Carl David af Wirsén

Bygmester Solness anmeldt av Carl David af Wirsén i Vårt Land i Stockholm 23. desember 1892. Her transkribert fra Carl David af Wirsén, Kritiker, Stockholm 1901, s. 110 – 114.

BYGMESTER SOLNESS.

(1892.)


Det börjar blifva alltmer utmärkande för Ibsen som dramaturg, att han på samma gång utvecklar tekniken i sina dramer ända därhän, att de på det mest naturtrogna sätt återgifva lifvets minsta detaljer och skiftningar och tillika gör dem allt mer och mer symboliska, så att de skola betyda något annat och mer, än hvad själfva orden uttrycka. Till saken hör äfven, att denna symbolik, om den ock i sin demoniska kraft verkar spöklikt och stundom pekar på verkliga djup i andelifvet, dock göres så mångtydig och svårfattlig som möjligt. Det är, som gladde det denne problem-uppställare att höra, huru den ene tror sig hafva funnit en lösning på gåtorna, den andre en helt annan, medan han själf med ett dystert leende står höjd öfver hvarje förbindelse att lämna det rätta ordet, nyckeln till det förmenta lönnhvalfvet.

Man studerar alltid med beundran Ibsens pjäser; men denna beundran gäller dialogen och enskilda blixtlika inblickar i människolifvets skrymslen; i själfva verket vet man aldrig, hvar man i hufvudpunkterna har honom. Nu kan det väl sägas, att en skald, särskildt en dramaturg, icke behöfver «explicera» sin egen mening utan har att objektivt återgifva lif och människoöden; dock motverkar han ju själf denna objektivitet, när han, såsom Ibsen, skapar en «rebus»diktning, som nästan synes afsedd att framkalla anledningar till de mest olikartade uttydningsförsök.

Byggmästar Solness är en egoistisk natur, som begagnar människor för sina ändamål; han har «exploaterat» och sedan störtat den gamle arkitekten Knut Brovik, och han fastkedjar i sin tjänst dennes son Ragnar Brovik utan att unna denne man möjlighet till själfständigt utvecklande af sin verkliga begåfning. Ja, hans makt öfver människor är så stor, att han gör Ragnars fästmö, Kaja Fosli, förälskad i sig endast för att därigenom locka Kaja att stanna kvar på kontoret och genom hennes därvaro kvarbinda äfven Ragnar, hvilken senare han behöfver och ej vill släppa från sig. Solness` hänsynslöshet är mycket betydande och kan taga sig brutala uttryck, såsom när han säger åt den olycklige gubben Brovik: «De får gå ud af livet slig som De bedst ved og kan.» I all denna sin egoism är Solness olycklig. Han fruktar att en gång som arkitekt blifva afdankad af «ungdommen», som kommer och «banker på dören», och hans hemlif är bedröfligt med en hustru, som han gifvit anledning till svartsjuka och som genom följderna af en eldsvåda, hvilken Solness väl ej anstiftat men önskat och sedan användt för pekuniärt vinstbringande företag, mist sina tvillingbarn, hvilka dogo, när hustrun, som ammade dem, vid branden af huset och nattkylan fick feber och «den gik over i mælken». Det ligger något demoniskt däri, att just när Solness uttalat sin oro för «ungdommen», som en gång kommer att «banke på dören», det i detsamma höres en bultning på dörren och, fast på ett helt annat sätt än Solness trott, den hans hela öde förändrande «ungdomen» inträder, men i den fria, af moraliska hänsyn obesvärade, i honom ända sedan barndomen förälskade Hilde Wangels person. Hilde Wangel – en figur hämtad ur «Fruen fra Havet» – har som trettonårig flicka känt Solness, som den tiden byggde kyrkan i Lysanger, själf «hængte kransen på vindflöjen» och af Hilde hälsades med ett hurrarop, som höll på att göra honom hufvudyr där uppe på höjden i det kritiska ögonblicket. Ibsen preludierar här, i denna berättelse om Hildes utrop, på upplösningen af hela stycket! Hilde är en «dævelunge», som en gång skall göra Solness alldeles hufvudyr, bortkollra honom, locka upp honom på ett annat torn och med sitt hurrarop komma den för svindel benägne mannen att ramla och krossa sig i fallet. Denna Hilde har Solness en gång i tiden «kurtiserat» men på halft skämtsamt sätt; hon har tagit allt på allvar och har nu rest från sitt hem för att bringa till uppfyllelse det löfte, Solness gaf, då han förr i världen yttrade, att hon skulle blifva hans « prinsessa».

Hilde afskyr ordet «plikt», hon är de omedelbara impulsernas barn, Ibsen har utrustat henne med en viss «fraîcheur», och hon är dock tillika ytterst nervös. Goda drag felas ju ej hos henne; så nödgar hon den egennyttige Solness att uppföra sig honett mot unge Ragnar Brovik, som hittills varit hans arbetsträl; så hyser hon verkligen några, om ock snart af henne själf aflägsnade betänkligheter mot att alldeles uttränga den stackars fru Solness, hvilken blifvit nära nog barn på nytt och väl kan bära sina tvillingars förlust, därför att de äro i godt förvar, men sörjer sina dockor, som gått förlorade i branden. Säkerligen är för öfrigt hela denna saknad af dockorna att, så som mycket annat i pjäsen, fatta halft symboliskt: det var lifvets lyckodrömmar, själens «keledockor», som för den stackars fru Solness omkommit under samlifvet med den ej särskildt mot henne hårdhjärtade men dock blott för sig själf och sin egen yttre framgång lefvande maken. Om nu emellertid således Hilde Wangel har några goda drag och en viss omedelbarhet i lynne, så är hon dock, äfven hon, hänsynslös, och hennes hänsynslöshet går längre än själfva Solness`. Detta plus symboliseras däraf, att Hilde ej får svindel, medan däremot Solness lider däraf. Detta torde, om man skall tolka symboliken, beteckna, att Solness, som kanske är mer frånstötande än Hilde, dock är rädd att taga ut de yttersta konsekvenserna af sina handlingar, att hissa «kransen på tornet», medan Hilde däremot, som finner de mest farliga, äfventyrliga, ja demoniska saker helt enkelt «spännande», ej «hesiterar». Hon synes höra till någon särskild grupp bland de hos Ibsen emellanåt förekommande, från skrupler och en i deras tanke fullkomligt «konventionell» moral befriade kvinnotyper, för hvilka Rebekka i «Rosmersholm» är den hemskaste urbilden.

Allt i detta skådespel är symboliskt. Att Solness upphört bygga kyrkor och nu bygger boningshus, är symboliskt; han har ej velat tjäna vår Herres egoistiska fordran, att han skulle bygga hus bara «för honom»; han har velat blifva «fri bygmester», och Hilde Wangel tycker om denna hans frigjordhet. Det må ej förnekas, att det kan ligga djupsinnighet i allt detta, och alldeles uppenbart är, att det ligger en verklig djupsinnighet i Solness` fantastiska själfbekännelser, då han säger, att han till sin «hjälp» uppkallat flera osynliga, hans fördel främjande väsenden: «Det er ikke en selv allene, som virker så store ting. Å nej, hjælperne og tjenerne – de får nok være med, de også, hvis det skall bli` til noget. Men de kommer aldrig af sig selv, de. En må rope rigtig ihærdig på dem. Så`n invendig da, skönner de.» Detta står på gränsen till vansinne, och Solness` egoism har varit så stor, att den fört honom nära den galenskap, i hvilken väsendet, som pockat på sin egen rätt, brister sönder; men det finnes verkligt djup och sanning, hemsk sanning i dessa hans bikter. I grunden är han nog ändå bättre, vekare än den visserligen långt mindre i lifvets snöda vinningsberäkningar invefvade men af sin antinomistiska, lagfientliga djärfhet styrda, fullkomligt obundna Hilde, som är behärskad af ett slags mot sed och god ordning upprorisk jakobinism. Hon är dock, såsom varande en starkare, fast med någon «darrande» nervretlighet försatt natur, af Ibsen mycket sympatiskt tecknad.

Slutet blifver, att Solness, eggad af Hilde, själf oaktadt sina svindelkänslor bestiger tornet på sitt nyuppförda hus för att hissa «kransen» på krönet men nedfaller och dör. Och därmed ramla hans drömmar att tillsammans med Hilde hädanefter bygga djärfva «luftslott». Detta är nemesis.

Det ligger något omotiveradt, obegripligt fantastiskt i Hildes barnsliga, ifriga önskan, att Solness skall själf hissa kransen på tornet. För att få mening i denna hennes önskan, måste äfven denna sak fattas symboliskt; hon vill, att han hädanefter skall vänja sig att, utan en svag själs skrupler, föra de djärfvaste saker till slut och ej skygga för resultaten.

Att Ibsens diktskapelse är, både i stort sedt och i sina enskildheter, mycket märklig, det är obestridligt; man häpnar, som alltid i hans verk, öfver massor af små, fina, stundom mefistofeliska antydningar och iakttagelser. Men en konst, som är så beskaffad, att den alltigenom är «konstig», en konst i hvilken man oupphörligt måste under de läsbara orden inskjuta dolda andemeningar, blifver dock icke längre konst af sund och stor beskaffenhet.

Publisert 27. mars 2018 23:12 - Sist endret 27. mars 2018 23:12