Georg Nordensvan

Rosmersholm anmeldt av Georg Nordensvan i Ny Illustrerad Tidning i Stockholm 4. desember 1886.

Ibsens nya diktverk.

Ett par synpunkter.

Då man studerar «Rosmersholm», Henrik Ibsens senaste diktverk, får man till en början det intryck, att skalden samlat sitt snilles allra bästa drag för att ställa fram för sina landsmän en totalbild, skarpt utmejslad, af den tid och de förhållanden de lefva uti. Med små medel har han nått en rent af monumental storhet i denna skildring, som bränner sig in i vårt minne med outplånliga drag. Här är grundlinierna till en samhällsmålning, än fint satirisk, än djupt allvarsfull, allt igenom ädel, i känslans innerlighet och synpunkternas storhet ej öfverträffad af något, som Ibsen förut gifvit oss.

Men då samhällsbilden är uppritad i sina djerfva grunddrag, då öppnas vid sidan deraf en ny rymd, och en ny belysning kastas öfver det hela. Det blir ett häftigt omslag. Skaldens blick fördjupar sig i en enda menniskosjäl och det blir om henne, endast om henne han diktar. På samma gång som det är något nytt i teckningen af Rebecka, så för hon med sig en flägt af den unge Ibsens våldsamma skaldelynne, af det skaplynne, som diktade Hjördis och fru Inger. Det synes, som skulle den gamla kärleken till dessa gåtfulla naturer, denna kärlek, som legat gömd men legat och grott djupt i nordmannens bröst, på bottnen af hans slutna grubblande sinne, som skulle den våldsamt och omotståndligt brutit sig fram, kastat undan de små skickelserna från dagens meningsstrider och fordrat plats, plats för de stora känslorna, de stora sinnena, väldige i det goda som i det onda.

Och så reser sig Rebeckas bild, den moderna Hjördis eller – låt gå! – den moderna lady Macbeth, på grundval af kampen mellan det framstormande nya och det sega, fasta, gamla, som fyller vår samtid. Men långt från denna och dess meningsflockar har den vidunderliga själsdramen fört oss – och då vi nått till diktens gräns, ha vi nära nog hunnit glömma att det är i denna dag och i vår omedelbara närhet, det stora spelet utvecklats och nått sitt slut.

Men ett skakande lifsdrama ha vi varit med om – ej blott åskådat – allt igenom ytterligt karakteristiskt för Ibsen, för hans siarelika klarsynthet i mångt och mycket, hans rastlösa sökande inåt och åter inåt, hans dunkel – här ännu dunklare än vanligt – och hans böjelse för att symbolisera, ibland in i det obegripliga.

Det kan väl knappast nekas, att ju skarpare Ibsen går nutida förhållanden in på lifvet, dess klarare står hans afsigt för åskådaren, dess djupare verka hans ord – som en stormklocka, bådande oväder, eller som en segerviss fanfar. Det är hans pejlande nedåt i menniskosjälar, hvilkas djup ingen lodat, som gör honom dunkel, gåtfull. -

Rosmersholm är ett gammalt gods, nejdens medelpunkt, i händerna på en ansedd slägt af högstälda embetsmän, militärer och prester. Stället har traditioner, lycka och lifsglädje har aldrig utgått derifrån öfver den karga bygden men väl pligtkänsla och en viss höghet i tänkesätten.

Nu är Johannes Rosmer ättens siste. Han har mycket af slägtens lifsåsigt i arf, men han har ett öppet sinne. Det är åt den nya frambrytande tiden han vill egna sin kraft. Hans fader – som var militär «äfven i sitt hem» – hade gjort sin son till prest, men nu, då Rosmers tro ej mera öfverensstämmer med kyrkans lära, har han kastat kappan och lefver i studier och stilla tillbakadragenhet på det gamla godset. Det är Rebecka, hans systerliga väninna, som leder hans utveckling, som delat hans studier, hans tankar. Han har noga taget varit den mottagande, och han har omsatt tidens jäsande idéer i sitt ädla, öppna sinne. Han ser en stor uppgift framför sig. De för tillfället rådande eller stridande partierna i Norge kan han ej sluta sig till. Men han vill, som han säger, göra menniskorna till adelsmän, frigöra sinnena, rena viljorna – eller med andra ord väcka folket till sjelfmedvetande, så att det af egen kraft – «det fins ej någon annan» – kan frigöra, kan höja, utveckla sig.

Detta är gr unden för Rosmers ståndpunkt. Han vill ett rikare, fullare lif än det, som hittills från det ödsliga, glädjetomma Rosmersholm gifvit sin pregel åt nejden. Han vill frid, glädje, försoning. Motståndarnes stridssätt vill han öfvervinna med ädlare vapen, vill höja ett fläckfritt svärd mot de hätska utfallen, de hånande förkastelsedomarne. Ty menniskorna bli onde under den strid, som nu pågår, som den föres.

I den striden vill ej heller Rosmer finna sin plats. Konservatismens representant, rektor Kroll, som upptagit jettearbetet att utrota de nya villfarelserna, han som i skolgossarne ser endast «blifvande embetsmän» och som talar med kraftfull indignation om den förderfliga, nedbrytande, upplösande tidsandan, han ser Rosmer med helt andra ögon, sedan han fått höra om hans «affall». Vänskap, ej stödd på gemensamhet i åsigter, är för honom otänkbar. Den som ej är med honom i lifvets afgörande frågor, honom känner han ej. Och ingen hänsyn mot den som sluter sig till fienden.

Han har varit Rosmers vän, har talat granna och ärligt menande ord om dennes redliga sinnelag, hans osvikliga heder. Men nu, när Rosmer förnekar sin gamla tro liksom sina politiska åsigter, nu väckas misstankarne genast. Ingen har haft något att invända mot att Rebecka bott under den aktade prestmannens tak, men nu väckes den sedliga harmen öfver ett så opassande, så skamlöst förhållande. Från den fria tanken är det blott ett steg till den fria kärleken.

Nu drar den ena misstanken den andra efter sig. Den aktningsvärda tidning, som blifvit uppsatt för att motarbeta de radikales dåliga inflytande, faller öfver affällingen med försåtliga häntydningar. Rosmers finkänslighet och skygghet skall bringa honom i förderf, resonnerar Kroll, han skall, som dennes gyllene ord falla, «bli utsatt för hänsynslösa anfall från de bästa i samhället». Han är ej den man, som håller ut att stå ensam. Och kan han ej tvingas tillbaka till de rättänkande, så skall han åtminstone nödgas tiga med sina nya åsigter.

Gent emot Kroll står Mortensgård, den lille stillsamme venstermannen, som förstår konsten att lisma sig fram men som aldrig gör annat än hvad han vet sig gå i land med. Han tar emot proselyten Rosmer med öppna armar, men fordrar genast att dennes religiösa affall skall förtigas. Under de rådande förhållandena på orten är det just det kyrkliga elementet, partiet behöfver, förstärkning af sådana som vördas af gemene man. Derför måste Rosmer tiga med sådant, som ej kommer allmänheten vid.

«Excellensen», «presidenten», «framtidens höfding och herre» kallas denne Mortensgård af den förolyckade Ulrik Brendel, geniet, som seglat i qvaf – en ypperligare och ännu mera originel figur än de båda partimännen. Brendel är idealisten – Rosmers karrikatyr – som gräft sig ned i drömmar, som i årslång ensamhet bygt upp sin storhet och vunnit lagern, men som föraktar det låga skrifvareyrket. Nu, då tiden är kommen, står han upp för att ösa ut sitt snille med fulla händer, offra sina ideal, som han omhuldat och vårdat och njutit af så länge. Men han finner sig nu försatt i en helt annan verld än drömmarnes, han blir «en afsatt konung på askhögen efter sitt branda slott», finner sig tom, innehållslös, finner dem som förstå sin samtid – presidenten Mortensgård och andre – på magtens höjder och går bankrutt bort som han kommit, ingen vet och ingen bekymrar sig om hvarifrån och hvert. Ut i «det stora ingenting», säger han sjelf.

Rebecka är styckets djupast skildrade person och en af Ibsens mest storslagna karakterer. Det skulle ty värr föra mig för långt att här gå in på denna själsskildring. Endast en liten antydan! Hon börjar som den hänsynslöst djerfva, lidelsefulla flickan, som offrar allt, som ställer sig i hennes väg, för den lycka hon fordrar. Hon älskar Rosmer, hon ser honom förslöas i ett olyckligt äktenskap – och hon leder småningom hans hustru till förtviflan, till sjelfmord. Dock ej med fullt uppsåt, med kall beräkning – hennes bekännelse härom är ytterst betydelsefull för att förstå karakteren.

Men då Rosmer blifvit «befriad» från sin hustru genom dennas plötsliga död och då han började frätas af samvetsqval, då öfvergick Rebeckas känsla för honom till «den stora, försakande kärleken». I stället för att bli hans älskade blir hon hans syster, i stället för att tvinga honom till kärlek för sig allena, leder hon hans blickar utåt, ut öfver landet, till alla, som törsta efter andlig frihet, ut till det stora arbetet för framtiden. För att visa hans skuldlöshet i förhållandet till hustrun bekänner hon sin skuld. Honom tynger intet, han kan med skuldfrihetens glädje gå till sitt stora värf. Och om hon går under, nå väl, det gör hon modigt för honom.

Följer nu upplösningen – mägtigt gripande men dunkel. För Rosmer blir Rebeckas bekännelse ett fruktansvärdt slag. Allt måste nu vara brutet dem emellan, han kan ej mera tro på henne, och lika litet kan han tro på sin egen kraft, han som låtit leda sig af denna falska qvinna. Han hör inte på den själsstarka Rebeckas ord att lifvet alltid bär förnyelse i sig, han ser sitt hela lifsverk fallet i spillror och han går hand i hand med Rebecka, som han aldrig kan upphöra att älska, ut «i det stora intet».

Han har en gång sagt: «Det är glädjen, som adler sinnena», och Rebecka har genmält: «Tror du inte – smärtan också? Den stora smärtan? – «Jo, om man kunde komma igenom den – öfver den – ut öfver den!»

Rosmer är ej sund och stark nog att bryta sig igenom lifvets stora sorg. Han har liksom Brendel lefvat för djupt in i sin egen idealverld. Ett enda slag, och allt ramler – och han ger sig, blir lika modlös som han förr varit full af hopp och tro. Det blir inte han, som skall förverkliga de ljusa framtidsdrömmarne, väcka folket till medvetande, få menniskorna att närma sig hvar andra i fördragsamhet, i kärlek. «Ingen hatfull strid mera, endast täflingsstrid. Alla blickar rigtade mot samma mål. Alla viljor, alla sinnen sträfvande framåt – uppåt, – hvart och ett på sin egen naturnödvändiga väg. Lycka för alle – skapad genom alle! «

Det blir ej Rosmer, som får se sin utopi förverkligad. Men Rosmer är en af förposterna. Vi förstå ej fullt hvarför han måste falla – men vi förneka att han är den siste af sin ätt, af den unga ätten på Rosmersholm. Den skall skjuta många friske skott ännu.

Georg Nordensvan.
Publisert 20. mars 2018 10:41 - Sist endret 20. mars 2018 10:41