Anonym anmelder i Öresundsposten

August Lindbergs oppsetning av Gengångare ved Helsingborgs Stadsteater anmeldt i Öresundsposten i Ängelholm 23. august 1883 (Nr. 195).

Teater.   Det var i går afton förunnadt Helsingborgs publik att öfvervara första uppförandet å scenen af det dramatiska storverk, som Henrik Ibsen skapat under namnet «Gengångare», detta verk, som genast vid sitt framträdande i bokhandeln satte den kritiska verlden i uppror och framkallade långvariga och omfattande strider mellan den estetiska literaturens främste målsmän inom Skandinavien. Man hade länge väntat på att få se dessa af den store norske dramaturgen med gripande realism tecknade figurer förkroppsligade å någon af nordens större scener, men det tycktes vara en väntan förgäfves. Det såg ut, som om ingen hade mod att börja. Det talades till och med om, att direktionen för en af Kjöbenhavns teatrar, «Casino», skulle ha beslutat taga det ominösa steget och uppföra stycket, men blifvit afrådd i sista stunden, sedan rollfördelningen redan var verkstäld och tiden för styckets uppförande bestämd.

Kom så ändtligen en man, som egde det sanna modet och ej lät sig tillbakahållas af någon som helst tveksamhet, fastän det gälde hvarken mer eller mindre än att personifiera samt å scenen gifva lif och färg åt den moderna samhällslytena i deras mest krassa form. Denne modige man var hr August Lindberg. Man må hålla honom full räkning för det djerfva steget.

Utan tvifvel känner den mer belästa delen af publiken det stycke, som här är i fråga, och en analys af denna mörka tafla, hvari knappt någon ljusglimt kan spåras, men deremot de djupaste slagskuggor äro förherskande, kunde anses öfverflödig. Då likväl den stora allmänheten sannolikt icke haft tillfälle att taga kännedom om «Gengångares» innehåll, vilja vi flyktigt nämna de i stycket uppträdande personerna. Dessa äro till antalet blott fem, men de representera snart sagdt allt som behöfves för en teckning af det moderna samhällets ruttenhet.

«Fru Alving», enka efter en kapten och kammarherre, är en i lifvets skola hårdt pröfvad qvinna, som vid sidan af en moraliskt usel man förmått bevara skenet af huslig lycka och ännu många år efter mannens död håller verlden i okunnighet om att hennes make varit någonting annat än en godmodig, möjligen litet för mycket glad «ärans man». Sonen «Osvald Alving», en ung konstnär, faller offer för en ohygglig sjukdom, ärfd från fadren. «Pastor Manders» är en typ för många nutidens prester, som syssla med välgörenhetsinrättningar och värfva själar, tro sig alltid handla rätt, men på samma gång äro nog svaga och känsliga för verldens dom, att de för att skydda sitt skinn icke tveka att underhandla med sitt samvete. Härtill kommer en portion enfald, som bäst karakteriseras genom fru Alvings yttrande: «Ni är och förblir ett stort barn, Manders». «Snickare Engstrand» är en af dessa vidriga figurer, som gömma sin dålighet under det religiösa hyckleriets mask. «Regina Engstrand» är dotter till kapten Alving och fru Alvings kammarjungfru; snickare Engstrand har mot betalning öfvertagit faderskapet. Den unga flickan är en otacksam lycksökerska, som slutligen står på väg att falbjuda sin skönhet.

Se der i flyktiga drag de personligheter, som tecknas i stycket.

Häraf torde man någorlunda kunna sluta sig till styckets handling, som tid och utrymme neka oss att inlåta oss på. Vi få nöja oss med att nämna, det dramats hjelte, Osvald, i slutscenen får erfara de yttersta verkningarne af sin ärfda sjukdom och blir vansinnig.

Moderns förtviflan, pastorns ömkliga sätt att draga sig ur spelet, Reginas fräckhet i det ögonblick, då hon får kännedom om sin verkliga börd och finner sina spekulationer på en äktenskaplig förbindelse med Osvald gäckade allt detta nödgas vi blott antyda.

I detta drama torde emellertid Henrik Ibsens egentliga betydelse som skald framstå i sin fulla klarhet. Det gissel, han här svänger öfver det moderna samhället, är en stormklocka till väckelse af nutiden.

Uppförandet af ett dylikt drama är sålunda ett stort evenement.

Efter denna korta inledning öfvergå vi till styckets uppförande å vår teater. Det är längesedan kändt, att hr Lindberg för fru Alvings roll lyckats engagera en så framstående skådespelerska som fru Charlotte Raa-Winter-Hjelm. De höga förväntningar, man egde fullt fog att hysa om hennes förmåga att gifva en sann bild af den allt uppoffrande, energiska qvinna, författaren här tecknat, blefvo i allo motsvarade. Hennes fint nyanserade spel såväl i de vekare momenten som i dem, der den qvinliga styrkan tages i yttersta anspråk, bar alltigenom pregeln af den fullmogna konstnärinnan. Såsom exempel härpå må vi blott framhålla scenen i 2:dra akten, då hon upprepar sonens hjertslitande ord: «Fädernes synder hemsökas på barnen», hvarje gång med olika uttryck, äfvensom den häftigt upprörande slutscenen i 3:dje akten, der hennes måttfullhet förtjenar det varmaste erkännande. I Osvalds roll har hr Lindberg funnit en uppgift, hvari den talangfulle konstnären vi förutspå det torde komma att göra sig lika ryktbar som i Hamlet, huru till karakteren och omfånget vidt skilda de båda uppgifterna än må vara. Den om sin framtid förtviflande, «maskstungne» unge mannen framstod i all sin realistiska klarhet. Om framställningen det oaktadt gjorde ett pinsamt intryck, är detta icke konstnärens fel. Han endast lät sanningen få sitt rätta uttryck, sådant det blifvit af förf. afsedt, och detta är ju alltid hufvudmålet. Äfven snickare Engstrand hade i hr Axelson en förträfflig representant, såväl hvad mask och mimik som hållning beträffar. Vi ha vid flere tillfällen bemärkt, hurusom denne skådespelare förmått skapa intressanta typer, äfven om föreliggande uppgifter varit jemförelsevis ringa. Denna gång hade han verkligen något att göra utaf, och han uraktlät det ej. Att gifva ett måttfullt uttryck åt Engstrands illistiga skaplynne har sig ej så lätt, men hr A. redde sig från denna svårighet i allo tillfredsställande. För Reginas roll torde herr Lindberg näppeligen ha kunnat finna någon lämpligare framställarinna än fröken Rustan, som rent af tyckes skapad för denna uppgift och på ett öfverraskande lyckligt sätt löser densamma. Minst tillfredsställande var, enligt vårt förmenande, hr G. Ranft som pastor Manders. Redan apparitionen föreföll allt för ungdomlig, och han var ej i stånd att gifva full färg åt den personlighet, han hade att framställa. Hans aktningsvärda och delvis rätt lyckade bemödanden må dock erkännas.

Styckets iscensättning var som vanligt under hr Lindbergs regime högst förtjenstfull, och den af C. Grabow särskildt målade dekorationen af ypperlig effekt.

Publiken följde stycket alltigenom med det mest spända intresse och gaf upprepade gånger sitt lifliga bifall tillkänna genom kraftiga applåder. Efter 1:sta och 2:dra akterna inropades samtlige spelande, och sedan ridån fallit efter 3:dje akten framkallades fru Winter-Hjelm och hr Lindberg 2:ne gånger för att mottaga åskådarnes hyllning. En hel rikedom af praktfulla blombuketter kom äfven de spelande till del. Vi torde knappt behöfva nämna, att salongen var fullsatt.

Samma pjes uppföres återigen i morgon.

Publisert 21. mars 2018 09:40 - Sist endret 21. mars 2018 09:42