Georg Göthe

Hedda Gabler anmeldt av Georg Göthe i Nordisk Tidskrift för Vetenskap, Konst och Industri, Ny Följd, Stockholm 1891, Fjärde Årgången, s. 171-175.

HENRIK IBSENS SENASTE DRAMA
Hedda Gabler,
Skuespil i fire akter af HENRIK IBSEN. Köbenhavn 1890.


Att i denna korta anmälan af Ibsens senaste drama intaga en utförlig redogörelse för innehållet torde vara obehöfligt, då nästan hvarje daglig tidning redan meddelat en sådan, och själfva boken snart sagdt är i hvar mans hand.

I korthet sagdt är det en ny förödelse-historia Ibsen här skildrar, historien eller rättare det sista, dramatiskt koncentrerade kapitlet i historien om en begåfvad men förvildad kvinnonaturs undergång och om den förödelse, hon sprider omkring sig. Likasom Rebecka i Rosmersholm och så många andra Ibsenska figurer är Hedda Gabler ett gåtlikt slutet väsen, men hon har mycket mera af sfinxens stenkyla än hjältinnan i Rosmersholm, mindre af demonens tjuskraft. Slutintrycket är detsamma: ödslighet, ödslighet! Lifvet år omöjligt att lefva for den, som har något att komma med eller någon starkare insats att göra. Ned i Möllefossen! eller pistolen för pannan!

Men det är sant, Ibsen undanber sig alla allmänna slutsatser ur sina dramer och särskildt ur denna, han vill blott naturtroget skildra en bit af verkligheten och så allsidigt som möjligt belysa gifna personligheter, han vill vara objektiv.

Och sant är, att den Ibsenska analysen här i Hedda Gabler opererar i hela sin vanliga eller ovanliga skärpa, belysningen är delvis briljant, figurerna lefva inför oss, och vi förstå dem – till en viss grad.

Dock felas icke dunkla punkter. Vi stanna inför många frågor, som ej få svar eller blott halfva svar, och vi stöta på motsägelser.

Hvilka äro t. ex. egentligen denna Hedda Gablers föregåenden? Hon är «utdansad» och blaserad, säger Ibsen. Godt och väl. Men hur har hon blifvit denna förhärdada, genomisade vildinna som hon är under världsdamens tunna mask? Hvilket är i grunden hennes förhållande till denne Ejlert Lövborg, som hon jäktar till döds? Kärlek? Den skildras åtminstone icke i pjesen som någon lifsvarm känsla. Och hur eller i hvad grad den förut ingripit i hennes karakter, får man icke heller någon klarhet om.

Eller för att gå till mindre väsentliga frågor: är det väl sannolikt, att hon, det goda hufvudet, den kallt förståndiga Hedda, någonsin kunnat tro, att Tesman «vilde bli en særdeles fremragende mand» – Tesman, som inför åskådaren visar sig vara, i all sin beskedlighet, en öfvermåttan inskränkt person – eller än mer, att T. skulle kunna få en framtid på den politiska banan och göras till «statsminister», låt nu vara, att Ibsen själf möjligen anser endast mycket obetydliga egenskaper behöfvas till denna plats. Eller för att nu nämna några frågor, som själfmant inställt sig, om öfriga personer i dramat: denne Tesman, Heddas make, hvars enfald ibland nästan kan tyckas stöta på idiotism (hör t. ex. hans utrop vid underrättelsen om, att professurens tillsättning möjligen komme att göras beroende af en konkurrens), har man lätt att tro, att han är en duglig forskare, ens som vetenskaplig samlare? Och hans medtäflare, den efter hvad det säges så högt begåfvade vetenskapsmannen Lövborg, månne han dokumenterar sig såsom sådan genom att skrifva ett, i hans egna ögon epokgörande, kulturhistoriskt verk i två delar om så vidt sväfvande ämnen som «fremtidens kulturmagter» och «fremtidens kulturgang»?

Emellertid, dylika anmärkningar gälla mera enstaka punkter, ehuru dessa visserligen här sticka mera af än vanligt, just emedan andra punkter äro så mycket klarare belysta, och sammanhanget är afsedt att vara och till en del också verkligen är både så kompliceradt och strängt – som i det verkliga lifvet.

Värre är, att det finns dunkel i skildringen på det hela. Några af figurerna, men i synnerhet, såsom vi redan antydt, Hedda Gabler själf äro klara blott till en viss punkt. Djupet är ej alls genomskinligt. De äro lefvande, men blott till en viss grad; i deras innersta väsen är där någonting abstrakt , kallt, dödt. Där på djupet vidtager den Ibsenska gåtfullheten, som för öfrigt kännes hela stycket igenom, stundom stiger upp till ytan och ständigt irriterar till frågor. Vid den skenbart oskyldigaste fras undrar man ofta: hvad kan Ibsen mena med detta? här måtte ligga något under! och hvad? Intrycket af det hela blir därför någonting spöklikt, trots eller kanske just därför, att under tiden figurerna röra sig uppe i dagsljuset med det mest illusoriska lif.

Har läsaren någon gång lagt märke till, att då man går på en landsväg, ens steg på somliga ställen ge ett doft genljud? Därunder är då en ihålighet i marken. Ungefär så är det i de senare Ibsenska pjeserna: marken är öfverallt underminerad, där finnes ett tomrum, klangen är ständigt dof.

Är detta bara «objektivitet»? Är det en «allsidig belysning»?

Vidare. – Ibsen är en gammal romantiker. Han är det ännu i dag trots sin analytiska skärpa, trots sin realism – likasom så många andra af vår tids så kallade naturalister med penna, pensel eller mejsel. Men hans fantastiska «romantik» tager sig sannerligen sällsamt ut, då den så här kastas in eller ställvis dyker upp midt i den fränaste prosaskildring, och den blott skärper det spöklika i den Ibsenska pessimismen, gör hemskheten mera raffinerad. Så i «Rosmersholm» med dess «hvide heste» och annan poetiskt(!) symbolik, så i «Fruen fra havet» med dess haf-symbolik, så till och med här i «Hedda Gabler» med Heddas underliga «vinlöv i håret» och hennes svärmeri för att Lövborg skall göra af med sig «i skönhed».

Är det blott ett subjektivt intryck hos anmälaren? Honom förefalla de ihåliga och pretiösa, minst sagdt osmakliga, dessa väl till anspråket poetiska, i själfva verket så fadda storord och ihåligt fantastiska vändningar, hvarmed han utsirar företrädesvis de kusligaste ställena.

Hör till exempel Heddas sätt att tala om Lövborgs själfmord: «Der falder et skær af uvilkårlig skönhed over» det. «Og så nu – det store! Det, som der er skönhed over»; eller hennes förtviflan öfver, att han till slut dock icke gjort af med sig «i skönhed» utan skjutit sig – «i underlifvet» o. s. v. Vi få intrycket af en afsiktlig tillspetsning af effekten, och vi bli «förstämda». Först och främst af det ruskiga i själfva saken, men också, såsom vi redan antydt, därför, att författaren själf sålunda upphäfver det illusoriska i skildringen för öfrigt. Denna ursinnigt «estetiska» Hedda är i hög grad onaturlig.

Eller är det vidare sannolikt, att den enkla och snälla «tante Julle» i verkligheten hade uttryckt sig så antitetiskt retoriskt, då hon kom hem till Hedvig att berätta om sin systers död: «Jeg syntes da alligevel, at – her i livets hus, – her måtte jeg da melde döden selv». Eller den patetiska (Hedda patetisk!) begrafningsscenen, som slutar 3:dje akten, då Hedda sitter vid brasan och kastar på elden Lövborgs viktiga manuskripthäften ett efter ett, likasom prästen kastar de tre skoflarna mull på en kista: «Hedda (kaster et af hæfterne ind i elden og hvisker hen for sig): Nu brænder jeg dit barn. Thea! – Du med krushåret! (kaster et par hæfter til i ovnen.) Dit og Ejlert Lövborgs barn. (kaster det övrige ind.) Nu brænder, – nu brænder jeg barnet».

Låter det naturligt i Heddas mun? Följer vår känsla med? Oss smakar det något af teatralisk effekt. Och så gör också Heddas pistolskjutning.

Betecknande är det emellertid, att då Ibsen numera inskjuter ett subjektivt element i sin, mer än förr objektivt-realistiska, skildring, så är det icke en högstämd lyrism eller ens en försonlig och försonande humor utan en dylik ihålig och banal «romantik», ja och så denna etsande satir, som yttrar sig i hans drift med de beskedliga och enfaldiga (Tesman och fru Elvsted). Hvart har det tagit vägen med den nya «kärlek» till människorna, som Ibsen utlofvat? Har Ibsen hunnit så långt (högt?), att han ostraffadt kan undvara den? Kan någon undvara den, skald eller icke? Funnes icke i stycket den goda tante Julle (en obetydlig biperson för öfrigt) med hennes innerligt vackra tro, att «med syge blir man snart ven», så skulle man vara frestad tro, att diktaren Ibsen numera icke ens vore förmögen af en sådan kärlek.

Alltnog. Dessa oklarheter i det yttre sammanhanget, denna spöklika gåtfullhet på djupet, denna omotiverade och kusliga fantastik, denna brist på mänsklig lifsvärma, denna – låt oss tillägga det – simpelhet i ton och uppfattning, trots all kvickhet, denna ödslighet, ödslighet i det hela, – allt detta är icke objektivitet, det är en diktares subjektivitet med dess säregna stämning. Det är icke verkligheten, det är Henrik Ibsen, den nuvarande Henrik Ibsen.

I gamla dagar sökte människorna i dikten tröst mot lifvets vedervärdigheter. I vår tid är det tvärtom: man nödgas uti lifvet själft söka tröst mot diktarens pessimism!

Med allt detta vilja vi icke förneka, att pjesen är spännande skrifven, så att man läser den likasom med återhållen andedrägt. De dramatiska trådarnas kombination är fyndig, den dramatiska stegringen stark, personernas karakteristik delvis ytterst skarp och träffande, skildringen i det hela rik på kvicka drag; och allt detta uttryckt i en dialog, som ofta (särskildt i 1:sta akten) är lika enkel som meningsfull och fint karakteriserande. Korteligen, hela den mera yttre dramatiska skildringen utförd med ett mästerskap, som måhända Ibsen ensam i denna grad besitter, och pjesen «gör sig» nog bra på scenen.

Men frågan är, om detta, som kunde vara nog för mången dramatisk talangs rykte, är nog i fråga om Henrik Ibsen.

Måhända har en nordbo svårare än en «europé» att lugnt och opartiskt bedöma den nuvarande Ibsen och att värja sig för missmod inför hans senaste arbeten. Om så är, beror det väl därpå, att den förre har följt honom från början och på nära håll och mottagit så starka och djupa intryck af hans föregående diktning, att han lifligt och smärtsamt känner, hvad han i Ibsen förlorat, – ungefär i samma mån dennes rykte blifvit europeiskt.

Vi känna få diktare, som gripit så djupt in i sin samtids fantasi- och känslolif, och därför gentemot denna samtid egt ett så drygt ansvar, – och vi känna få, som svikit detta i sådan grad som Ibsen.

 

 

*                     *
 *


Sedan det ofvanstående skrifvits, har pjesen uppförts på «Svenska teatern» i Stockholm. Anmälarens intryck har blifvit detsamma som vid läsningen; eller det han väntat af en scenisk återgifning. Ibsens senare pjeser ega ju så mycket, som gör dem tacksamma att spela; och hur lefvande en Ibsensk roll, åtminstone delvis, kan bli, då en begåfvad skådespelare däri ingjuter sin personlighet, visade nu fröken Seelig, som gaf fru Elvsteds roll. Men att ge full klarhet och lefvande sammanhang åt en så dunkelt komplicerad roll som hufvudpersonens, Hedda Gablers, därtill lär icke någon skådespelartalang förslå. För öfrigt, på scenen, där den realistiska skildringen på det hela kom i så bjärt belysning, föreföll det fantastiska elementet i stycket dubbelt stötande.

 

 

 

 

Georg Göthe.

 

 

Publisert 6. apr. 2018 09:57 - Sist endret 6. apr. 2018 09:57