Signaturen «A. S–m.»

John Gabriel Borkman ved Svenska Teatern anmeldt av signaturen «A. S–m.» i Aftonposten i Helsinki 11. og 12. januar 1897 (Nr. 7 og 8).

[11. januar 1897]

Svenska teatern.

John Gabriel Borkman.

Detta skådespel har, som vanligt är med Ibsens pjeser, redan före sitt publicerande gjort mycket väsen af sig. Man trodde sig på väl underrättadt håll veta, att «John Gabriel Borkman» vore en fortsättning af «Et Dukkehjem», och andra lika väl underrättade visste berätta, att Ibsens mysticism och symbolism här stodo i högsta flor. Men efter vanligheten visade det sig att den ena såväl som den andra hade misstagit sig. «John Gabriel Borkman» har ingenting annat gemensamt med «Et Dukkehjem» än att Borkman i likhet Helmer är bankdirektör. Och af symbolism och mysticism finnes icke ett spår, så framt man icke vill sätta replikerna om «ishånden» och «malmhånden» under rubriken «mysticism», hvilket vore ett fel, ty dessa repliker höra till de allom bekanta äkta ibsenska uttrycken, som innehålla så att säga kvintessensen af hela skådespelet.

«John Gabriel Borkman» hör i likhet med alla Ibsens senare arbeten till den art skådespel, i hvilka intresset mera knyter sig vid förhistorien än vid handlingen. Och det är också denna förhistoria, som länkar handlingens gång. Utgångspunkten ligger långt borta i det förgångna. Alt det vi se på scenen är endast det psykologiska resultatet af detta förflutna. Aldrig har dock Ibsen förlagt en så lång tidrymd mellan denna utgångspunkt och handlingens början. Icke mindre än 16 år ha förflutit sedan den natt, då Borkman stod med sin lykta i bankens kassahvalf och stal bankens pengar. Men aldrig har häller Ibsens teknik tagit sig ett så glänsande uttryck som i detta skådespel. Trots det att hvarje replik, hvarje scen leder sitt ursprung ur detta förflutna och trots den yttre handlingens magerhet tvingas åskådaren att med lefvande intresse följa hvarje ord som säges. Ibsen har också en beundransvärd metod att klargöra detta förflutna. Småningom under pjesens hela lopp lägges detalj till detalj, så enkelt och osökt som i det värkliga lifvet. Först i sista akten midt under själfva katastrofen försvinner den slöja, som dolt sammanhanget mellan det förflutna och det närvarande. Och det är denna högt uppdrifna teknik, som gör att Ibsens skådespel blifva fullt ut lika spännande som hvilken som hälst pjes, där det psykologiska elementet är lika med noll och spänningen framkallas genom öfverraskande vändningar i intrigen. Hvad specielt detta skådespel beträffar har Ibsen här drifvit sin teknik ända till virtuositet genom handlingens absoluta enhet i tid och rum. Föreställningen på teatern tager i själfva värket genom omdekoreringarna längre tid i anspråk än handlingen fordrar.

John Gabriel Borkman är en hård man, hård som malmen. Han är en bärgsmans son, därför älskar han metallen, därför hör han malmen sjunga en jubelsång, då den brytes ur bärget och får slippa ut till människorna. Han är ärelysten, han känner inom sig ett behof att blifva den första, den till hvilken alla skola se upp. Men han är framför alt en fantasimänniska. Han drömmer stolta drömmar och hvälfver jättelika planer i sin hjärna. Och det är däri hans storhet ligger. Han är ingen girigbuk, som åtrår all världens skatter endast för njutningen att låta dem glida mellan sina fingrar. Det är icke häller någon vanlig ärelystnad, som drifver honom. Det är hans väldiga fantasi, som tvingar honom att söka höja sig upp, högre än någon. Han skall lösa guldets bundna andar. Genom honom skall välmågan strömma ut öfver många tusen andra.

Under de sexton år han lefvat ensam meg sig själf, isolerad från hela världen, i ransakningshäktet, i cellen och på sitt rum, har han återupptagit sitt mål till behandling. Han har varit sin egen åklagare, sin egen domare, sin egen försvarare. Och han har frikänt sig. Ty hela hans brott var det, att han har varit sig själf. Så har han handlat, ty så måste han handla. Han hade makten och den obetvingliga kallelsen inom sig. De bundna miljonerna lågo där rundtom i landet, djupt i fjällen och ropade på honom. Men ingen annan hörde det. Och ingen hade hans förmåga, ingen häller hans stora mål att arbeta för. Ty han har visserligen älskat makten, men – «magten til at skabe menneskelykke vidt, vidt omkring mig!»

För att nå detta sitt mål har han nödgats uppoffra Ella Rentheim, som han älskade och som älskade honom. Han har dräpt kärlekslifvet inom henne. Detta var hans största brott, ett brott, för hvilket ingen förlåtelse gifves. Och det brottet störtar honom. Det att han stal bankens pänningar var ett brott mot samhällets lagar och det har han försonat genom fem års tukthus. Men större än individens brott mot samhället är människans brott mot människan.

Advokaten Hinkel har tvungit Borkman att afstå från Ella Rentheim, som Hinkel älskade. Borkman afstod och fick i gengäld af Hinkel en bankdirektörspost. Men då Ella bestämdt afvisar hvarje närmande från Hinkels sida, hämnas denne genom att angifva Borkman, hvars fulla förtroende han hade. Det är således icke stölden, som är den direkta orsaken till hans fall, utan brottet mot Ella, brottet mot kärleken.

I andra akten finna vi Borkman ensam och öfvergifven utan beröring med människorna. Hans hustru hatar honom, hans son fruktar honom, han älskas af ingen. Men intet har kunnat kufva hans stolta, oböjliga själ.

Ja, han har till och med vuxit i sina egna ögon därigenom, att han sett alla sina bemödanden underskattas och sig själf, mannen med de stora vyerna, dömd som en vanlig förbrytare, han, som dock skulle kunnat värka stort och sprida lycka och välsignelse omkring sig, om blott icke samhällets för genomsnittsmänniskorna lämpade lagar varit. Han är fortfarande samme storman, som ställer sig i position vid sitt skrifbord hvar gång det knackar på dörren, färdig att mottaga de ödmjuka supplikanter, som engång skola komma, för att erbjuda honom chefsplatsen vid den nya bank de grundat. Och stor som han är måste ock de personer vara, med hvilka han umgås: gamle Foldal, den obetydlige skrifvaren och hans dotter Frida. Han ser i Foldal den store sorgespelsförfattaren, som gått under, emedan den stora massan, genomsnittsmänniskorna icke förstått honom. Och den gode Foldal är ju när som hälst färdig att återgälda hans beundran med samma mynt. Och den lilla Frida är för honom en stor musiker. Dessutom får han tillfälle att genom sitt beröm och sin uppmuntran till en viss grad ingripa i deras lif, visa sin makt.

Hans fantasi återvänder ständigt, ständigt till hvad han kunnat göra, men han gör intet. Han endast drömmer om och om igen, alla sina väldiga drömmar om makt och storhet. Men handlingskraften är död. Det är åter straffet för det stora oförsonliga brottet mot kärleken. Ella, den enda som någonsin förstått honom, den enda som skulle kunnat hjälpa honom att realisera sina planer, har han drifvit bort, hon skulle ha varit morgonklockan, som ringt in dagens arbete och omsorger för honom, hon skulle ha ledt honom framåt mot hans drömda mål, styrkt honom, då han misströstat, uppehållit honom i motgången. Utan denna förståelse och denna uppmuntran har han blifvit hvad han är: en död man.

Ännu en gång väcker Ella honom. Den sista lifsgnistan flammar upp. Han vill ut att återupprätta sig, ut att arbeta, ut bland människorna, «ud i livets uvejr.» Men för sent!

Han går ut med Ella, för första gången på åtta år. De vandra upp på fjället. Här ser han i en vision alla sina drömmar förvärkligade. Han ser de stora ångfartygen komma och gå där ute på fjorden. «De bringer forbundsliv hele jorden rundt. De skaber lys og varme over sjælene i mange tusend hjem. Det var det, jeg drømte om at skabe.» Rundtom hör han dånet från fabrikerna. Han ser hjulen hvirfla och valsarna gnistra. Och långt långt borta bortom fjällen, där ligger hans djupa, ändlösa, outtömliga rike. Och nu uttalar Ella domen öfver honom och hans lif. Hans brott står för alltid mellan honom och hans mål. Han har mördat kärlekslifvet hos den kvinna han älskat, och som älskat honom, den kvinna hvars hjälp han möjligen skulle kunnat nå sitt mål. Därför blef han ock en ljudande malm och en klingande bjällra. Och Ella känner och vet det, då hon säger: «derfor så spår jeg dig det, – John Gabriel Borkman, du vinder aldrig den pris, du kræved for mordet. Du får aldrig holde noget sejersindtog i dit kolde mørke rige!» Och hon får rätt. John Gabriel Borkman känner en ishand krama sitt hjärta, den ishand, som han en gång lagt kring hennes hjärta. Han sjunker ner på bänken och nu i dödsminuten öfverskådar han klart sitt lif. Det var ingen ishand, det var en malmhand, en hård kall malmhand som nu släpte sitt tag. Och denna malmhand är hans hårda hjärta, hans kärlek till makten och äran och riket, som tvungit honom fram öfver människolik, trots det att denna kärlek icke blott afsett egen fördel, utan äfven lycka och välsignelse åt tusenden. Men han har också offrat sig själf och sin lifs lycka för sina drömmar. Detta är försoningen. Och öfver hans lik räcka tvillingssystrarna, Ella och fru Borkman, hvarandra handen, de två kvinnor hvilkas lif han sköflat. «To skygger – over den døde mand.»

(Forts.)

[12. januar 1897]

Svenska teatern.

John Gabriel Borkman.
(Se föreg. nummer.)

Af bipersonerna väcka Ella Rentheim och Foldal största intresset.

Grunddraget i Ellas karaktär är ett obetvingligt behof af kärlek. Hon är född att sprida kärlek i ett hem. Men hon har äfven en seg viljekraft och ett obändigt trots, egenskaper, som skulle gjort henne till den rätta makan åt en man sådan som Borkman. Då han svek henne, stelnade alt inom henne. Den kärlek hon hyste till Borkman öfverflyttade hon nu på hans son. Sorgen öfver hennes sköflade lif mildras vid tanken på att kunna göra Erhart till en lycklig människa. Därför kämpar hon en häftig kamp med hans moder om honom och hans lifslycka, då fru Borkman vill tvinga honom att återupprätta det Borkmanska namnet. Och därför afstår hon frivilligt från den enda glädje lifvet kan bjuda henne, den att få ha Erhart hos sig under de få dagar hon har kvar, ty hans lycka går framför alt.

Foldal är en pendent till Borkman, fantasimänniskan med det varma hjärtat. Han har en ännu dunklare aning om värkligheten än John Gabriel. Medan familjen har det svårt och knapt, har han alla sina tankar riktade endast på sitt sorgespel. Och den enda glädje han har i lifvet är den att efter sina husliga scener få sitta hos sin vän och då och då få höra ett uppmuntrande ord om sin pjes' förträfflighet, och på detta beröm kan han åter lefva en tid. Han har för länge sedan förlåtit Borkman förlusten af sina penningar, hvilka ströko med vid den stora krachen. Och då han hör att hans dotter rest med Erhart och fru Wilton, då är hans enda tanke, som bereder honom en innerlig glädje, den, att hon fått resa ut i den stora vida världen med silfverklockor på seltyget.

De öfriga personerna äro skäligen schablonmässiga: fru Borkman, den hårda, högmodiga kvinnan, för hvilken namnet, anseendet är alt, och som för att återupprätta detta namn är färdig att offra sin egen son, den af lifslust sjudande Erhart.

Utförandet motsvarade icke – så när som på framställningen af Borkman och Foldal – det intryck man får vid läsningen af pjesen.

Herr Malmströms Borkman var en i allo utmärkt prestation. En riktigare och mera sympatisk bild af den stolte bankdirektören kan väl knappast gifvas. Intrycket af prestationen förhöjdes betydligt genom den rent af mästerligt gjorda masken.

Herr Riego som gamle Foldal gjorde också sin sak utmärkt fint och känsligt och godhjärtadt som rollen fordrar, utan något slags sentimentalitet.

Fru Brander fick nog fram det hårda i fru Borkmans karaktär liksom och kärleken till sonen, men tyktes mig använda för stora medel.

Denna samma anmärkning kan göras mot herr Lindroths Erhart. Herr L. var påtagligen för rörlig och använde alldeles för stora gester.

Hos fru Riegos Ella kom visserligen alt det veka och känsliga till sin rätt, men exempelvis uti andra akten, scenen med Borkman, saknade framställningen den storslagna kraft, som man velat finna.

Fru Castegren och fröken Bonnevie fylde rätt bra sina respektiva platser som fru Wilton och Frida. Fröken Gerasimovitsch spelade husjungfrun med en komik, som alls icke är på sin plats i ett skådespel af Ibsen.

Uppsättningen var rätt vårdad så när som på dekorationen i andra akten.

A. S–m.
Publisert 6. apr. 2018 09:59 - Sist endret 16. apr. 2018 11:33