Signaturen «Se.»

John Gabriel Borkman ved Svenska Teatern anmeldt av signaturen «Se.» i Hufvudstadsbladet i Helsinki 12. januar 1897.

Svenska Teatern.

John Gabriel Borkman.

Trots den sena ålderns inbrott, som Ibsen själf på sätt och vis signalerat i Byggmästar Solnes, är han ännu oförändradt samma individuella diktarpersonlighet. Hvarje rad i hans senaste värk bär prägel häraf, i hvarje enskild replik kan man igenkänna Ibsen på dess egendomliga samlade kraft af känslo- och tankeinnehåll. Ur teknisk synpunkt betraktadt är dramat bland hans förnämsta i detta afseende, framstående särskildt genom det för Ibsen betecknande och af inga samtida upphunna mästerskapet i det indirekta motiveringssättet och framstående vidare genom den väl afvägda och i betraktande af hans senare dramer rika handlingen. Men hvad som är viktigare än alt detta: det går ett strömdrag af personlig mening genom John Gabriel Borkman likasom genom hans tidigare skådespel, ty Ibsens filosoferande, djupa ande kan icke reflexionslöst omdikta värkligheten, en grundåskådning med en därpå bygd afsikt finnes där alltid, ehuru Ibsen är för stor skald för att låta den alt för starkt framträda. Han går hällre till den motsatta ytterligheten och gömmer sin mening i ett djup af dunkel, dit ingen kan tränga.

Äfven i detta skådespel finna vi författaren med sina tankar på ett område, på hvilket hans striduppfylda och på motgångar rika ungdom och mannaålder fäst hans uppmärksamhet och som sedan med omotståndlig dragningskraft värkat på honom. Det ligger hela marmorbrott af dramatiska motiv i Ibsens svåra kamp med lifvet. Intet under då, att hans diktning kommit att gifva ett återsken af denna strid, där det för honom gälde att vara eller icke vara sig själf. Frågan om individens förhållande till omgifningen och till sin uppgift går därför, skärskådad från de mest olika sidor, som den röda tråden genom en god del af hans dramer. Medan han så tydligt som t. ex. i Nora och En folkfiende håller på individens rätt har han däremot i Lilla Eyolf visat på möjligheten af ett lif i den inre fridens stora lycksaliga stillhet endast genom personlighetskrafvets bekämpande och underkufvande. I John Gabriel Borkman visar han oss den beklagansvärda mannen, som icke blott drager olycka öfver sig själf utan därjämte blir ett samhälleligt ondt, emedan hans personlighet är så utpräglad, att den närmar sig ett från det normala afvikande undantagsfall och icke kan undertryckas vare sig med lagens strängaste medel eller med den allmänna meningens straffande förakt.

Härigenom d. v. s. till följd af sin medfödda natur, som intet i världen kan omstöpa, emedan den strängaste själfransakning icke funnit något förkastligt däri, erhåller dock Borkman tragisk storhet, fastän Ibsen här och där låtit hans själslif, som befinner sig på gränsen till storhetsvansinne, taga sig uttryck i halfkomiska yttre smådrag, såsom då han vid knackningarna på dörren intager sin poserande ställning, som visar, att han hvarje ögonblick väntar en hyllning, som ingen mera tänker på att gifva honom. Borkman är oförmögen trots den ärligaste vilja att se något ondt i sin lidelsefulla åtrå efter penningen med dess lysande följe af makt och ära, oförmögen af naturen att inse lågheten i de medel, som han användt, och detta gör, att han bibehåller vår medkänsla hela skådespelet igenom. Från ungdomen hade han drömt sin dröm om makt och ära. Alt hvad jord och fjäll och skog och haf rymde af rikedom i hela landet – det ville han underlägga sig och skapa ett herredöme för sig själf. Det gälde till först att få foten i stigbygeln, komma til bankchefsposten, och då det fans blott en person, advokaten Hinkel, som kunde hjälpa honom dit, och ett enda pris för denna hjälp, nämligen uppoffringen af Ella Rentheim, som han älskade, gick han in på att afstå från henne till förmån för advokaten och gifte sig med hennes syster för att ytterligare underlätta Hinkel i hans försök att eröfra det gemensamma föremålet för deras kärlek. Men detta förräderi har Ibsen låtit hämna sig på det mest naturliga och kraftiga sätt . Ella, som oaktadt Borkmans giftermål framhärdar i sin kärlek till honom och envist afvisat Hinkels anbud, kom denne att tro, att Borkman invärkade på henne, och begagnande sig af den på grund af vänskapen erhållna inblicken i Borkmans banksvindlerier angifver han honom offentligen.

Detta blir krisen i många människors lif. Han drager med sig skyldiga och oskyldiga i fallet, främlingar och bekanta. Hans hustru, som är en hård och ärelysten natur, förlorar fotfästet för sin kärlek till honom, sedan rättegången och tukthuset beröfvat honom hans medborgerliga anseende. Han är för henne häretter en död man, som hon knappast mera vill höra talas om, hon lefver blott för att med systern och andra kämpa seg till herraväldet öfver sin son och inspirera honom till stordåd i lifvet, hvarigenom hon vill upprätta sitt anseende och öfver sin man resa en vård, som skall komma mänskligheten att glömma det passerade. Men Borkman är och förblir oförändrad till sin inre människa, där han efter lösgifvandet går af och an i sin ensamhet i den stora salen med väfda tapeter och möbler i empirstil och känner sig som en Napoleon, som blifvit skjuten til krympling i sitt första slag. Han kan ej upptäcka af oursäktligt brott i alt hvad han gjort. Till och med ”dödssynden” mot Ella, hvarigenom han dräpte kärlekslifvet hos henne, måste han begå för ”de högre hänsynen”. Däremot ter sig för honom Hinkels förräderi som det största brott, som en man kan begå mot en annan, som ett brott, ingifvet af ”öfverskurken” själf. ”Jag har tagit hela saken upp igen till förnyad behandling – för mig själf”, säger han. ”Jag har varit min egen anklagare, min egen försvarare och min egen domare. Mera opartisk än någon annan – det vågar jag godt säga. Jag har gått där uppe på salsgolfvet och undersökt och vändt på hvar enda af mina handlingar. Betraktat dem både framifrån och bakifrån, lika så skoningslöst, lika så obarmhärtigt som någon advokat. Och domslutet, som jag beständigt kommit till, det är, att den enda jag förbrutit mig emot – det är jag själf”. Han är i sina egna ögon undantagsmänniskan, för hvilken intet prejudikat, ingen lag gäller. Andra kunna begå brott mot honom, han kan icke fela mot någon annan än sig själf.

Men det är blott en moralisk defekt han lider af. Hans brist på omdöme och därmed sammanhängande själfförgudning tyda äfven på en abnormitet, hvilken visserligen icke är så eklatant framträdande, att den i massans ögon skulle ursäkta honom, men vid en noggrann skärskådning så påvislig, att man måste anse honom långt mera förtjänt af särskild behandling ur denna synpunkt och allmänt medlidande än tukthus och förakt. Han tror fullt och fast, att andra skatta hans öfverlägsenhet lika högt som han själf, och i känslan af sin oumbärlighet för den nyanlagda banken går han dagligen och stundeligen och väntar deputationen, som skall komma med underdånig anhållan om hans öfvertagande af inrättningens ledning. Det utgör ett af Ibsens mästerliga tekniska grepp, att han belyser honom genom att vid hans sida ställa motsatsen Foldal, som för sin känslighet, hänsynsfullhet och brist på viljekraft är dömd att blifva öfverkörd i lifvet. Foldal förmår intet utan en annans tro på honom. Han söker vänskapen till och med för att få ett hyckladt erkännande af sin diktarbegåfning. Borkman är sig själf så nog, att han drifver ifrån sig den, som vågar antyda ett tvifvel angående hans storhet och framtidsutsikter. Lika litet som fängelset bragt honom till insikt om sin brottslighet, lika litet har nederlaget eller andras mening kunnat göra slut på hans världsomfattande affärsplaner, hvilka – i förbigående anmärkt – på ett förvånansvärdt sätt påminna om herrar Saccards och Hamelins i Zolas roman Penningen och betaga Ibsens skapelse originalitetens om också icke värklighetens värde. (Till och med jämförelsen med Napoleon förekommer på hvartdera hållet och i en förundransvärdt öfverensstämmande form). En hjärna, hvarest vansinnets frö gror, visar i regel likasom Borkmans denna ensidiga utbildning af vissa egenskaper på bekostnad af andra. Det är tydligt att Ibsen velat ställa framför oss den umedvetna brottslingen, som icke kan passa in i samhället, sådant det nu är.

Borkman är sålunda undantagsmänniska, ehuru i en annan mening än han själf tror. Han klagar öfver att ingen förstår honom. Han är visserligen äfven själf skulden till den kyla, hvarmed man bemöter honom, ty han har ju själfmant visat kärleken, som är den rakaste vägen till förståelse och lycka, från sig, och det måste han, emedan han var sig själf. Men äfven om så icke varit fallet, är mänsklighetens flertal för sundt, för att en John Gabriel Borkman kunde vinna den grad af förståelse att han icke behöfde beklaga sig. Hand i hand med denna brist på förståelse går samhällets försummelse af sina skyldigheter mot en sådan individ, och lagarna, som äro till för genomsnittsmänniskan, förfela vid tillämpningen på honom helt och hållet sin moraliska värkan. Sålunda är och förblir han detta omedvetna skadedjur, som sprider förödelse omkring sig och hvars lif skall kasta skugga öfver andras långt framåt i tiden, sedan han själf er död. Han er skulden till sin hustrus andliga förstening och Ellas i förtid brutna hälsa. Genom Ibsens öfverlägsna indirekta motivering framstår han också som orsaken till att hans sons framtid tecknar sig så mörk för åskådaren. Utan denna sjukliga omvårdnad i hemmet och dessa tryckande lifsuppgifter, med hvilka modern öfverhopar Erhart, skulle sannolikt icke denna omotståndliga lust att rifva sig lös och kasta sig i armarna på en tvifvelaktig kvinna hafva fått makt med honom. Foldal har fallit offer för sin vän, och att han ytterligare blir öfverkörd af sin dotter, icke blott i bokstaflig utan möjligen i ännu sorgligare mening – därtill är Borkman likaledes skulden. ”Men”, säger han själf om alt hvad han gjort, ”människorna märka icke, att jag måste det, därför att jag var mig själf – därför att jag var John Gabriel Borkman och ingen annan.”

Ibsen påminner upprepade gånger därom, att Borkman är en bärgsmans son, och därmed, att han hade sina själsanlag i arf. I koncentrerad symbolism uttrycker detta hela dramats mening. Borkman förrättade bärgsmannens värk med metallens glans som stimulerande mål för ögonen, och liksom bärgsmannen i mörkret under jorden gräfver sig till skatterna, så gjorde äfven Borkman det ofvan jord. Äfven hans arbete var ett arbete i mörkret, och han älskade det med bärgmannens förkärlek för de dunkla, hemliga schakterna. Och då ”malmhanden”, hans begär efter penningen och makten, slutligen dödande griper honom, sker det därfor att dagens ljus fallit öfver hans värk och visat det i dess rätta belysning. Med skäl utropar också fru Borkman: ”Han var en bärgsmans son – han bankchefen. Kunde icke tåla den friska luften”. Stycket är således i likhet med Gengångare en ärftlighetens tragedi, men särskildt den andliga ärftlighetens och i dess förhållande till det allmänna.

Äfven med N ora har Borkman mycket gemensamt på grund af hvarderas omedvetet brottsliga ställning till samhället. Noras förseelse vill Ibsen låta bero af kvinnans försummade uppfostran, och hennes utvecklingsståndpunkt framställes som ett interimsstadium, hvilket hon själf står i begrepp att öfverskrida. Borkman åter betecknar ett af naturens för samhället vådliga undantagsfall, och hans hjälplöshet i all hans själfförtröstan, hans oförmögenhet till själfständig utveckling gör honom ännu mer än Noras gelikar värd samhällets kärleksfulla omvårdnad.

*

Hr Malmström har, så lång och hedrande den skådespelarbana än är, som ligger bakom honom, sällan bättre visat hvad han duger till än i Borkmans stora och kräfvande roll. Redan i figurens yttre gestaltning, i hållningen, i den utomordentliga masken med dess kombinerade Ibsen- och Björnson-tycke var det stor konst. Han gaf en bild, som fäste sig i minnet starkt och för alltid. Hans manliga röst är den retta att från scenen bära fram dessa märkliga, ofta korta och skenbart obetydliga, men dock innehållsdigra repliker. Den kritiklöse svärmarens glöd och oböjliga tro på sig själf lyste ur blicken, gaf klang åt orden och energi åt spelet. Hans Borkman böjde sig för omgifningens anlopp mot den förmenta storheten, men reste sig åter med spänstigheten hos en stålfjäder, så snart tviflets ögonblick voro förbi. Med särskild omsorg syntes hr Malmström hafva arbetat på framställningen af den fysiska kraftens aftagande och storhetsfantasiernas därtill proportionerliga tilltagande i sista akten. Hr Malmströms Borkman är att inregistrera bland sceniska skapelser af första rang.

Valet af representanter för de två systrarna var lyckligt gjordt – om det öfver hufvud taget är riktigt att härvidlag tala om något val. Fru Borkman återgafs af fru Brander hård och kall, som hon bör vara, och med kraft i utbrotten af hennes fordrande sinne – kanske med för mycken kraft till och med i några fall, ty det kalla, beräknande draget hos henne tänker man sig gärna åtföljas af en viss behärskning. Fru Riego spelade Ella vekt och varmt och med en blandning af kroppslig svaghet och andlig styrka, som tillhör gestalten. Fru Riego pointerade klart men diskret kylan och stelheten vid det betydelsefulla sammanträffandet systrarna emellan efter den lika betydelsefulla långa skilsmässan. Hr Riegos Foldal var, som sig borde, både känslofullt och humoristiskt hållen. Vid läsningen af pjesen har åtminstone recensenten – kanske oberättigadt – fått bilden af en annan Foldal-typ, som något motvärkade föreställningen om hr Riegos som den riktiga. Det var lifslust och brusande känsla i hr Lindroths spel som student Borkman. Skada blott att hans röst icke är egnad att gifva illusion af den färskaste ungdom och åstadkomma harmoni i prestationen. Fru Castegren koketterade bedårande men grannlaga som fru Wilton. Fröken Bonnevie återgaf Fridas obetydliga roll. Jungfruns parti, som var lämnad åt fröken Gerasimovitsch, framträdde för starkt för att fylla sin uppgift som detalj i pjesen. Det er icke meningen, att hon skall ådraga sig någon extra uppmärksamhet på bekostnad af hufvudrollerna och allra minst med tillhjälp af öfverdrifna, komiskt värksamma medel.

Frånsedt detta var insceneringen klanderfri utom i andra akten, där rummets inredning icke öfverensstämde med författarens beskrifning. Det föreskrifna changementet för öppen ridå i sista akten var också frångånget, men berättigas detta af våra teatrars bristfälliga maskineri.

 

Teatrarna i Helsingfors torde som de första hafva uppfört detta skådespel af Ibsen, hvilket kunde räknas dem till rättfärdighet, därest mang finge antaga, att det skett af ett utomordentligt konstintresse. Men faktiskt torde andra, icke lika berömvärda bevekelsegrunder hafva värkat det.

Se.
Publisert 6. apr. 2018 09:59 - Sist endret 16. apr. 2018 11:35