Signaturen «W. S.»

John Gabriel Borkman ved Suomalainen Teaatteri anmeldt av signaturen «W. S.» i Hufvudstadsbladet i Helsinki 12. januar 1897.

Finska teatern.

John Gabriel Borkman.

Det skall i sanning vara Ibsen för att våga skrifva ett stycke för scenen, i hvilket handlingen nästan sagdt är afslutad före rådåns uppgång och i hvilket fyra långa akter till allra största delen äro fylda med tumanhandsdialog. Och det skall vara Ibsen för att lyckas i ett sådant företag. John Gabriel Borkman är nämligen ett, trots alt, ytterst dramatiskt stycke, som håller intresset, för at icke säga spänningen, vid makt från början till slut och hvars figurer lefva på scenen fullkomligt lika mycket som om de stode midt i den intensivaste handling.

Det är naturligtvis främst Ibsens beundransvärda, sedan Shakespeares tider sällan uppnådda styrka i repliken som härtill är grund. Den faller så skarpt och bestämdt som huggen i sten, men den har ännu därtill, liksom hos den store britten, egenskapen att i en blink spegla höjder och djup, att kasta blixtsnabba, klart lysande reflexer öfver de innersta vrårna i lifvet myster. I Ibsens senaste stycke är denna konst drifven till en höjd, som måhända icke ens han förr uppnått. Scenerna mellan Borkman och Foldal stå i detta afseende, liksom i andra, för mig såsom styckets glansfullaste, såsom de, hvilka, likt ”kryckan flyter” i Lille Eyolf och några få för öfrigt i Ibsens produktion, formligen etsas in i minnet och lefva där utan att fördunklas. Men skaldens underbara dramatiska gestaltningskraft – som ju ofta tyckes motsägas af hans figurers oklarhet – framträder i det nya stycket äfven i andra former. De flesta af typerna äro tecknade med en bestämdhet som icke lämnar någonting öfrigt att önska. Det sceniska arrangemanget är på sina ställen af en, trots medlenas enkelhet, alldeles märkvärdig effekt: så t. ex. det att man nere i fruns rum ständigt hör bankchefens steg öfver golfvet där uppe, hvilket på ett egendomligt sätt bibringar åskådaren en nästan mystisk fruktan för denna gestalt, vidare Borkmans stumma scener i andra akten, uttrycksfullare och mera målande än om han skulle tala, sedan det snillrika draget med Fridas affärd och faderns öfverkörande. Å andra sidan förefaller det mig dock äfven som skulle skalden någon gång hafva skjutit öfver målet och forcerat en situation så starkt, att den dramatiska spänningen slagit öfver eller ock från början icke uppnåtts: det förra är fallet med den scen i andra akten, då Gunhild som en bomb störtar in midt under samtalet mellan Ella och Borkman, för att åter försvinna like omotiveradt som hon kommit, det senare tyckes mig ske, när Ella vill arrangera den stora scenen af ”förståelse” mellan Borkman och hans hustru – liksom skulle det gälla göra upp ett litet gräl eller mankemang. Icke häller synes mig den sista scenen i stycket, trots sin storslagenhet, fri från en viss tablåeffekt.

*

I ett stycke där, såsom sagdt, nästan alt är koncentreradt på det psykologiska elementet, uttrykt i replikernas djupsinnigt öfvervägda och plastiskt formade utarbetning, i ett sådant stycke är själffallet alldeles oundgängligt, att skådespelaren genom ett ingående, kärleksfullt studium fördjupar sig i hvarje sats som han skall säga, att han långsamt smälter hvad han läst och sålunda assimilerar med sig innehållet af hvarenda replik. Under sådana förhållanden kan man icke förstå, att det skall vara en så utomordentligt eftersträfvansvärd ära att vara den första som uppför stycket, eller med andra ord att hafva – inklusive öfversättning och alt – användt den minsta möjliga tid på dess inöfvande – ty man kan väl förutsätta att öfver alt, icke minst i de länder, där stycket kan gifvas på originalspråket, förberedelserna för dess uppförande begynt mycket snart efter dess utkommande. När man brådskat på som man gjort här hos oss så är det liksom man velat ha skådespelarene att uppvisa ett hastighetsrekord i utanläsning; här gälde det ju dessutom för hvardera teatern att hinna före den andra eller åtminstone bli färdig på samma gång! I sanning , en ädel och för det konstnärliga resultatet välsignelsebringande täflan.

Finska teaterns framställning af John Gabriel Borkman gaf i själfva värket vid handen, att skådespelarene begagnat den korta tiden till att arbeta med den största ifver och energi samt att de uppbjödo alla ressurser, som deras konst förfogade öfver, men på samma gång också, att detta inträngande i rollernas innersta själ, som Ibsens stycke fordrar för att motsvara sin författares intentioner, i de allra flesta fall icke ägt rum.

Så var hos herr Leino, oaktadt många värkligt framstående sidor i hans utförande af Borkmans roll, tillegnelsen af rollens karaktär dock väsentligen en yttre. Han hade träffat typen alldeles förträffligt, han framhöll med den rutinerade och intelligente skådespelarens konst de olika sidorna i karaktären och skiftningarna i lynnet, men likafullt var där i hans framställning ända mera patos än själ. Det brutna och människofientliga som, oaktadt all hans själfförtröstan, måste finnas hos en man, som genomgått så mycket, det fick icke tillräckligt rum i bredd med det deklamatoriska, det bombastiska i hans tankar om sig själf och hans hopp om slutlig satisfaktion. Där är ock en viss fantastisk, poetisk sida hos Borkman, som tar sig uttryck särskildt i scenen med Frida och sedan i slutet; äfven här tykte jag hr Leino hade bort vara mera innerlig. Hans hållning gentemot Foldal är visserligen mycket väl träffad, men under deras intima samtal vid softbordet borde Borkman dock bli så ifrig att han stundtals glömmer, att han vill hålla på sin värdighet gentemot den gamle ynklige vännen. Man väntar förgäfves att han någon enda gång skall i sina gester förråda detta och t. ex. stöda armbågarna mot bordet och med hufvudet i händerna luta sig öfver till Foldal – såsom då han säger ”ved du, hvorledes jeg under tiden föler mig?” Äfven där större eftertryck af författaren själf är föreskrifvet gick herr Leino stundom öfver till alt för stark forcering. Så i den långa repliken om vännen som bedragit honom. Det heter visst i parentesen ”opfarende”, men det blef ändå något för ohäjdadt. Dock måste det sägas, att herr Leinos bild af Borkman i denna akt innehöll många drag af utmärkt god värkan: den eleganta hållningen, den soignerade dräkten – som kanske kunnat vara litet gammalmodigare – det synnerligt väl åstadkomna draget kring ögonen, det stumma spelet, alt detta stod utan tvifvel i full öfverensstämmelse med författarens mening. Det är framför alt herr Leinos röst, som gör honom förfång; i sig själf starkt patetisk tål den ej det ringaste ansträngande för att icke bli ihålig. Den är dock redan så teatervan, så att säga, att den icke vill hålla sig inom naturlighetens skrankor utan med förkärlek tar en högre flykt, som sagdt icke utan men för det återhållet konstnärliga i framställningen. Jag måste tillstå, att hr Leino i sista aktens början, i scenen med Foldal, genast slog an en alldeles falsk ton, från hvilken han sedan icke mer kunde komma lös, en graflik, onaturlig ton, som kom som från en tom tunna och icke alls gjorde den åsyftade effekten; denna hade helt säkert mycket bättre vunnits medels ett fullkomligt otvunget, halft frånvarande, halft deltagande tonfall. – I hvarje händelse måste herr Leinos prestation anses höra till hans allra bästa; hvad som återstår att önska kan ännu komma till under fortsatt spelande och studerande af rollen, för hvars fyllande finska teatern naturligtvis icke haft att tillgå någon mera scenvan och hängifven skådespelare än han.

Att fru Poppius öfvertagit Ella Rentheims roll var lika vågadt af henne som oväntadt för publiken. När man under hela sin värksamhet som skådespelerska varit ingenue och när man är så klipt och skuren för detta fack som fru Poppius, så är det ingalunda ostraffadt man försöker sig på en uppgift sådan som Ella Rentheims roll. Det blir också då kritikens uppgift att blott konstatera detta faktum med alt erkännande för öfrigt af det arbete och de värkligen aktningsbjudande ansträngningar, som tydligt träda i dagen. Men ”ultra posse nemo obligatur”.

Fru Poppius hade en rätt bra mask och gjorde sitt allra bästa för att bära upp den. Redan detta bemödande hade utan tvifvel tagit hennes krafter så mycket i anspråk och fordrade en så spänd och så konstant uppmärksamhet, att där icke blef mycket öfver för ett djupare assimilerande med sig af rollen. Den yttre illusionen lyckades fra fru P. i allmänhet tämligen väl bibringa. Dock stod det naturligtvis icke i hennes makt att borteliminera vissa saker, som ligga i naturen. Hennes rörelser, särskildt gången, äro en ingenues, hennes röst är så van vid att alldeles illusoriskt uttrycka en naiv känsla af barnsligt oförstånd och uppriktig hederlighet tillika, och den är så föga van vid tonfall, i hvilka ett helt lifs smärtsamma erfarenheter ligga fördolda, att alt detta icke kunde underlåta att då och då stjäla sig fram och tydligt påminna åskådaren om så många andra roller af vidt olika natur mot denna. Det saknades lefvande lif i rollen och det sorgfälliga studiet af enskilda repliker, som nogsamt trädde i dagen, var icke tillräckligt att öfverskyla bristen på afrundning och stämning öfver det hela. – Fru P. hade i första akten, som öfver hufvud var hennes bästa, inslagit en dämpad ton, hvilken i sig själf passade mycket väl i stämningen. Men redan här gjorde hon sig skyldig till några oriktiga tonfall, hvilka röjde, att de voro tiltvungna. Så t. ex. då hon ”varsomt” skall fråga systern, huru Borkman bär sin olycka, hvarvid hon gjorde det med ett uttryck af banal nyfikenhet. Vidare var hon här ställvis alt för mjäkig. Detta försvann i andra akten, i den stora scenen med Borkman, men här kom i stället en viss tomhet i känslornas uttryck, som stundom förde till ihålig deklamation med alt för starkt understrykande af repliker, hvilka redan i texten äro så pregnanta, att de snarare måste dämpas i utförandet. Den litet banala tonen ville dessutom hålla i sig. I tredje och fjärde akten var prestationen återigen bättre, ehuru nog färglös. – Rollen är helt visst icke lätt, men detta bevisar så mycket mera, att för dess instuderande några veckor icke äro nog, i synnerhet icke för en skådespelerska, hvars fack är ett helt annat och af hvilken man därför icke ens har rätt att fordra, att hon skall gå i land med denna uppgift.

Afgjordt mera karaktär fick fru Salo på den visserligen betydligt mera utpräglade figur, som representeras af fru Borkman. Hennes utförande af denna roll var ett godt bevis för denna mera litet använda skådespelerskas i ständig utveckling stadda talang. Visserligen rådde i början någon osäkerhet och i första akten fans det, trots att den allmänna färgen på rollen var bra, några saker, som borde vara annorlunda. Specielt fick fru S. icke fram den nästan fanatiska entusiasmen för sonens framtidsmission de första gångerna hon talar om den. Men redan mot slutet af akten gick det mycket bättre, och sedan sades den s ista förtviflade repliken alldeles förträffligt. Fru Salo gaf i det yttre en mycket god bild, den klara rösten med sin något skarpa accent i vissa tonelägen lämpade sig ypperligt för rollen, och endast på några få ställen blef den litet forcerad.

Fru Rautio spelade fru Wilton med en viss reserv. Jag tror, att detta är alldeles riktig uppfattning. Endast i hennes sista sortie hade kanhända litet mera schwung varit på sin plats.

Herr Lindfors gaf gamle Foldal. Denna den framstående artistens prestation var icke allenast den bästa af alla, utan stod i konstnärlig rang så högt, att jag trotsar utlandets bästa scener att uppvisa ett bättre eller mer sanningskärt återgifvande af rollen. De många tillfällen till öfverdrift som funnos undvekos med en fin takt. I den minsta rörelse och den obetydligaste gest framlyste den pietet för skaldens skapelse och för naturen, som höjer en dylik prestation till rangen af ett konstvärk. Och för att göra två sådana sortier som hr L:s både i andra och sista akten behöfs mer än ett flitigt studerande af rollen. Det var till en stor del tack vare herr Lindfors som de båda scenerna med Foldal blefvo styckets stora glanspunkter.

Herr Weckman däremot var ganska malplacerad såsom Erhart. När denne brusar ut i tal om ungdom och lifsglädje och den unkna luften i hemmet så är det väl icke meningen, att han skall väsnas som en alkoholstimulerad gulnäbb. Detta var det föga behagliga totalintrycket af herr W:s spel.

Fröken Tähtinen utförde tjänsteflickans lilla roll helt nätt.

Dekorationerna voro, i synnerhet i sista akten, synnerligt smakfulla och effektrika. Öfver det hela sväfvade den öfverlägsna regiens hand; man hade blott önskat att den hade gjort det i litet längre tid förut, i hopp om att svagheterna i de enskilda partierna därigenom kunnat i någon mån utjämnas.

Men trots dessa svagheter voro i alla händelser förtjänsterna i framställningen så stora, att man med jämt intresse kunde följa med spelet; redan själfva faktum att se detta stycke omsatt i scenisk dräkt är för öfrigt intressant, och hos oss bör dessutom ännu en jämförelse mellan de olika teatrarnas sätt att ge det locka deras respektiva publik till att besöka äfven den andra.

Kapplöpningen, jag ofvan talade om, hade utom annat det med sig, att Borkman uppfördes på en söndag. Själffallet uppfattades stycket af en hel del af denna dags publik såsom ren komedi, hvilken uppfattning, uttryckt genom ljudliga skrattsalvor, naturligtvis icke höjde stämningen hos de spelande eller hos publiken.

W. S.
Publisert 6. apr. 2018 09:59 - Sist endret 16. apr. 2018 11:37