Gustaf Ljunggren

Gengangere anmeldt av Gustaf Ljunggren i tidsskriftet Nordisk Tidskrift för Vetenskap, Konst och Industri i Stockholm (Femte årgången, 1882, s. 73-83).

LITERATURÖFVERSIGT.



HENRIK IBSEN. Gengangere. Et familjedrama i tre akter. 8:o, 164 s.

För någon tid sedan lästes i allmänna bladen en skrifvelse af Ibsen, uti hvilken han sammanstälde sig själf och Björnson med Nordenskiöld. Liksom den berömde nordpolsfararen gjort svenska namnet aktadt och äradt bland folken, så hade ock de båda skalderna höjt det norska namnets anseende; och deras upptäckter och landvinningar inom andens område voro icke mindre märkliga än den förres geografiska upptäckter. De gjorde därför anspråk på, om icke en liknande nationalbelöning, åtminstone förhöjdt «Digtergage». Månne det var för att ytterligare styrka denna likhet, som Ibsen företagit sin senaste nordpolsfärd? Han har därunder kastat ankar utmed ett ofantligt isfält, som han hoppas är fast land; han har beträdt det med en uppdagares stolta glädje, men han har haft den ledsamheten att finna, det redan andra före honom trampat samma frusna mark. Där vajade redan flera nationers fanor; till och med den norska fann han där, planterad af en landsman, hr KIELLAND. Emellertid har han trängt längre upp mot nord, än sin föregångare, och flera kilometer norr om denne har han rest sin stolta flagga.

Det är om denna Ibsens nyaste nordpolsfärd, vi här vilja yttra några ord. Resebeskrifningen har han kallat Gengangere.

Ibsen förnekar icke i «Gengangere» sin stora skaldeförmåga, lika litet som sin ovanliga bekantskap med scenens fordringar. Det rent yttre, det tekniska, är behandladt med stor skicklighet. Stycke efter stycke utvecklar sig fabeln; intresset hålles alt igenom spändt; dialogen är liflig och naturlig, och personerna tala, icke såsom det ofta nog händer i dramer, för läsaren, utan för och med hvarandra. Genom att uppmärksamt lyssna till dem, föres läsaren så småningom in i händelsen; ty hvarje ord är noga afvägdt, intet står till öfverflöds eller såsom blott fyllnad. Dimman, som täcker tilldragelsen, lättar alt mer och mer, för att först i sista scenen fullkomligt försvinna. Vi hafva med flit undvikit att begagna ordet «handling», ty handling i sträng dramatisk mening finnes här icke. Detta «familjedrama» är i själfva verket en novell i dialogform, med dramatiska situationer.

Innan vi gå vidare, måste vi något redogöra för styckets innehåll, men af lätt genomskinliga skäl göra vi det i största korthet. Scenen är förlagd till västliga Norge på en landtegendom, som eges af fru ALVING, enka efter en kapten och kammarherre. Hennes man var i lifstiden så utsväfvande, att hon rymde från honom och begaf sig till en vän af familjen, pastor MANDERS, hvilken hon i hemlighet älskade, och hvilken likaledes älskade henne; men denne bibragte henne den öfvertygelsen, att det var hennes plikt att återvända till mannen. Hon gjorde så, och underkastade sig ett sant martyrskap, för att, af kärlek till sin ende son, för verlden dölja mannens lättsinniga lefverne; hon gjorde förbättringar å godset och vidtog allehanda nyttiga inrättningar, för hvilka Alving fick uppbära hedern. Sonen blef sänd ur huset vid sju års ålder, innan han fått ögonen öppna för faderns ömklighet, och i bref till honom skildrade fru Alving sin man som en sammanfattning af alla fullkomligheter. Ändtligen dog mannen, och hvad han fört med sig i boet använde hustrun till upprättande af en asyl, för att därmed hedra sin mans minne – hon ville icke att något af dessa penningar skulle gå öfver i sonens händer –, och med förberedelserna till den högtidliga invigningen af denna asyl börjar stycket. Sonen OSVALD, som är konstnär, har efter långvarig bortovaro återvändt till hemmet, för att öfvervara invigningen; och från staden har pastor Manders anländt för att hålla invigningstalet. Efter det Osvald i prestens närvaro uttalat några i utlandet inhemtade fria åsigter om äktenskapet, förebrår presten, sedan Osvald aflägsnat sig, sin väninna, att hon utsatt sonen för dylika inflytelser, genom att hafva hå llit denne så länge borta från hemmet. Fru Alving yppar då för honom hemligheten af sitt sorgliga äktenskap och sin mans uselhet. Samma bekännelse gör hon längre fram inför sonen. Denne meddelar nämligen modern, att han i andligt hänseende är förstörd, bruten, kan icke arbeta, knappast tänka, och detta fastän han icke i något hänseende fört ett stormande lif. Läkaren hade sagt, att han led af följderna utaf faderns synder, men då han visat denne hvad modern skrifvit om hans exemplariske fader, gafs det ingen annan förklaringsgrund än att hans jublande, lycksaliga lif med kamraterna tagit för starkt på hans krafter; det var sålunda hans egen skuld, att hans lif var ohjälpligen ödelagdt. För att trösta honom och befria honom från hans gnagande själfförebråelser, underrättar honom modern, att läkarens första förmodan var riktig. Hon meddelar honom äfven en annan underrättelse, som hon förut äfven delgifvit presten, att nämligen en ung flicka, REGINA ENGSTRAND, hvilken uppfostrats i huset såsom ett mellanting af tjänstflicka och sällskapsdam, är en dotter af hennes man och en hennes forna kammarjungfru, hvilken före barnets födelse blifvit gift med en försupen, hycklande snickare ENGSTRAND. Nämde hedervärde snickare tänker grundlägga ett sjömanshem, d. v. s. ett ställe, där sjömän kunna roa sig, och han vill hafva Regina med sig för att locka dit folk; han förespeglar henne, att hon där kan komma att föra ett gladt och inbringande lif med styrmän och kaptener. Alldenstund hon har planer på Osvald, afslår hon dock anbudet. Men när hon får veta, att Osvald och hon äro halfsyskon, samt att han är sjuk, och att hon kan vänta att blifva hans sjukvakterska i stället för hans hustru, lemnar hon huset med den uppbyggliga anmärkning, att om Osvald brås på sin far, brås hon sannolikt på sin mor. Emellertid har asylen brunnit upp omedelbart efter det Manders där hållit en andaktsstund. Frun har skänkt honom de till asylets underhåll anslagna medel att använda till välgörande ändamål, och både snickaren och Regina hoppas att få sin andel af bytet, den senare för sin egen person, den förre för sitt kristliga sjömanshem. Osvald ser med ledsnad Regina aflägsna sig, ty hon hade kunnat befria honom från hans «ångest». Då modern frågar, hvad han därmed menar, förklarar han, att den sjukdom hvaraf han lider, är en uppmjukning af hjärnan, samt att läkaren sagt honom, det nästa anfall vore obotligt, hvarför han skaffat sig tolf kapslar morfinpulfver, hvilka han önskar, att någon måtte gifva honom in, när anfallet kommit, ty han kunde icke uthärda att tänka sig, det han skulle blifva såsom ett spädt, hjälplöst barn, hvilket behöfde matas o. s. v.; då hällre döden. Regina hade nog gifvit honom giftet, ty hon «var så präktigt lätthjärtad, och hon hade snart blifvit ledsen af att passa en sådan som honom». Men då hon nu icke velat stanna, aftvingar han modern löftet att vid behof gifva honom pulvren. Strax därpå får han det väntade anfallet, och medan modern står tveksam, om hon skall förgifta sin son eller icke, faller täckelset.

Redan af denna framställning finner man, hvilken massa af ohyggligheter, som i detta stycke är sammanhopad, och det är därför icke underligt, om det hos mången väcker en känsla af vämjelse. Denna känsla är sannolikt beräknad af författaren, men såsom riktad mot det samhälle, i hvilket dylika gräsligheter äro möjliga; nu vänder den sig i stället mot författarens eget verk, och endast aktningen för hans rika begåfning och tacksamheten för hvad han tidigare skänkt oss freda honom från att själf bli föremål för denna känsla.

Hufvudpersonen är fru ALVING. Det är i hennes mun uttrycket «Gengangere» är lagdt; det är af henne man får veta betydelsen af detta ord. Vi hafva ofvan kallat hennes lif ett «martyrskap»; det är icke fullt korrekt. Af martyren har hon blott lidandet, icke sinnelaget. Hon fyller i rikt mått sin plikt, men hon gör det med bitterhet, icke af ett kärleksfullt sinne; hon känner sig däraf icke tillfredsstäld och samvetslugn, utan förnedrad. Hon har börjat tänka på egen hand. Hon säger till pastorn:

«Ja, da De tvang mig ind under det, som De kaldte pligt og skyldighed; da De lovpriste som ret og rigtigt, hvad hele mit sind oprørte sig imod, som imod noget vederstyggeligt. Da var det jeg begyndte at se Deres lærdomme efter i sømmene. Jeg vilde bare pille ved en eneste knude; men da jeg havde fåt den løst, så rakned det op altsammen. Og så skønte jeg, at det var maskinsøm.»

Hon har studerat fritänkarnes skrifter, och så har en omstörtning af hennes religiösa begrepp egt rum. Därpå började de sedliga att vackla; och nu befann hon sig på den punkt, att hon hyllade det fria äktenskapet såsom ett mera sedligt, än det af lagen erkända, hon ansåg, att det var lag och ordning, som vållade alla olyckor här i verlden, och hon betraktade alla de «bånd og hensyn», hvilka det ordnade samfundslifvet ålägger oss såsom olidliga bojor, hvilka man borde afkasta. Då presten förklarade, att han ansåg såsom «sitt lifs största seger», att han kunnat visa henne tillbaka till hennes man, när hon kom och sade: «här är jag, tag mig», så svarar hon, att det var hans ömkligaste nederlag, en förbrytelse mot dem bägge. Hon trängtar efter att befria sig från de hämmande banden och lefva ett lif i sanning och frihet. Hon vill praktiskt verkliggöra, hvad hon funnit vara teoretiskt riktigt. Men hon kan icke. Och hvarför? Hvad är det, som hindrar henne? Det är «gengångarne». Hvad menar hon med dessa gengångare? Hon svarar:

«Jeg tror næsten, vi er gengangere allesammen, pastor Manders. Det er ikke bare det, vi have arvet fra far og mor, som går igen i os. Det er alleslags gamle afdøde meninger og alskens gammel afdød tro og sligt noget. Det er icke levende i os; men det sidder i alligevel, og vi kan ikke bli' det kvit. Bare jeg tar en avis og læser i, er det ligesom jeg så gengangere smyge imellem linjerne. Der må leve gengangere hele landet udover. Der må være så tykt af dem som sand synes jeg. Og så er vi så gudsjammerlig lysrædde allesammen.»

Hvad som hos oss går igen, är sålunda icke blott fäderneärfda fysiska och psykiska svagheter och lyten, utan det är det tanke- och åskådningssätt, som förflutna tider lemnat nutiden i arf, det är meningar, åsigter, trossatser, hvilka den moderna, upplysta människan icke kan göra sig kvitt, ehuru hon klart inser deras haltlöshet. Det är dessa gengångare, som omärkligt, men tvingande inverka på hennes handlingssätt. De ställa sig hindrande i vägen för hennes sträfvanden att lefva ett sant och fritt lif; de göra henne feg. Också spar icke fru Alving på de anklagelser för feghet, hvilka hon riktar mot sig själf. Det var fegt af henne att för verlden hafva öfverskylt sin mans svagheter, fegt att hafva doldt dem för sin son; ja det är af feghet hon skyggar för att befordra äktenskap emellan halfsyskonen Osvald och Regina, ty fördomen att icke syskon få äkta hvarandra är en gengångare. «Vi härstamma ju, såsom det säges, allesamman från slik förbindelse», yttrar hon hånande.

Om fru Alving böjer sig för tidsfördomarna, gör hon det dock motvilligt och med protest. Pastor Manders, hennes fyllnadsfigur, är däremot dessa fördomars trälbundne slaf. I Ibsens stycken äro gemenligen kvinnorna de ideala figurerna, och i jämförelse med dem äro männen stackare eller skurkar. Så äfven här. Frun är den kämpande, pastorn den resignerade, hon den energiska, den starka, han den svage. Ibsen har, så vidt vi fattat hans mening, icke i Manders velat framställa en hycklare, utan en samvetsgrann prest; men helt försåtligt har han velat visa, huru äfven hos de aktningsvärdaste af ståndet tron på kyrkans lära är så undergräfd, att den icke längre för dem är en lefvande sanning. Då presten upptäcker, att frun läser fritänkarnes böcker, och hon förklarar, att i dem står ingenting nytt, utan blott hvad de flesta människor tro och tänka, ehuru de icke göra sig reda för det eller icke vilja göra det, uppträder han mot henne sträng och bestraffande, men han slutar dock med det uttalande, att det icke är så farligt, blott man icke talar om det. «Man behöfver», säger han, «verkligen icke göra alla och enhvar reda för hvad man läser och hvad man tänker inom sina fyra väggar.» Det högsta för honom är ingalunda religionen, utan allmänna meningen. Handlingens värde beror, enligt hans uppfattning, icke så mycket af dess egen halt, som af det omdöme, allmänheten fäller öfver den. Då han med fru Alving öfverlägger om asylen bör assureras, finner han det visserligen klokast att betrygga densamma för fara, men en assurans kunde tydas såsom misstro mot försynen, och de fromma kunde däraf taga anstöt och säga, att pastorn icke hade den rätta förtröstan på en högre styrelse; och så blir asylen oassurerad. När snickare Engstrand inbillat honom, att han genom sin vårdslöshet förorsakat den eldsvåda, som ödelade nämda barmhertighetsinrättning, är hans första tanke på den «offentlige mening» och de angrepp, för hvilka han kommer att bli föremål i bladen; och när sedan den listige snickaren förklarar sig beredd att taga skulden på sig, tvekar pastorn icke att antaga denna skenbara uppoffring och kallar Engstrand «en sjelden personlighed». Ja, den ofvan omtalta «störste seger», han vunnit öfver sig själf, var endast ett verk af hans fruktan för den offentliga meningen. Så trälar han utan knot under de gengångare, hvilka frun är redo att bekriga. Med alt detta är han en ädelsinnad, en plikttrogen man; han tror alla om godt och misstänker ingen; han är så barnsligt godtrogen, att vid ett tillfälle, då han riktigt grundligt blir dragen vid näsan af snickaren, finner fru Alving hans naivitet så rörande, att hon säger sig hafva lust att slå båda armarne om hans hals. Men hans fruktan för opinionen gör honom svag, hållningslös, utan fast öfvertygelse, gör honom med ett ord till en fullständig stackare. Skalden tyckes i honom velat framställa ett exempel på det förderfliga inflytande, som det förvända, fördomsrika samhällsskicket utöfvar äfven på de bästa, när de icke våga att tänka på egen hand. Våga de åter tänka; ja, då går det dem som fru Alving: deras lifs lycka krossas.

Där icke lyckliga naturanlag motverka detta inflytande, där alstrar det en cynism, antingen fräck, såsom hos Regina, eller vedervärdigt hycklande, såsom hos Engstrand. Osvald, sonen-artisten, det oförskylda offret för faderns synder, den, på hvilken det fysiska gengångarskapets oblidkeliga lag skall hafva sin fruktansvärda tillämpning, uppträder i dramat hufvudsakligen som en egoistisk sjukling.

Det samfundstillstånd, som representeras af dessa mer och mindre ohyggliga karakterer, skildrar skalden con amore. Han målar med svart i svart, och det enda ljus, som, för kontrastens skull, släppes in, är af tvätydig beskaffenhet; det är åtminstone ingen solglimt.

Fru Alving, liksom i allmänhet de Ibsen-Björnsonska hjältarne, trängtar efter frihet och sanning; dessa ord för hon ständigt på läpparne. Men inga ord äro mera mångtydiga än dessa. Fråga vi, huru beskaffadt det är, detta «lif i sanning», som skall ersätta det af gengångare uppfylda moderna samfundslifvet, så lemna endast några vinkar därom upplysning. Man lefver i sanning, om man lyder sina drifter, och icke låter hänsyn till något hindra sig från deras tillfredsställande. Man lefver i sanning, om man, inseende löjligheten af pliktkänsla, försakelse, själfuppoffring och dylika romantiska begrepp, gör till sitt mål att njuta lifvet och söka glädjen. I lifsglädjen ligger räddningen; den är vårt högsta mål. Att man gjort jorden till en jämmerdal, är människoslägtets grundmisstag. När fru Alving fått ögat upp för denna stora, enkla sanning, inser hon plötsligt, att hennes förrucklade man varit ett oskyldigt offer för en missledd lifsglädje. «I ham var livsglæden oppe», utbryter hon, «det var som ett søndagsveier bare at se på ham. Og så den ustyrlige kraft og lifsfylde, som var i ham!» Men han var nödsakad att gå hemma i en halfstor stad, som icke hade att bjuda på annan glädje än förströelser, intet annat «livsformål», än ett embete, intet annat arbete, än förrättningar, och därför gick det med honom, som det gick. (Man finner, att embetsförrättningar äro oförenliga med den sanna lifsglädjen, förmodligen därför, att de stå i förbindelse med pliktkänslan.) Nu kunde man visserligen fråga, om i lifsglädjens paradisiska verldstillstånd alla dörrar äro stängda för bekymret och olyckan, om icke ofta nog hvad som gläder den ene bringar smärta åt den andre, om icke lifsglädjen är beroende af något så bräckligt som t. ex. hälsan, m. m. Men man har icke rätt att göra dessa och dylika frågor, ty man har för sig ett skaldeverk och icke en afhandling. Och ändock tränga de sig på läsaren! Ja visst, och detta bör den moderne skalden icke taga illa upp, ty hans uppgift är ju icke skönhet utan sanning – läran om det skönas intresselöshet är en öfvervunnen ståndpunkt. Skalden skall utkasta tankefermenter, han skall kämpa för vissa åsigter, framställa teorier; men han har den oskattbara fördel framför tänkaren, att då han icke kan eller vill svara på de inkast, som göras, har han rätt att tiga. När man angriper skalden, är han den verldsvise, när man angriper den verldsvise, är han skalden. Men vi återgå till vårt ämne. Ibsen har höjt lifsglädjens banér, och från det faller den enda ljusstrålen in uti den mörka taflan. Denna lifsglädje, som närmast sammanfaller med njutningen, den sinliga, såväl som den andliga, har såsom vilkor för sin existens bortfjärmandet af alt obehagligt och störande. Men i vårt olycksaliga samfundsskick ställer sig gengångarväsendet i vägen för lifsglädjens religion, och så kan denna icke vinna erkännande. Under sådana omständigheter vållar den lätt förderf och undergång; men därtill äro ensamt samhällsförhållandena skulden. Skalden visar oss dock en utväg att komma ur denna tröstlösa situation. Det är, vid närmare beseende, endast i Norg e, det är så illa bestäldt, trots alt hvad den nyaste norska literaturen gjort för att upplysa sinnena. Där håller man ännu på lag och ordning, där hyllar man ännu plikten, där har man ännu en massa religiösa och sociala fördomar. I utlandet är det helt annat. Där, och företrädesvis i konstnärskretsarne, kan man lefva i sanning och frihet. Hade kammarherre Alving med sin ostyriga lifsglädje kommit till utlandet, hade han varit räddad. Ty där ute trycka inga band och hänsyn, där finnas icke dessa gengångare, hvilka gå och spöka i den dystra Norden. Så förklarar Osvald. Men – förhåller det sig verkligen så? Vi våga, stödda på Osvalds egen auktoritet, betvifla det. Han har lefvat en stor del af sitt lif i det fördomsfria utlandet; och han borde hafva hunnit att göra sig kvitt sina norska gengångare. Men om, för att begagna fru Alvings ord, de «icke äro lefvande i honom, sitta de i likaväl». När Osvald försvarar de fria äktenskapen därmed, att det kostar så mycket pengar att gifta sig, så är detta tydligen endast ett skenskäl, ty det kan icke kosta mera att underhålla sin hustru och sina barn, än att underhålla «sina barn och sina barns mor», om nämligen mannen betraktar denna senare såsom sin jämnlike. Rätta skälet till dessa förbindelsers knytande är det, att de äro så lätta att upplösa, när man tröttnat vid dem. Men hvarför icke säga detta rent ut? Här spåra vi en gengångare, medförd från utlandet.

Vi hafva i det föregående antydt, att vi i vissa stycken anse Ibsen solidarisk med de figurer, han tecknat; men det kan med skäl invändas, att man gör den dramatiske skalden orätt, när man vill ställa honom till ansvar för hvarje ord, som personerna i hans drama yttra. De tala ju efter sin karakter, och skalden själf sväfvar objektiv, lidelsefri, öfver det hela. Så borde det utan tvifvel vara. Men enhvar läsare kan icke undgå att märka, det denna familjemålning har en tendens, och genom att benämna sitt stycke «Gengangere» har Ibsen själf dragit försorg om att angifva tyngdpunkten i detsamma, peka på hvad frågan egentligen gäller. Alt hvad som står i samband med gengångarväsendet och bidrager att sprida ljus öfver detsamma, i den mening skalden fattar det, står därför för skaldens räkning. Det är gengångarväsendet Ibsen förklarat krig. Vore det nu här icke fråga om annat, än den öfverdrifna fruktan för «hvad folk säger», hvilken fruktan ofta nog inverkar på svaga naturer och bringar deras handlingssätt i strid mot hvad samvete och rättskänsla bjuda, intrasslande dem i ett nät af halfheter och feghet, då kunde man icke annat än sympatisera med skalden, och endast önska, att i dikten äfven «allmänna opinionen» fått sin rätt sig tillerkänd, ty till grund för den ligger dock i många fall en sanning. Men de exempel, hvilka anföras på s. k. gengångare, visa att kampen å Ibsens sida föres mot det, som människan i allmänhet aktar högt och heligt, mot de grundpelare, på hvilka samhället hvilar. Enligt skaldens åsigt är det moderna samhället bygdt på grundsatser, som hafva öfverlefvat sig själfva, ja äro döda, men hvilka, detta oaktadt, ingalunda äro maktlösa, utan ännu ur grafven beherska verlden. En strid med dem är som en strid med spöken; kulan genomborrar, svärdet genomskär deras luftkroppar, men intet vapen kan göra dem någon skada. Det är det förtviflade i denna kamp; och det är till denna punkt Ibsen i sin pessimism har sjunkit. Förbittrad ger han af det moderna samhället en den mörkaste bild, och för att göra den ännu afskyvärdare, lägger han den moderna ärftlighetsteorien till grund för sitt nya gengångarsystem och låter det patologiskt vidriga intaga en framstående plats i taflan. Det är med denna samma, af misströstan härstammande, bitterhet han såsom ett nytt evangelium proklamerar lifsglädjen, hvilken just de många fördomarne hålla undertryckt. Men denna lifsglädje, hvilken han bjuder oss i ersättning för alt hvad han vill beröfva oss, är i sanning icke mycket värd; och med rätta anmärker en granskare (C. D. W. i Posttidningen), att det gifves en lifsglädje, som Ibsen icke vill veta af, en, «som väl trifves samman med själfva sorgen och i hvars tankfulla blick en evighet är speglad». Så talar ju kristendomen om en frid och en glädje, som kan finnas äfven hos den, som tager på sig sitt kors och bär det. Och denna glädje är icke den sämsta.

Trots sitt sanningsifrande, har Ibsen gifvit en, på grund af dess ensidighet, falsk och därför osann bild af samhället. Och såsom vanligt är förhållandet, så har det skefva i grunduppfattningen äfven fört till konstnärliga brister. Vi vilja icke uppehålla oss därvid, att då det sköna till sitt väsende är harmoni, så måste också konstverket såsom en uppenbarelse af det sköna vara harmoniskt och göra ett harmoniskt intryck; denna fordran hafva vi för länge sedan fått vänja oss vid att icke se tillfredsstäld, och hvad särskildt Ibsen angår, så hör det till hans manér att sluta med en dissonans. Att detta drama icke har någon handling, hafva vi redan anmärkt; men äfven karaktersteckningen inger betänkligheter. Regina och Engstrand; bägge oblandadt usla, äro bäst tecknade. Frun och presten göra visserligen, tack vare skaldens stora konst, intrycket af att vara lefvande människor. Men granskar man dem närmare, ser man dem «efter i sømmene», märker man, att det är «maskinsøm», att den på samma gång själfuppoffrande och skeptiska frun, samt den på samma gång hederlige och lumpne presten, båda blifvit, på sannolikhetens bekostnad, konstruerade för att tjäna skaldens ändamål. Än vidare! Det är tydligen skaldens mening att gifva den förra en tragisk anstrykning. Hennes tragiska skuld kan, efter styckets hela anläggning, icke bestå i annat, än det, hon själf kallar sin feghet. Nu brukar straffet härledas ur skulden eller åtminstone med den stå i sammanhang. Men här gifves intet sådant sammanhang. Hon straffas i sonens öde, men detta öde var ett oundvikligt och berodde icke i ringaste mån af moderns handlingssätt, om fegt eller icke. Att af kärlek för sonen dölja för denne faderns ömklighet var dessutom alldeles ändamålslöst; ty då sonen därom blir underrättad, tager han det fullkomligt lugnt; han delar icke «den gamle overtro», att ett barn kan älska sin far, då han icke har något att tacka honom för.

Obehaget, som af «Gengangere» väckes, trots eller förmedelst – vi veta icke rätt, hvilket uttryck vi skola välja – det stora konstnärsskap, hvarom dikten bär vitne, skulle än ytterligare stegras, om man kunde på allvar befara, att det stora flertalet af vännerna till Ibsens sångmö skulle nu nödgas bjuda henne farväl. Men af uppriktigaste hjärta hoppas och önska vi, att så icke må inträffa.



Sedan ofvanstående var skrifvet och redan befann sig i sättarens händer, läste recensenten ett i flera tidningar infördt bref från Ibsen, uti hvilket han förklarar, att han icke är «ansvarig för de åsigter, som några af dramats personer uttala», att «i hela arbetet icke finnes en enda mening, ej ett enda yttr ande, som står för författarens räkning», ja, att han icke i något af sina skådespel är «så utanför stående, så absolut frånvarande, som i detta senaste». Förf:ns afsigt har blott varit, att väcka det intryck, «att man under läsningen skulle upplefva ett stycke verklighet»; och är det något han velat påpeka, är det endast det, «att det jäser nihilism under ytan i vårt hemland såväl som annanstädes».

Det är dock sannerligen en underlig ödets ironi, som gjort, att just i det skådespel, i hvilket Ibsen är «absolut frånvarande», har mängden af läsare funnit honom mer än vanligt närvarande. Hvems är felet, skaldens eller läsarens? Bekvämast vore visserligen att skjuta skulden på läsarens tröga fattningsgåfva. Men det återstår alltid att förklara, hvarför precist i detta drama, där skalden är så strängt objektiv, hans mening skulle vara så svår att fatta. Då vi icke våga bestrida skaldens eget uttryckliga förnekande af hvarje andel i de uti hans drama uttalade åsigter, kunna vi endast beklaga, att han fått skenet emot sig, och dess värre icke utan skäl.

Med ledning af hans egna ord skulle man kunna bevisa, att han icke är fullt främmande för åtminstone några af de i stycket uttalade åsigter, eller rättare de åsigter, dem fru Alving uttalar; ty det är henne och ställvis hennes son, man misstänkt att Ibsen begagnat såsom språkrör. Ibsen säger i sin förklaring: «En pastor Manders skall alltid frammana en eller annan fru Alving.» Manders hade drifvit fru Alving till nihilism därigenom, att han i pliktens namn förmått henne att återvända till sin man. Han afbröt sedan alt umgänge med henne och hennes man, så att hans inflytande inskränkte sig till följderna af denna hans handling. Då Ibsens ofvanstående ord innebära ett ogillande af Manders handlingssätt, måste i dem äfven ligga ett ogillande af den stränga tillämpningen af pliktbegreppet. Fördomen, att man måste fylla sin plikt, äfven om själ och sinne uppresa sig däremot, är sålunda en gengångare, om hvilken Ibsen delar fru Alvings mening; frun uttalar i detta fall, hvad skalden tänker. Han är sålunda icke absolut frånvarande.

Såsom vi ofvan visat, tyckes det äfven af titeln, som hade skalden något personligt intresse af det framstälda. Hade han blott velat visa oss en kvinna, som «då hon en gång börjat, går till de största ytterligheter», så hade han lätt kunnat välja en titel, som angifvit detta. Nu har han med den valda titeln stält sig på fru Alvings ståndpunkt, adopterat hennes benämning och, genom att kalla sitt drama «Gengangere», har han sagt till läsarne: «hvad ni här skolen få lära känna, är något, som kan kallas gengångare, döda meningar, hvilka dock gå igen efter döden och hindra människorna att föra ett lif, som svarar mot deras bestämmelse, och ni skolen äfven få se, huru mycket ondt dessa spöken kunna anstifta.» – Men icke nog därmed. Hela stycket är bygdt på gengångarväsendet, sådant som fru Alving uppfattar det. Just i det hafva frun, hennes son och pastorn sin gemensamma sammanhållningspunkt. Om än sonen icke upptagit benämningen, är han dock i sak ense med sin mor, såsom hans yttrande om «den gamle overtro» visar; och pastorn har sin hela betydelse för dramat just däruti, att han är representanten, sakföraren för dessa förderfliga, svåråtkomliga gengångare. Det synes oss föga sannolikt, att Ibsen skulle till den grund och botten, på hvilken han uppfört sitt drama, hafva valt något så overkligt som en fantasi, hvilken upprunnit i fru Alvings nihilistiska hjärna, och att han sålunda icke själf skulle anse samhället lida af det onda, mot hvilket frun så kraftigt ifrar. Att Ibsen icke i detta stycke går lika långt som fru Alving, är mycket troligt; men då det icke på minsta sätt är antydt, hvar han slutar att sympatisera med henne, så är det ursäktligt, om en och annan läsare låter honom få skuld för mera, än han vill svara för. Men skalden är icke skyldig att i slika fall angifva sin privata mening. Alldeles riktigt! Dock bör det sätt, hvarpå han fattar sitt ämne och dess sedliga halt, skymta fram uti det slutliga mål, dit händelserna ledas, och de krafter, som användas för att leda dem dit. Men härvidlag är Ibsen med flit oklar. Man fordrar af en skald, att i det «stycke verklighet», hvilket han bjuder oss, skall finnas ett innehåll, en tanke, en idé – hvad uttryck man vill begagna, är likgiltigt. En sådan finnes ock i «Gengangere», och den uttryckes af fru Alving; men hon uttrycker den skeft, hon öfverdrifver den. Inom konstverket borde denna skefhet på ett eller annat sätt hafva funnit sitt korrektiv. Detta sker icke genom den slutliga utgången i dramat, ty fru Alvings nihilism är fullfärdig, innan hon känner något om sonens olycka, och hans öde måste stärka henne i riktigheten af hennes verldsuppfattning, samt äfven i den läsares ögon, som går in på skaldens förutsättningar, gifva henne rätt. Denna korrigering kommer icke häller till stånd genom någon annan i stycket införd person, hvilken genom sitt uppträdande kunde åskådliggöra, huru långt fru Alving har rätt, och hvar det orätta vidtager. Hon har visserligen en motståndare i pastor Manders; men denne är så svag, henne så underlägsen, att gentemot honom står hon som en segrande hjältinna.

Då det är Ibsen, och icke fru Alving, som gifvit stycket namn och som uppfört dess bygnad, så är det också han, och icke hon, som är ansvarig för de slutsatser, som af titel och komposition med nödvändighet följa. Han är vidare ansvarig för valet af ämne, för det intryck, hans dikt gör, samt för de stämningar, den väcker till lif; och arten af de senare hafva vi ofvan karakteriserat. Den dramatiske skaldens absoluta oansvarighet tål därför vid åtskillig afprutning.

Hvad angår styckets angifna syfte, att påpeka, huru nihilismen jäser under ytan i Norge såväl som annanstädes, så möter oss den egendomligheten, att upprepade gånger i dramat prisas förhållandena i utlandet såsom sunda och naturliga, och visste man icke bättre, skulle man af «Gengangere» kunna tro, att nihilismen vore en kräftskada, hvaraf Norge led, men från hvilken utlandet vore fri.

Då vi icke kunna antaga, att Ibsens afgifna förklaring härleder sig ur den med gengångarväsendet sammanhängande svaghet, för hvars skull fru Alving så skarpt gisslar sig, återstår oss blott den förmodan, att skalden, såsom så ofta är förhållandet med skalderna, inlagt i sin dikt mera af sin egen lifsuppfattning, än han själf vetat om.

G.L–n.


Publisert 20. mars 2018 16:58 - Sist endret 20. mars 2018 17:00