Signaturen «U.»

John Gabriel Borkman ved Suomalainen Teaatteri anmeldt av signaturen «U.» i Aftonposten i Helsinki 12. januar 1897 (Nr. 8, s. 3).

Finska teatern.

«John Gabriel Borkman», Henrik Ibsens nya skådespel, gick såsom vi redan nämt i förgår för första gången öfver finska teaterns scen.

Ett nytt stycke af Ibsen är alltid ett evenemang. Man sitter i spänd väntan emotseende psykologiska gåtor, tankerika lifsspörsmål. Sådana hafva ingalunda häller nu uteblifvit, och vid ett flyktigt omnämnande af stycket kan icke ens närmelsevis alla dess många, beaktansvärda sidor framhållas.

Två tvillingssystrars förtviflade kamp om kärlek framställes för åskådaren. De hafva redan lämnat ungdomen bakom sig, inre strider och sinnesrörelser hafva tidigt gjort håret grått. Först gälde det att vinna den vuxne mannen. Han hade tagit den mindre sympatiska kvinnan till hustru, icke henne, som kunnat följa hans andes flykt, som varit mäktig af den kärlek, som kan bära, ilda, förlåta alt. Det var John Gabriel Borkmans stora olycka och brott, att han så handlat; som moraliskt skeppsbruten fick han djupast lida följderna häraf. Och af djupt gripande effekt är det ögonblick, då hans hustrus syster, fröken Ella Rentheim, den kvinna, som bordt blifva hans maka, besöker honom. De hafva ej råkats på många år. Hon förebrår honom sitt sköflade lif. Nu är hon angripen af en sjukdom, som skall bringa henne döden inom ett år. Men hon sörjer öfver att aldrig hafva lefvat, hon anklagar Borkman för att han beröfvat henne glädjen att vara mor. Hon vill ej häller att det Rentheimska namnet skall dö med henne, och hon ber, att hans enda son skall bära det efter henne. Denna bön vill han ej neka att uppfylla. Men i det samma inträder den hårda hustrun, hon, som aldrig kunnat förlåta sin man att han låtit en så mörk skugga falla på det Borkmanska namnet. Under åratal har hon ej kommit in i hans rum, och hon förstår honom för öfrigt icke. Sonen är hennes alt; hon tror på honom, hon vill att det Borkmanska namnet genom honom ännu skall blifva högt aktadt och äradt. Systrarna betrakta hvarandra med hatfulla blickar, och fru Gunhild Borkman säger att hennes son aldrig får bära systerns namn.

De båda systrarna kämpa äfven om student Erhart Borkmans kärlek. Han är varmt fäst vid mostern, med hvilken han tillbragt en stor del af sin tidigare barndom. Hvilkendera af de båda kvinnorna han sedan slutligen föredrager, blir oafgjordt, ty han reser bort med en vacker, förmögen fru, som han blifvit kär i. Han orkar inte tänka på de stora lifsproblemen ännu, han är så «ung», – han vill – «lefva, lefva», och så bär det af ut i världen med den rika sköna.

Ett pinsamt intryck gör det tragiska slutet, när John Gabriel Borkman dör i hjärtslag ute under den stjärnklara himlen nära en brusande ström. Intrycket förmildras dock något af att Ella Rentheim är med honom i de sista stunderna, och af att de båda systrarna, efter en lifslång strid, räcka hvarandra händerna öfver den man, som varit anledningen till deras tvedräkt och som nyss för alltid slumrat bort från lifvets heta strider.

Om utförandet är intet annat än godt att säga.

Herr Leinos maskering var utmärkt, och den bild han gaf af John Gabriel Borkman sannolikt sådan, som författaren tänkt sig honom. Fru O. Poppius' framställning af Ella Rentheim var altigenom sympatisk och intresseväckande. Fru Borkmans föga tacksamma parti utfördes af fröken Salo, hvilken dock gärna kunnat vara litet mindre tragisk. Herr Lindfors framstälde på ett tilltalande sätt extra skrifvaren Foldal, som så många gånger «blifvit öfverkörd i lifvet».

Salongen var fyld till sista platsen och bifallet lifligt. Vinterlandskapet i sista akten var särskildt anslående.

U.
Publisert 6. apr. 2018 09:59 - Sist endret 16. apr. 2018 11:36