Signaturen «g.»

John Gabriel Borkman ved Suomalainen Teaatteri anmeldt av signaturen «g.» i Nya Pressen i Helsinki 12. januar 1897.

Finska Teatern.

Ett rekord i sitt slag är att två teatrar hos oss uppföra Ibsens sista stycke John Gabriel Borkman, innan det ännu gått öfver andra scener. – De ojämnheter som vidlådde uppförandet på finska teatern får man naturligtvis delvis tillskrifva de få repetitioner som medhunnits.

Hr Leino såsom John Gabriel Borkman ådagalade ganska mycken konsekvens i sin uppfatning af rollen och hade några lyckade moment hvad spelet beträffar, särskildt i andra akten och slutscenen, men föll ibland i en teatralisk ton, som förtog illusionen. I sista aktens scen med Foldal var hr Leino sålunda minst till sin fördel; dessutom forcerade han rösten på ett sätt som en van skådespelare, hvilken känner sina ressurser, ej bör låta komma sig till last. – I maskeringen hade han lyckats väl; i blotta hållningen och i ögonens fanatiska uttryck kunde man läsa den storhetsidé, som uppehöll personligheten.

Fru Salo lyckades öfver förväntan i fru Gunhilds karaktärsfulla roll. Visserligen kom den under lavan dolda vulkanen altför ofta till utbrott, det mäktiga Ibsenska lugnet fick hon ej fram. Men hon lyckades ganska väl undvika falska effekter och tonfall och det låg i hennes spel både natur och en viss lyftning.

Fru Poppius hade i Ella en både svårare och utacksammare roll, som icke alls låg för henne, helt och hållet ingénueskådespelerska som hon är. Ifall denna i mitt tycke något oklara karaktär skall göra sig gällande i pjesen, bör skådespelerskan genom ett ytterst pregnant och pointeradt spel ge den hållning, hvilket fru Poppius icke gjorde. Hon hade dessutom förbisett det veka och kvinliga i Ellas naturell, det som bort ge hennes spel de fina skriftningarna.

De finaste och djupsinnigaste replikerna har Ibsen lagt i Foldals mun, – den gamle skrifvaren – posten, som hr Lindfors spelade likaså enkelt som konstnärligt. Han deklamerade ej falskt patetiskt och teatraliskt, utan hvarje ord fick sin rätta valör och betoning. Det sätt på hvilket hr Lindfors i andra aktens slut sade sitt sista «god natt, John Gabriel», var i och för sig nog, för att bära upp hela scenen.

Hr Weckmans återgifvande af Erhart var vulgärt. I första akten ett svammel utan spår af nyanser eller natur, och i sista aktens upprörda scener, ett spel som kunnat lämpa sig i en tysk fars. Det enda intryck man fick, var att unge Erhart uppträdde obehagligt ankommen. Om detta var hr Weckmans mening borde han ingalunda göra om det; måhända var det ofrivilligt och präglar då skådespelarens uppfattning af sin roll.

– g.
Publisert 6. apr. 2018 09:59 - Sist endret 16. apr. 2018 11:33