Signaturen «Volontaire»

John Gabriel Borkman ved Svenska Teatern anmeldt av signaturen «Volontaire» i Nya Pressen i Helsinki 12. januar 1897 (N:o 10).

Svenska teatern.

John Gabriel Borkman.

När en teateranmälare i detta blad för 10 år sedan – efter uppförandet af Rosmersholm – fälde yttrandet, att det «djupaste intryck han erhållit af denna besynnerliga tragedi» var det, att «Henrik Ibsen nu är på väg att bli läns», kunde han med visshet räkna på förtjusta applåder af publikens stora flertal. Mången hade nog i sitt stilla sinne tykt på samma sätt. «Rosmersholm ljuder i mina öron som ett eko från ett genialiskt hufvud, som håller på at blifva tomt», heter det vidare i samma, antagligen ännu i godt minne bevarade kritik, hvilken i literärt intresserade kretsar till slut erhöll lika många kommentarier som den angripna pjesen själf. Det, som i så hög grad hade väkt kritikerns förbittring, var sorgespelets «tröstlösa dunkel». «Det är en väf af tankar, så bräcklig som vore den spunsen af spindlar, och när den slutligen remnar i ens händer, då springa de allegoriska hvita hästarna bort med förklaringen».

Det kan dock ifrågasättas, huruvida det sarkastiska domslutet den gången träffade den värkligen skyldige. Ibsen har själf protesterat mot de idkeliga försöken att af honom göra en samhållsförbättrare, en siare, hvilken skulle tagit till sin uppgift att mot bakgrunden af mänskliga fel och svagheter utmärka milstolparne på den väg, hvara slutmål är allas lycka. Han är icke, vill icke vara annat än en skildrare af människoöden. Han är den förstående åskådaren, som från en höjd, dit ingen annan diktare i samtiden ännu nått, ser lifvet med en stor skalds ögon och med en fint kännande människas. Att de djupa intryck han tagit icke alltid, då han omsatt dem i dikt, kristalliserat sig i klara, långt bärande tankar, beror väl sist och slutligen på lifvet själft, som midt i sin slitande värklighet bjuder på en gåtfull mystik, för hvilken en skald som Ibsen icke kan förbli okänslig och som, där den icke omklädes i toner, kan erhålla en fattbar form endast i aningsfulla stämningar och halfsagda ord.

Ibsen har nu själf bättre än någon annan skulle kunnat det gifvit sina vedersakare svar på tal. Efter en följd af pjeser, om hvilkas värkliga mening debatterna ännu icke ledt till resultat, utsänder han plötsligt ett till form och innehåll så underbart klart stycke, som John Gabriel Borkman. I detta mäktigt värkande drama förnimmes icke längre «trampet af de hvita hästarna». Den tafla, som här upprullas, är tydlig i hvarje den minsta linje, de dunkla gåtorna reducerade till denna enda och eviga: lifvets egen, svårtydda mening.

Nya Pressens läsare ha redan genom utförliga referat kännedom om den tragiska saga Ibsen här täljer, historien om ett lif, sköfladt genom öfverskattning af egen kraft och förmåga. Med den mästerliga teknik, hvaröfver Ibsen förlogar, har han lyckats koncentrera handlingen i dramat till några få timmar. Vi få bevittna slutet af sagan, hvars början endast småningom under de växlande dialogernas fortgång upprullas för oss med gripande styrka. Någon handling i vanlig bemärkelse har pjesen knapt att uppvisa. De fyra akterna fyllas af samtal, nästan endast samtal. Och ändå spännes intresset alt högre för hvarje akt, som går, ändå är stycket spelbart och värkningsfullt. Dialogen är utarbetad med det finaste gehör för de känsloskiftningar den afmålar. Man söker förgäfves efter en falsk ton, en meningslös fras. Beundransvärdt väl genomförd är t. ex. scenen mellan Foldal och Borkman i andra akten, där skalden med äkta ibsensk ironi invid den store John Gabriel ställer den afsigkomne Foldal, också han «en Napoleon, som blifvit skjuten till krympling i sitt första fältslag»; likaså dialogen i samma akt mellan Borkman och Ella Rentheim, hvilken scen i dramatisk stegring söker sin like. Äkta ibsenskt är det äfven att låta den stackars Foldal i sista akten öfverköras af sin dotter, som «med silfverbjällror på seltyget» reser ut i den stora vida världen, som han (Foldal) en gång så vackert hade drömt om att få se.

Och huru mästerligt äro icke hufvudfigurerna tecknade. Främst Borkman, denne af storhetsvansinne gripne man, som i tro på sin stora lifsuppgift blir en förbrytare. Med hvilken själfull konst förestår icke Ibsen att öfver hans brott gjuta ett försonande skimmer. Man stannar i tvekan, om icke John Gabriel Borkman värkligen är en af dessa utvalda, för hvilka ändamålet synes kunna hälga medlen. – Och hvilken djup tragik ligger det icke i de två systrarna Rentheims tröstlösa strid om väldet öfver Erhart, han, som i Gunhilds ögon är kallad att resa en ärofull vård öfver den lefvande döde John Gabriels graf.

Ibsens nya drama kunde lätteligen misstydas som en apologi för egoismen. Ty alla i pjesen uppträdande personer äro i grund och botten egoister, äfven Ella, denna milda, uppoffrande kvinna, hvars kärlekslif hänsynslöst mördats af den store Borkman. I själfva värket föreligger här dock endast en psykologiskt lika sann som fin motivering af nakna fakta. Ibsen konstaterar egoismens förtärande makt. Och ur det stort tänkta dramat ljuder det som en halft ironisk, halft sympatisk maning: dömer icke!

Svenska teaterns återgifvande af dramat är mycket plausibelt. Främst bland de uppträdande ställa vi hr Malmström, som ger en ytterst karaktärsfull bild af den store John Gabriel. Ibsens noggranna anvisningar i fråga om maskering m. m. har hr M. tagit ad notam med erkännansvärd pietet. Hans mask och hållning äro ypperliga. Härtill komme, att hr Malmströms välljudande, kraftiga stämma alldeles förträffligt lämpar sig för Borkmans roll. Synbarligen har hr M. nedlagt ett betydande arbete på lösandet af sin uppgift. Detta märkas nogsamt af den rikdom på fint observerade detaljer, som utmärker spelet. I hvilken grad Borkman bör anses hemfallen åt sin storhetsmani, är en fråga, hvarom delade uppfattningar kunna råda. Hr Malmström synes mig i vissa ögonblick betona detta sjukliga drag starkare än nödigt vore – t. ex. då han under samtalet med Foldal ställer sig i position vid skrifbordet för att visa, huru han, när upprättelsens timme slår, ämnar mottaga dem, som skola komma. Den hast hvarmed pjesen inöfvats gör det för öfrigt förklarligt, att man stundom saknar finare nyanser i rollens till grundtonen i öfrigt förträffliga färgläggning.

Närmast hr Malmström synes mig fru Brander komma med sin konsekventa tolkning af den hårda, styfsinta Gunhild. Fru B. har dock icke i tillräcklig grad beaktat de drag i Gunhilds karaktär, hvilka äro egnade att i någon mån förtaga det osympatiska intrycket af Borkmans maka. Där fins för få afskuggningar i den eljes korrekta bilden. Endast i en scen, den då hon tror sig ha vunnit Erhart, då hon jublande utbrister: «Ja, ja, min är han och min blir han» kommer det värme öfver spelet – en glimt af moderslycka.

Fru Riegos uppfattning af Ella Rentheim är utan tvifvel till sina grunddrag riktig, men hennes framställning värkar matt. I den stora scenen med Borkman i andra akten räcka fru R:s röstressurser icke till, och den glans, som bör hvila öfver spelet, går härigenom till en god del förlorad.

Hr Riego ger en sympatisk bild af Foldal, af hvilken ypperligt tecknade figur vi dock hade väntat betydligt mera, än skådespelaren lyckats få fram.

Erharts roll ligger illa för hr Lindroth, som endast torde ha sin ungdom att tacka för, att den anförtrotts åt honom. Men denna ungdomlighet återfinnes tyvärr icke i hr L:s yttre uppträdande. Till och med rösten svär emot. Hr L:s uppfattning af rollen är i öfrigt akseptabel nog.

Fru Castegren har synes det mig dragit för långtgående konsekvenser af fru Wiltons frivola slutrepliker i tredje akten. Hennes framställning af den unga enkan hade kunnat bära en finare och elegantare prägel. Att icke Ibsen tänkt sig fru Wilton endast som en lättsinnig kokett, framgår af hennes svar på fru Borkmans fråga, hvarför hon icke tillslutit sina dörrar för Erhart: «Det kunde jag helt enkelt icke, lyckan fans för mig också – endast i detta enda» (föreningen med Erhart).

Fröken Bonnevie som Frida och fröken Gerasimovitsch som fru Borkmans huspiga fylla sina små uppgifter till belåtenhet.

Uppsättningen af pjesen är vårdad. Af god effekt äro de nya dekorationerna i sista akten med dess värkningsfulla vinterstämning. De anvisningar Ibsen själf gifvit rörande iscensättningen af denna akt ha icke strikte kunnat följas. Den erforderliga scenförändringen sker för nedfäld ridå under en för tillfället af hr Neisser komponerad, rätt anslående musik.

Äfven dekorationerna i andra akten äro nya och målade för tillfället.

Volontaire.
Publisert 6. apr. 2018 09:59 - Sist endret 16. apr. 2018 11:36