Helena Nyblom

Vildanden anmeldt av Helena Nyblom i Ny Svensk Tidskrift, 6:te årg:s 1:a häfte, utgitt i Upsala i 1885 (s. 65-69).

Tre moderna författare.

Henry James J:r:  Amerikanen.   Bemyndigad öfversättning af Erik G. Folcker.
Henrik Ibsen:  Vildanden.   Skuespil i fem akter.
Ivan Turgenjef:  Elena.   Novell, från ryskan öfversatt af k .

 

Det är nu för tiden icke vanligt att träffa på en glad bok, och det är ju icke så underligt. Menskligheten blir ständigt äldre, och det är väl med hela menskligheten som med individen, att förmågan att se lifvet ljust och förhoppningsfullt hör ungdomen till. Med åren komma de bittra erfarenheterna och med dem den skärpta blicken, som ser, att icke allting, som glimmar, är guld.

 

Imellertid blir ju folk äldre på olika sätt. Några gör lifvet bittra, hårda och kärlekslösa; andra få blott mera stillhet och djup, mera sorg, men också mera värdefull glädje; och så är det några få, som endast åldras till det yttre, men i sitt inre ständigt bevara ungdomens friskhet, ja, uppsluppenhet, och som blott af medvetandet om sitt åldrande utseende hindras från att uppföra sig som gossar eller flickor på sjutton år, ty de äro lika glada och frimodiga som sina egna barn, men sådana individer höra alltid till undantagen.

Inom menskligheten är det ju derför naturligt, att det yngsta folket är det frimodigaste, och ännu ha amerikanarne denna ungdomens hela charme i sin lifsuppfattning. De kunna skildra sorgliga förhållanden, allvarliga sammanstötningar och alla de olyckor, som kunna och måste träffa hvarje menniska, men det fins ingenting bittert i deras tolkning deraf, ingenting hopplöst i sjelfva lifsåskådningen. Det är ett alltför kraftigt, arbetsamt och ungdomligt folk, för att icke ega tro på framtiden så väl för den enskilde som det hela. Derför äro till och med deras sorgliga historier icke melankoliska.

Något annat är förhållandet hos oss. Vi tillhöra ju alla en blaserad ras, och när man hör, huru en amerikan ser på Europa, så märker man, att han visserligen betraktar oss med den aktning, man är skyldig åldern, men att vi dock i hans ögon förefalla som ett gammalt och trött samhälle. Och gamla och trötta äro ju också nästan alla våra författare, antingen förbittrade eller melankoliska. Ja, det är rent af icke comme il faut längre i vårt blaserade samhälle, att en ung författare, som vill anses för intressant, har någon lifsglädje i sig. Har han det i verkligheten, så aktar han sig åtminstone noga för att visa sådant i sina böcker.

En sådan stor skald som Turgenjef var ju en melankoliker, och kan man icke eftergöra hans snille, så kan man åtminstone eftergöra hans melankoli. Skada blott, att man så snart igenkänner den äkta sorgen på rösten!

Hvilken skara af härmare Ibsen har dragit efter sig, veta vi alla, och hos oss är ju för ögonblicket den absoluta, skoningslösa satiren den mest omtyckta tonen.

Ibland de böcker, som nyligen framträdt i bokhandeln, finnas intressanta prof på de olika ståndpunkterna hos vår samtids författare. Ibsens sista drama, «Vildanden», en mycket god öfversättning af James J:rs «The american» och en annan förträfflig öfversättning af Turgenjefs berömda novell «Elena». Dessa tre kompositioner kunna tjena till att ömsesidigt belysa hvarandra. Låtom oss börja med den yngste, amerikanen!

*                                *
*

I.

(Ikke transkribert. Se digital faksimile.)
...

II.

När en målare utför en bild efter naturen, brukar man anse det som en förtjenst, att man strax kan se, hvad den föreställer. Skulle man kunna tänka sig, att en konstnär målat en tafla, hvarom den ene sade: «det är naturligtvis en ko», och hvarom den andre med lika stor säkerhet påstod: «nej, det är ju klart, att det skall vara en väderqvarn», så vore detta ett tvifvelaktigt bevis på taflans värde.

Inom literaturen har man hittills haft enahanda föreställningar. Ju klarare, ju mera lefvande och direkt en skald har kunnat meddela sina tankar åt läsaren, desto tydligare har det för oss varit ett bevis på, att han var mera begåfvad än vi andra, att han verkligen var en skald.

Denna uppfattning af diktkonsten synes för ögonblicket alldeles ha gått ur mode hos oss, sedan Henrik Ibsen sysselsätter sig med att sätta ihop gåtor, som vi andra skola gissa. Man kan bestämdt säga, att den första anmärkning, som en ny bok af Ibsen framkallar, är denna: «Hvad menar han? Hvad skall det föreställa? Hvad är det, vi skola lära deraf?»

«Ja, hvad kan han mena?» hviskar man ängsligt till hvarandra. Den ene kan svära på, att han velat måla en ko; den andre kan dö på, att han velat framställa en väderqvarn, och så grälar man om detta ett år, och så glömmer man det för en ny gåta, som Ibsen hittar på och framkastar.

Goda och förståndiga menniskor skrifva tjocka böcker för att bevisa, att författaren tydeligen har menat det ena, och andra goda och förståndiga menniskor skrifva andra tjocka böcker för att bevisa, att han menat motsatsen, och så läser det förskräckta publikum begge förklaringarne och är derpå lika klok. Någon egentlig betraktelse af sjelfva bilden ger man sig icke tid till. Frågan gäller, hvem som först kan lösa gåtan. Det är som med dessa småbilder, som kallas: «hvar är katten?» och som bestå i en teckning af hvad som helst, men i hvilkas ögonskenligt naturliga framställning det gömmer sig ett eller annat föremål, som det gäller att hitta på, och alla åskådande äro nu på jagt efter «katten», som hela saken är gjord för.

Man är så utomordentligt rädd för denne kloke författare, som roar sig med att ständigt mena något annat, än hvad han inbillar oss att han tänker. Ibsen, som i alla former angripit auktoriteterna, har snart sjelf blifvit en sådan auktoritet, hvilken är lika farlig att röra vid, som någon andlig påfve. Åh, de äro så rädda för honom! Han är julbocken, som kommer med ett lakan öfver hufvudet och två glödande kol till ögon och skrämmer hela barnskaran, så att den skrikande springer sin väg. Några ha ondt samvete och äro rädda för ris. Andra äro ännu sådana oskyldiga, snälla småbarn, att det hvita lakanet och de glödande ögonen för deras fantasi omskapar sig till något öfvernaturligt. Det är möjligen en ond ande; ja, hvem vet, må hända den onde sjelf, som kommer för att stoppa dem i den svarta grytan. Det fins naturligtvis icke en, som har mod att rifva af lakanet och visa kamraterna, hvem vidundret egentligen är.

Det är visserligen icke alla, som ha tid att sysselsätta sig med att grubbla öfver dessa dubbeltungade orakelsvar, utan ha allvarligare saker att tänka på. Dem, som älska sådant tankespel såsom ett slags estetisk sällskapslek, kan man ju gerna unna det nöjet: nu ha de fått «Vildanden» att bita på, och man kan svara för, att den blir seg att smälta.

Om man nu icke har lust att bråka sitt hufvud med att gissa den gåta, som ligger gömd under detta sista stycke af Ibsen, om man icke vill besvära sig med att «leta efter katten», utan ser på skildringen af lifvet och af menniskorna, hvilken ju ändå gör fordran på att vara en studie efter lifvet och menniskorna sjelfva, så har man för sig en rad af erke-kanaljer, af sådana riktiga teaterskurkar, som det icke finnes en enda mensklig bloddroppe i. Hvad de skola representera är sagdt med få ord.

Man har grosshandlar Werle, Ibsens bekanta grosshandlarskurk, kamrat till köpmannen i «Samfundets Stötter» och till Oswalds fader, den gentile, rike mannen, som för verlden ser ut som en hvitmenad grift, men invändigt är full af de dödas ben och all orenlighet. Man har hans hushållerska, fru Sörby, skökan som gör lycka, och Gina Ekdal, Hjalmars hustru, skökan, som drar det kortare strået. Så har man Hjalmar Ekdal sjelf, den inpiskade, fege egoisten, som kan deklamera, men icke duger till någonting i lifvet. Dessutom har man Molvik, den liderlige teologen, Relling, den brutale materialisten, och Greger Werle, den idiotiske svärmaren, samt Hjalmars gamle far, som varit en kanalje, men nu är en oskadlig idiot, och så en rad abstrakta kammarherrar, hvilka må hända på scenen kunna särskiljas ifrån hvarandra. Ljuspunkten i stycket är det unga flickebarnet, som har det förståndet att skjuta sig, så att hon slipper undan allt detta patrask, och något sorgligt eller rörande kan ju icke heller denna larmoyanta scen göra intryck af, då flickan naturligtvis icke blott har ärft blindheten af sin far, utan i det hela är af samma ruttna stoff som alla de öfriga. Det är blott den omständigheten, att hon ännu är så ung, som gör, att hon icke är framstäld lika förderfvad som de andra. I Ibsens verld finnas inga undantag; der äro alla menniskor likadana krokodiler, apor och hyenor, som dem Arndt i sin «Sanna kristendom» såg i menskligheten.

Alla personerna i «Vildanden», likasom för resten alla Ibsens figurer, kunna hastigt skildras genom namnet på den last, de representera. De gå alla med etiketter utanpå och framställa egoismen, liderligheten, slappheten, öfverspändheten o. s. v. I verkligheten finnas icke sådana menniskor, som äro atrapper för vissa specialsynder och ingenting annat. I lifvet finnas menniskor med stora fel och synder, många olika fel och synder i samma person, och så midt i uselheten en och annan glimt af något godt och förståndigt, glimtar, som hos en del personligheter kunna bli ganska mäktiga flammor.

Kan hända vill man mot dem, som förneka sig ha sett Ibsens personligheter utanför teatern, invända: «de äro specielt norska; Ibsen skildrar lokala förhållanden, och man måste känna dessa lokala förhållanden för att bedöma saken». Men deremot kan dock å andra sidan invändas, att hvad som är sant och menskligt alltid slår en som sanning, till och med om förhållandena äro aldrig så obekanta. Det tränger sig på en genom det lefvande, det mångfaldiga, det nyanserade i skildringen. Personerna runda sig och äro icke sådana flata figurer som Ibsens, hvilka liksom kulisser endast kunna ses från en sida. Dessutom kan man väl ha giltiga grunder att tro, att icke hvarenda norrman är en skurk, hvilket Ibsen vill ha oss att tro. Ja, man kunde må hända till och med tvifla på det korrekta i skildringen af lokala förhållanden hos en författare, som alltid uppehåller sig flera hundra mil från skådeplatsen för sina skildringar, och som långt bortifrån utslungar förbannelsen öfver allting och öfver alla.

Det är icke i öfverdriften af de yttre sorgliga förhållandena, som Ibsen tecknar karikatyrer, det är i uppfattningen af menniskorna. Olyckliga menniskor och bedröfliga förhållanden finnas öfverallt, och den, som vill skildra lifvet, måste taga detta med, som utgör större delen af tillvaron. De menniskor och förhållanden, Ibsen framställer, äro långt ifrån de sorgligaste, man kan finna. Vår tids eminentaste skald, Ivan Turgenjef, har sorgliga förhållanden af helt annan kaliber att röra sig med. Norge har dock icke lidit under trycket af absolut despotism, af lifegenskap och prestvälde och således ej heller af alla de laster och fasor, som följa med dessa förhållanden.

Olikheten mellan den ryske skalden och den norske författaren är helt enkelt den, att Turgenjef lider med sitt folk. Hans hjerta blöder af deltagande och smärta för alla dess sorger och synder. Han ser en medbroder, en vän i hvar och en af de olyckliga, och då han icke i verkliga lifvet kan frälsa dem från undergång, så frälsar han dem genom den kärlek och sympati, som han förmår inge sina läsare till och med för de största stackare bland dem.

Ibsen deremot har blott en känsla för menniskor, och det är förakt. I sina föregående arbeten har han dock då och då haft ett slags tro på qvinnan; i detta sista stycke uppger han också henne. Han använder endast ett medel för att hjelpa sina medmenniskor, och det är jernriset. Det är ganska egendomligt, att en så stor del af det skandinaviska publikum verkligen låter sig detta jernris så väl smaka och medgifver åt någon, hvem det vara må, rätten att svinga det. I vår tid förefaller detta som en motsägelse, då alla förståndiga menniskor just börja bli ense om, att man förbättrar hvarken barn eller tukthusfångar med stryk; ja, det fins till och med sådana och det är de mest upplysta af våra läsare som alls icke längre tro på stryk, utan deri endast se ett fattigdomsbevis för den, som har att befalla öfver barnen eller fångarne. Slika afstraffningar skrämma väl, men om de förbättra, det är ett stort spörsmål, och det finnes en hel del naturer, som alls icke taga emot ris, antingen det nu är en bödel eller en författare, som utdelar det.

Men det är en del af folket, som jublar och endast jublar öfver hvarje nytt stycke af Ibsen, och det är skådespelarne; det är ju egentligen också för dem han skrifver. Hans menniskor äro allesammans teaterpersoner, och de få först efter solnedgången sin egentliga tillvaro. Skådespelarne veta, att en färg, hvilken är så starkt pålagd, likasom smink, först tager sig något ut i gasbelysning, och de veta, hvilken effekt dessa uppdrifna repliker komma att göra på tiljorna. Genom sin dramatiska eller snarare sceniska verkan taga alltid Ibsens stycken publiken med storm. När man sofvit på saken, förstår man först, att verkan af dem är teaterillusionens, och efter ett par år kunna de vanligen icke spelas mer; ty endast de skådespel, som likna lifvet, ha också ett långt lif för sig.

Emellertid är det ju så, att en stor del menniskor endast vilja intresseras; medlen fråga de icke efter och resultatet af dem icke heller. I verkligheten är det visserligen så, att en menniska, som endast baktalar alla sina medmenniskor, icke just blir ansedd för någon mycket ädel person. Inom den literära verlden tyckes det, som om en annan moral skulle gälla. Der tål man att bli dömd af en despot, som aldrig dömer rättvist, emedan han icke har den minsta aning om, hvad kärlek vill säga.

*                                *
*

III.

(Ikke transkribert. Se digital faksimile.)
...

Publisert 20. mars 2018 11:45 - Sist endret 25. aug. 2022 13:06