblandning i uppseendewäckande rättegång, dom och skandal. Men Bracks tystnad skulle blifwa henne för dyrköpt, ty hon förstår hans afsigter af hans antydningar och miner. Och framför nödwändigheten att finna sig i det oundwikliga, som Brack föreslår, föredrar hon döden, hwilken hon ger sig sjelf med ett skott i tinningen således i all den skönhet hon förgäfwes hoppats finna i Ejlert Lövborgs egenmäktiga bortgång.

Sådan är i korthet den tragiska tillspetsningen af Ibsens senaste problem, sannare än werkligheten, men också grymmare än den oftast gestaltar sig. Paralleler med tidigare dramatiska figurer ur hans diktning kunde påwisas, och nekas kan ej att «Hedda Gabler» stundom framstår som en modern omplantering af en bland skaldens fornnordiska dramer, men detta tillfälliga sammanträffande har ingen som helst betydelse wid uppskattningen af den originella skarpblick för lifsföreteelserna och den mästerliga teknik som ledt till Hedda Gablers andliga konstruktion. Det finnes något af de bästa egenskaper, som känneteckna théâtre libres repertoir, i Ibsens nya stycke, koncentrerade inerwationer under lifwets hwardagsrock, få handlingar och rika intryk, en själs paroxysm, som rör sig i lugnwatten, en storm i ett wattenglas.

Sjelffallet är, att en del saker falla sig dubbeltydiga eller swårförklarliga, men som logisk tankeprodukt och äfwen som naturstudie står «Hedda Gabler» i jemnbredd med det bästa Ibsen gifwit sin samtid.

Publiken följde med spändt intresse stycket från början till slut. Till den fullständiga succès det gjorde bidrog äfwen i sin mån spelet, som i flere afseenden hör till det bättre swenska teaterns nuwarande personal presterat. Wi förbehålla oss nöjet att återkomma till utförandet och konstatera endast att fru Brander som Hedda Gabler, om hon också icke funnit rätt på alla den hemlighetsfulla karaktärens djupa toner, dock gaf en plausibel tolkning åt denna enormt kräfwande uppgift; att hr Berlin sällan gjort en så genomhel figur som Jörgen Tesman, hwaråt wi skänka ett fullt erkännande, äfwen om wi komma att göra någon mindre observation rörande sjelfwa uppfattningen; att hr Wahlbom war en god Ejlert Lövborg; att hr Castegren som assessor Brack med känd talang gjorde den äldre «farliga» ungkarlstypen samt att fruarna Bruno och Bergström nöjaktigt fylde sina resp. roller som fru Elvsted och fröken Juliane Tesman.

Starka applåder ljödo efter hwarje akt och fru Brander fick mottaga en magnifik blomsterbukett med widhängande gula sidenband.

Stycket, hwars succès är gjord, går för andra gången i morgon.

A. B.
Publisert 6. apr. 2018 09:57 - Sist endret 16. apr. 2018 11:26