Hjalmar Branting

Brand ved Nya Teatern anmeldt av Hjalmar Branting i Tiden i Stockholm 26. mars 1885.

Teater och musik.

"Brand"
af Henrik Ibsen.

Nya teaterns salong var fyld från golf till tak med en publik, som med spänd väntan motsåg utgången af det djerfva experimentet: uppförandet på scenen af Ibsens förnämsta idédrama, Brand.

Låt oss säga det genast. Resultatet var en fullständig triumf för Nya teaterns energiske direktör och för dess främste skådespelare, hvilka tillsammans vågat försöket att spela ett af de genuinaste läsdramer i Nordens literatur.

Trots den helt naturliga trötthet, som en teaterafton på sex timmar och fyrtio minuter ej kunde undgå att framkalla hos åskådarne, trots att äfven herr Hillbergs krafter och röst ej kunde räcka till att hela tiden med samma friskhet och styrka återgifva den ansträngande hufvudrollen, blef dock intrycket så mäktigt, att vi tro författaren kan ha allt skäl att vara tillfredsstäld med sättet hvarpå detta hans mästerverk för första gången tolkades från scenen.

Sjelfva stycket är för den bildade allmänheten sedan länge väl bekant. Om dess förtjenster och fel, och om dess rätta mening, har så mycket skrifvits, att det ej torde vara nödigt att nu åter upptaga dessa frågor. Blott det må sägas att vid uppförandet ännu tydligare än vid läsningen framgår huru falsk den tolkning är, som vill göra Brand till ett specifikt kristet stycke.

"Jag är ej kyrkans åkarhäst
Jag talar ej som hennes prest,
Knappt vet jag om jag är en kristen,
Men ett jag vet: en man jag är";

dessa ord i Brands mun kommo i hr Hillbergs tolkning fullt till sin rätt, och sammanstälda med andra uttalanden, särskildt den mästerliga scenen mellan Brand och den i "trones tvätt" renade f. d. lättsinnige, numera läsaren Einar, framgick så uppenbart, att derom ej längre något tvifvel kunde råda, att hos Ibsens Brand är helgjutenheten, är viljan allt, och hans kristliga verldsåskådning en bisak. För en rätt uppskattning af Brand är det icke af ringa vigt att denna synpunkt hålles klar. Reaktionen förlorar dermed all möjlighet att tillskansa sig och sin sak detta literära storverk.

Hr Hillbergs återgifvande af Brand var, som man kunnat vänta af Sverges f. n. främste skådespelare, helt enkelt ypperligt. Kraften, den oböjliga fordran på "intet eller allt" kom till sin fulla rätt; men hr Hillberg visade äfven, öfverallt der det var möjligt, den djupa kärlek, som ligger på botten af denna skenbart så hårda själ. Hans stumma spel i fjerde akten, då han förtviflad står och ser på hur hans hustru fördjupar sig i minnena efter deras barn, är fullt lika gripande som hans hänförda patos, då han slår kyrkan i lås och kallar folket att följa sig upp mot idealet. Af de långa deklamationerna gör han allt hvad göras kan för att ej de skola verka enformigt; om understundom, såsom i den långa tredje akten, handlingen ändock står något för mycket stilla, är detta ej hans fel.

Bland de öfriga rollernas innehafvare bör främst nämnas frök. Klefberg, hvars framställning af Brands moder hör till det bästa hon någonsin gjort. Hr Svedberg som prosten hade flere ganska lyckliga moment, och hr Engelbrecht var en ypperlig kolportör i sista akten; som den unge målaren i början af stycket hade han figuren imot sig. Det samma gäller fru Engelbrecht i allra första delen af hennes rol. Men det vore mycket orättvist att neka, att hon som Brands maka, i synnerhet i fjerde akten, spelade på ett synnerligen förtjenstfullt sätt och stundtals höjde sig till verkligt gripande effekt. De inropningar, som efter denna akt kommo henne till del, voro väl förtjenta. Hr Gründer som fogden, fröken Lund som Gerd och fru Fahlman som tattarkvinnan fylde ganska väl sina platser.

Dekorationerna af hr C. Grabow voro i allmänhet ganska effektfulla, särdeles "iskyrkan" i sista tablån. Ett och annat verkar dock störande och borde afhjelpas; så t. ex. den från Boccaccio lånade trädgårdsmuren, hvilken så underbart kommit midt upp i norska fjellen, och björkarna från Lyckopers resa, hvilka ei heller riktigt kunna försvara sin plats. I fjerde akten skall ljuset från det upplysta rummet skina ut i den mörka natten öfver kyrkogården; i stället strömmar en hel ljusflod utifrån in genom fönstret.

Men frånsedt alla dessa små anmärkningar är totalintrycket af Brand så storartadt, att vi på det lifligaste uppmana en hvar, som har sinne för äkta konst, att ej försumma tillfället att göra bekantskap med detta Ibsens mästerverk. Nya teatern har verkligen gjort sig förtjent af det största erkännande genom upptagandet och det värdiga återgifvandet af detta stycke.

Hj. Bg.
Publisert 4. apr. 2018 10:48 - Sist endret 4. apr. 2018 10:48