Urban von Feilitzen

Rosmersholm anmeldt av Urban von Feilitzen (under pseudonymet Robinson) i tidsskriftet Nordisk Tidskrift för Vetenskap, Konst och Industri, Stockholm, 1887 (Tionde Årgången), s. 20-36.

ÄMNET I HENRIK IBSENS NYA SKÅDESPEL ROSMERSHOLM.

NÅGRA ANTYDNINGAR

AF

ROBINSON

HENRIK IBSEN: Rosmersholm. Skuespil. Köbenhavn, Gyldendal, 1886.


Frågan om enhetstanken – själfva hufvudvilkoret för ett sorgespels framtida värde – har man gärna kringgått vid granskningar af Ibsens arbeten. Man har i stället sökt besvara spörsmålen om deras mera tillfälliga värde, deras egenskap af insatser i dagens pågående meningsstrid.

Här skall, såsom öfverskriften visar, motsatt väg inslås, sedan först en enda anmärkning uppmärksammats, rörande själfva formen i det nya repertoarstycket. Det kommer troligen, liksom Et dukkehjem, Gengangere och Vildanden, att «göra sig" förträffligt från scenen ända till inemot slutet, men likt dessa, eller i kanske ändå betänkligare grad, förete svårigheter vid slutuppträdet. Ty för att tydligt nog uttrycka det hvarigenom handlingen liksom pekar ut öfver sig själf på någon allmännare sanning, finna vi sorgespelsdiktaren ofta nu mera, när han ej längre har den antika kören; tillgripa, dels yttre anordningar af något slags symbolik, dels för den pågående handlingen öfverflödiga repliker, hvilka senare mycket försvåra spelets naturlighet.

Nora är själf korus i Et dukkehjem. Där sammanjämkas dock jämförelsevis lätt de båda kraften af en för rollen fullt lämplig skådespelerska, en med förmåga att lika uttrycksfullt återgifva de mest olika former af naivetet. Ty Noras sista uttalanden äro för sinnesstämningen alls ej onaturliga. I Gengangere, liksom i Peer Gynt, bildar sluttablån af hufvudfigurerna, landskapet och soluppgången sorgespelets korus. I Vildanden lemna koragerna, Molvik och Velling, icke obetydligt kvar att önska med afseende på klar åskådlighet. Och i nu föreliggande skådespel, som har två ypperliga, hvar åt sitt håll missledande halfkörer, Brendel och Madam Helseth, gå hjältens och hjältinnans egna korusartade slutyttranden altför mycket utom handlingen.

Man skall dock af innehållets väldiga allvar snart få hjälp till att glömma denna enda underlighet i formen.

Ty vidkommande det nya problem-stycket Rosmersholm – som är ännu en af dessa brännbara ibsenska fråge-insatser, hvilka ju plägat sätta alla tankar här uppe i norden i eld och lågor, så lära väl ej finnas många numera, som äro nog lyckliga att icke med synnerligt intresse omfatta ämnet.

Ämnet är det religiösa tviflet.

Och öberörda däraf kunna endast de vara bland samhällets tänkande medlemmar, hvilka tro – nämligen utan minsta tvekan – antingen på de gamla eller på de nya lifsåskådningar, som nu ömsesidigt arbeta på att uttränga hvarandra, hvardera gruppen från någon den andra alldeles motsatt utgångspunkt dag efter dag kämpande kampen för egen tillvaro.

De nyss nämda, i sin religiösa öfvertygelse lyckliga, de obetingadt troende, äro antagligen för närvarande få.

Många äro åtminstone de andra: de som kanske, i bästa fall, med förkärlek följa någondera af samtidens två stora, allmänna tros-riktningar, det gamlas eller det nyas, men likväl icke så, att de tycka all hittills oemotsägligen upptäckt sanning vara erkänd, högaktad och försvarad på deras egen sida. Utan i stället finna de alt emellanåt en beaktansvärd del af påtaglig sanning i motståndarnes särskilda vård och af medhållarne blindvis förkättrad; äfven som, huru grofva förvillelser omhuldas och mot bättre vetande prisas, så väl på den ena som på den andra sidan.

I detta tviflets, den från ömse sidor tillbakahållna handlingskraftens eller tvekans läge befinner sig Johannes Rosmer, det nya skådespelets hufvudperson, en medelålders burgen man, den siste af sin ätt, i orten och särskildt inom sin förtroligare vänkrets aktad som alt det beståendes själfskrifne målsman.

Han själf önskar emellertid egna sitt återstående lif åt den nya rörelsen i tiden; och redan under expo séen se vi honom beredd att tillkännagifva för vänner och allmänhet sin efter flerårig inre strid i grund ändrade själsställning.

Men är den i grund, är den verkligen religiöst ändrad? Ty det måste vara någon religiös, icke blott politisk revolution, som skall lemna i vinst en nyvunnen själens ställning åt människor af det slag som Rosmer.

Att sluta sig till en viss meningsflocks åskådningssätt i utilitariskt hänseende, d. v. s. emedan man tror detsamma om att jämförelsevis mera än andra gängse program gagna flertalet människor och flertalet af erforderliga samhällsordningar, är politik. För praktiska och föga eftertänksamt anlagda naturer torde redan någon sådan lifsgrund, åtminstone för en tid, kunna motsvara det religiösa behofvet, bära tillvaron, fylla medvetandet, utgöra helheten.

För Rosmer kan den det icke ens för ett ögonblick. Han återkommer alltid till själfva den yttersta frågan före all handling och alt undvikande af handling: den på hvilken man skall kunna både lefva och dö, om man fått den klar, och i kraft hvaraf man då är färdig att med frimodighet ingripa äfven i de yttre, vanliga händelsernas förlopp.

Och hvilken denna fråga är, enligt Ibsens framställning af människolivet, det känna vi redan alla från Brand – eller några af oss till och med ännu tidigare.

Kring begreppet skuld rörde sig – som vi nogsamt veta, särskildt af Hellas` historia – det antika sorgespelet, i lag påbudet vid folkligt-religiösa offerfester till hyllning af forntidstrons hämnande gudar. Synnerligast genom två af verldens störste skalder, Æschylos och Sophokles, humaniserades dock med tiden denna nationaldiktning i väsentlig mån. Slutliga behållningen blef sorgespel om människo-samvetets kamp gentemot ödet, i hvilka titaniska verk folkgudarnes rättvisa ej längre sattes utom all fråga – fast den ej häller summariskt förnekades.

På denna, de helleniska skuldernas dubbelbild af lifvet eller liksom klufna lifsåskådning ha estetiska tänkare bygt sin moderna konstterm: tragisk skuld.

Men kring föreställningarna skuld och oskuld vända och vrida sig mänsklighetens religionskänslor ännu. Henrik Ibsens tragiskt-religiöst planlagda på samma gång som realistiskt utförliga skådedikter bilda en lång rad af vittnesbörd häröfver, äfven om endast vissa bland dem göra det på ett för en hvar alldeles otvetydigt sätt. Från Brand, med sin idealiserade judendom: «kravet intet eller alt», slägtarfvet af förbrytelser att aftjäna och frågan om «mandeviljens quantum satis», ända till Rosmer och hans alltid stillsamma, men alltid trängtansfylda tal om «skyldfriheden», går samtidens religiösa fråga i själfva sin grund ut på detta enda: alldeles som forntidens religiösa fråga gjorde. Och äfven samtidens politiska fråga om sammanhållandet af massorna gifver sig, alldeles liksom forntidens, sken af att själf vara den religiösa frågan.

För den skull behöfver det moderna samhället sorgespelsdiktarne, ej mindre än Hellas behöfde dem.

För att lefva helt, för att frimodigt eller i verkligt sammanhang handla, för «glæden», som Johannes Rosmer i sin längtan kallar det, för möjligheten af att tro sig om framförandet af sin «livssag til sejr», fordras det att ej hafva något bakom sig som förlamar handlingskraften.

Två af skådespelets handlande personer skaffa sig den erforderliga frimodigheten på vanliga vägar. Den ena är Rosmers svåger, den välsinnade och ifrige hedersmannen rektor Kroll, men som på äkta hvardagsmanér förväxlar det politiskt eller socialt bestående, de ärfda vanorna, tyckena, känslorna, institutionerna, åsigterna, umgängesfördomarne etc. etc., med det religiösa. Han anser rentaf på god tro människosjälen hafva tagit skada eller kommit i något slags förbund med det onda genom bortläggandet af dessa kryckor, och tror henne sedan stå vapenlös mot frestelsen till hvilket slags uselhet som hälst. Motstycket till rektor Kroll är den lille vänsterpublicisten Mortensgård, sammanhållningens man å andra sidan af det politiska strecket, som hemsöker folk med anhållan om «lov til at fortælle i `Blinkfyret`, at De er kommet på andre tanker, – og at De slutter Dem til frisindets og fremskridtets sag». Båda dessa slag af styrande och ställande, kloka, jämkande, förföljande och beskyddande, trånga, fanatiska och för sitt parti nyttiga människor, de hafva äfven sin «reglion», som madam Helseth uttrycker sig särskildt om Mortensgård. Skuld och oskuld är för dem, såsom för alla människor, den djupaste frågan. Ingen människa finnes, som icke behöfver en viss grad af jämvigt i samvetet för att kunna med kraft fullfölja ett verksamt lif. Men de taga sin absolution eller hemta sin känsla af trygghet och frimodighet till handling från medvetandet om att vara ense med kotteriet: säkra att få sina orättvist hätska omdömen och åtgärder mot utomstående och sin orättvist blida uppfattning af innanför ståendes ord och beteenden åtminstone alltid urskuldade, men oftast till och med gillade och applåderade af öfriga meningsfränder.

Detta slags hjälp finnes ej till för en så anlagd natur som Rosmer. Ej häller har han den halfgeniala romantikens, ordkärlekens, frasliberalismens hjälp, såsom t. ex. hans forne lärare, den gamle öfverliggaren Ulrik Brandel från ett redan utageradt tidsskede.

Rosmer, och en hvar med hans naturanlag, är nödgad att i alla hänseenden själf stå för, hvad han gör eller underlåter. Att för honom «före sin livssag til sejr" är i den allra strängaste mening ett och samma med hans egen personliga utveckling; – om än hvarje sådan enskild människa tillika medelbart gör alla människor ett godt genom att för sin del segra, för sin del fritt utvecklas. Ty Johannes Rosmers enda tänkbara program för «at leve livet" är raka motsatsen till de hvarandra förkättrande partiprogrammen. «Ingen hadefuld strid mere. Bare kappestrid. Alle öjne rettede mot det samme mål. Alle viljer, alle sind stevnende fremad, – opad, – enhver ad sin egen naturnödvendige vej. Lykke for alle, – skabt igennem alle."

Men den som i likhet med Rosmer vill egna sitt lif åt införandet bland människorna af en sådan lifsåskådning, han behöfver – enligt hans eget uttryck – i sanning «det, som gör livet så vidunderlig dejligt: den stille, glade skyldfrihed».

Eger Rosmer den?

Ingen människa kan ega den, annat än genom förmågan att vända det förgångna ryggen såsom ett verkligen förgånget, att kunna börja hvarje sin dag med, så att säga, en alldeles ny morgon.

Har Rosmer denna förmåga?

Upptäckten af att den fattas honom, trots all hans vidgade syn för tidens kraf, är – för hjälten – det tragiska pathos i Ibsens nya sorgespel. Och änskönt att något annat, den brottsliga Rebekka Wests, hjältinnans, utveckling och därmed förknippade lidanden komma att rycka starkaste intresset med sig, i enlighet med våra modernt-dramatiska vanor, så är det här nämda pathos det mäktigare – och är det, för hvilket äfven hon går under. Och det skulle i ett antikt sorgespel, inför dåtidens åhörare- och åskådarekrets hafva gjort sig fullt gällande. Nu tror jag icke sådant låter sig göra annat än genom att tillegna sig stycket som läsdrama.

*          *
     *     

Den stilla, glada känsla af skuldfrihet, hvarmed Rosmer begynner, är medvetandet att i ett olyckligt äktenskap hafva varit för den stackars lidelsefulla, oförståndiga, sjuka och inskränkta hustrun alt, hvad han kunnat; att redan således hafva haft och värdigt hafva genomgått sitt martyrium; att nu kunna väga mottaga med den vidgade tankerörelsen i tiden «en ny sommer i sit sind, et nyt ungdomssyn». Han har ej förr lefvat. Han har rätt att nu börja lefva – för sig själf och många andra.

Det första han då får veta är, att hustrun tagit lifvet af sig till följd af länge närda misstankar om, att han med Rebekka skulle öfvat otrohet mot henne; henne, som alltid med sjukligt exalterad lidelsefullhet var fäst vid honom!

Brytningen med svågern, äfven som med öfriga konservativa vänner har redan föregått. Ja det är Kroll själf, som – för att uppskaka, häjda och söka få Rosmer åter på den gamla, jämna vägen – nästa morgon efter brytningen – yppat de rysliga förtroenden, dem systern befinnes hafva gifvit honom några dagar innan hon dränkte sig, men som Kroll först i dag finner sannolika, sedan det onda ryktet gäller «en frafalden man og en – frigjort kvinde». De forna vännernas motstånd har ej vållat Rosmer någon ångest. Han sätter värde på en hvar af dem personligen; aktar framdeles få dem på bättre tankar, skingra missförstånden m. m. Att ha för egen del sagt ifrån och nu stå klar inför offentligheten, gör i hvarje fall hans känsliga sinne godt. Han har icke på år och dag sofvit så drömfritt och lugnt som efter Krolls häftigheter qvällen förut.

Men detta nya, – detta andra! Det väcker ångesten. Det kommer skuldfrihetskänslan att vackla.

Ty nu uppstiga ur det okändas djup föreställningarna om, huru hustrun måste hafva lidit i sin ensamhet. Att tänka sig, hvilken tröstlös och hjälplös oro hon lefvat i, innan det slutade i kvarnforsen – –

Han talar – o, så bottenlöst sorgset! – med sin energiska väninna Rebekka om, hur det för honom efter denna upptäckt aldrig kan bli något af med den sköna dröm, de plägat förespegla hvarandra: det där högsta önskningsmålet, att

«skabe adelsmennesker rundt omkring, i videre og videre kredse. Glade adelsmennesker. For det er glæden, som adler sindene, Rebekka.
Rebekka. Tror du icke – smerten også? Den store smerte?
Rosmer. Jo, – når en kunde komme igennem den. Over den. Ud over den.
Rebekka. Det er det, du må.
Rosmer (ryster tungt på hodet). Ud over dette kommer jeg aldrig – helt. Alltid vil der bli` siddende igen en tvil. Et spörsmål.»

 


Förgängelsens, begränsningens ängslande spöke är där redan: tviflet, sammanhäktningen med det förgångna. Dess tyst gnagande nötningsarbete är nu begynt.

Rosmer har, knapt en halftimme förut, fört i munnen «ett stort ord" gentemot en misstänksam främling, som kommit smygande med anspelningar rörande förtiden: «Jeg föler mig usårlig på alle personlige områder, herr Mortensgård. Min vandel la`r sig ikke angribe». Månne han skulle nu våga upprepa det ordet? Han har ingen gång velat något sådant – som framdeles kunde angripas. Han har icke dess mindre – midt i sin säkerhet och sina renhetsvanor – vållat det. Hvar ligger gränsen mellan skuld och oskuld?

På sådana oframkomliga vägar röra sig numera hans själs krafter.

 

*          *
     *     

Det skall sägas i våra dagar, där man emellanåt söker en lösning på den religiösa frågan blott genom att stryka ett streck öfver henne: att den altför samvetsömme Rosmer är en hypokondrist och en vekling.

Ingen lär väl dock komma sig för att säga alldeles det samma om Brand.

Men där är ingen väsentlig skilnad mellan hindren på själens utvecklingsväg för den ene och den andre af dem. Det som fattas Rosmer, det samma fattades äfven Brand: förmågan att i hel tillförsigt afskeda det förgångna; förmågan att väl tåligt och naturligt bära dess alla följder i det yttre, ärren, men icke därför tillåta det förgångna själft att förbli en hämsko för själens fortkomst. Att den ene det oaktadt handlar, och med sin handling slår sönder lifvet kring sig, den andre endast lider, – det är ej något mer än en yttre skilnad. Det är på oförsonligheten mellan det religiösa sinnelaget och det religiösa tviflet, som båda dessa fromt anlagde män gå under. Olikheten utgöres af en stor skilnad i ålder och en stor skilnad i temperament, – icke af någon grundolikhet i religionsbehof. Religionsbehofvet är innerst det samma för alla – är: behofvet att kunna lefva utan tvekan.

Nu måste den för Johannes Rosmer komma alt närmare och tydligare, den tunga erfarenheten af, att hans själsställning icke är i grund ändrad, icke religiöst förnyad genom idérikedomen som strömmat in öfver hans lif på senare år. Han själf står kvar, fängslad af det, hvars dagssol redan fullgjort sin gång; så, som Brand själf stod kvar, midt under himmelstormandet, fängslad af sina gammaltestamentliga arfsföreställningar, sin aftjänings- och offerteori. Han borde hafva kunnat lyckas i upptäckandet af hjälpen, nämligen tillsammans med sin hustru, Agnes, hvars lifsinstinkt eller lifshängifvenhet var obruten, hel och sund; åtminstone tills den – nära inemot slutet – knäcktes. Men Brands gammalbibliska verldsåskådning hindrade honom att se kvinnan som jämlike i de högsta lifvets afgörelser.

Samma hinder är ej Rosmers. Dock torde han af svårigheterna att genomskåda en kvinlig utveckling också vara hindrad från att lefva sitt lif fullt.

Det är det nästa, vi få svar på i skådespelet.

Johannes Rosmers starka väninna, Rebekka West, har varit hans medliderska och medarbeterska under de sistlidna åren af sorg, forskning och förberedande utveckling. Ur hans anfall af tvifvelsjuka har hon alltid visat väg ut – och alltid den enklaste, naturligaste, rakaste vägen, synes det honom. Intet kan gärna för henne vara mer främmande än tvekan. Rosmer känner, att Rebekka bär icke den där vanliga hämskon. Hon synes innehafva lifvets fria, stora konst. I ett helt samlif med henne vore det honom ännu möjligt att fullfölja sin egen utveckling, sin «livssag, den han icke vill låta någon, «hverken levende eller – nogen anden" hämma. Hon är hjälpen! Och Rosmer ber – midt i sina kval – Rebekka om att vara hans andra hustru i den dödas ställe!

«Så er hun ude af sagaen. Helt ude.
Jeg kan ikke, – jeg vi l ikke gå igennem livet med et lig på ryggen. Hjælp mig at kaste det af, Rebekka. Og lad os så kvæle alle mindelser i frihed, i fryd, i lidenskab. Du skal være for mig den eneste hustru, jeg nogensinde har havt.»


Först ett glädjerop från Rebekkas läppar. Men sedan får han af henne veta – allaredan innan hon går ut ur rummet – att hon «kan« aldrig varda hans, «aldrig i denne verden», ja att, om han än en gång förnyar sitt anbud, så går också hon i kvarnforsen, «den vej, som Beate gik».

*          *
     *     

Från denna stund är det Rebekka, som tager i anspråk största delen af läsarens eller åhörarens intresse. Ty nu skola vi lära känna en annorlunda tillkommen utvecklingshistoria, den säregna hjältinnans i det nya, ytterst egendomliga, religiösa sorgespelet.

Vi hafva redan ibland märkt, att äfven Rebekka kan vara orolig, dock väl uteslutande för Rosmers räkning, för hans handlingsförlamande tvifvel?

Nu skall hon börja vara orolig å egna vägnar. Likvist är det ännu som vore det ytterst för hans skull, i hvilken hela hennes lif tycks uppgå, på samma gång hon förefaller att vara den själfständigaste, mest viljestarka af sitt viljestarka kön. Man har förut genom handlingens enskildheter en aning om, att Rebekka har någon ganska tung hemlighet att bära på, förutom den tysta plågan af, hvad hon måste betrakta som altför stor vekhet hos Rosmer. Men hittills vet ingen, mer än hon själf, att hon är kommen till Rosmersholm som nihilist, i närmaste afsigt att med hvilka medel som hälst rycka Rosmer, den fordom så ryktbare Brendels lärjunge, ut ur hans hindersamma äktenskap samt få honom till verksam politiker; att hon skrämt hustrun halft från förståndet och därigenom är egentliga orsaken till dennas själfmord; att hon antagligen före sin hitkomst blifvit där uppe i Finmarken förförd af sin fosterfar, den numera aflidne doktor West; att, ändtligen, efter Beatas död och under det vänskapliga samlifvet med den ädelsinnade Rosmer, i hvilken hon först har varit vildt förälskad, hon småningom genomgått en allsidig förändring till sin inre varelse. Detta alt skall nu komma fram.

Det fullständiggör bilden af den tid, hvari stycket spelar.

Men vore det endast för den skull inskjutet, eller också blott och bart som ett nytt uttryck af skaldens kärlek till kvinliga hedna-naturer, sådana som Fru Inger, Hjördis och Nora; då vore det väl ett beundransvärdt genialiskt-romantiskt oväder. Men det vore tillika här brukadt utan omsorg för enheten i den religiösa tvifvelsjukans stora sorgespel. Skalden egde ej riktigt rent estetiskt samvete. Han hade ej tagit vederbörlig hänsyn till skådedikten Rosmersholms framtida klassicitet, när åtskilliga af vår samtids mest intrasslade spörsmål längesedan skola vara utredda – kanske till och med det om den absoluta skilnaden mellan religion och politik.

Det vore emellertid i alla afseenden ett missgrepp att söka aflägsna Rebekkas förhållanden ur denna religiösa tragedis grundtema. De höra ofrånskiljeligt dit, om ämnet skall utföras ända till punkt.

Ty högsta och sista profvet på förmågan att göra klart med forntiden, hålla framtiden för sig öppen och vaket verka i nutiden, detta allra yttersta prof, som Rosmer, och äfven Rebekka själf skall ledas fram till (och duka under i), är uppgiften att få en verkligen brottslig förtid – icke blott sjuka inbillningar om brottslighet – «ud af sagaen», urståndsatt att vålla framtidssträfvandet något men. Jag menar, efter sedan verkligen hågen är vorden en annan, en icke längre öfvervägande själfvisk och därigenom så lätt brottslig, utan en öfvervägande hängifven.

Profvet gäller, icke blott att kunna förlåta och glömma – det kunde nog åtminstone Rosmer -, utan att hädanefter också hysa tillit.

Ty lifvet kräfver af den religiöse otvifvelaktig visshet om det godas egen segerkraft, just så som Rosmer själf förr plägat tala därom i sitt framtidsprogram: «fremad, – opad, – en hver ad sin egen naturnödvendige vej».

Har han icke den vissheten, så kan han icke lefva -; en sanning, hvilken skådespelets slut drastiskt åskådliggör.

Därtill kommer ett annat oeftergifligt skäl, för att en lifshistoria som Rebekkas hör med i detta, den innersta, stora lifskonstens sorgespel, hälst när det är skrifvet i våra, utvecklingsfilosofiens dagar. De sanningar, denna lära innehåller, äfven som oriktiga tillämpningar af dem, borde här få något uttryck.

Utvecklingsgången i verlden bjuder, att hvarje individ omlefver i sammandrag sitt slägtes uppfostringshistoria. Naturen företer ofta återkommande och tydliga vinkar, både genom uppmuntran och straff, om att detta är det normala äfven för kulturvarelser. Att sådana vinkar ärligt påaktas, tillförsäkrar samhället starka individer. Uppfostran må därför hälst vara – ej altför snabt tämjande. Rosmers egen hade varit svårt bekajad med det felet. Se fadrens-majorens summariska förfarande med den frispråkige läraren, hans sätt att bestämma yrke för sonen, Krolls manuduktörskap öfver teologie studenten m. m. Men abnormt är, såsom påtagligen varit fallet med Rebekkas uppfostran, och med altför mångas i en så upprifven tid som vår: att barndomsålderns hela djurlikt otyglade själfviskhet skall komma att alldeles naiv och orättad följa med in i den vuxna åldern. Abnormt är, att kanske först brott af svår art skola komma att väcka längtan efter en ädlare, mer osjälfvisk hängifvenhet och röra upp billighetskänslan för andras rätt – ej längre abstrakt medkänsla utan äfven konkret, äfven oundkomlig när rättrådighetsutöfningen vållar egna försakelser.

I bottnen sund, men vild, rå, omöjlig i sammanlefnaden är Noras benägenhet att roffa från främmande åt dem hon älskar, lika som fru Ingers uppoffrande af döttrarna i det förhatliga giftet för sonens skull, hvars far varit hennes verklige älskade, och slutligen Rebekkas ifver att tränga ut den skadliga hustrun, af hvilken hon såg mannens utveckling kväfvas och som stod henne själf i vägen.

Den osjälfviska hängifvenheten vaknar till sist i en lifaktig natur. Men då är tör hända lifvet redan förstördt. Människan har ej råd att så långsamt genomgå utvecklingsskedena ur nästan blott djuriskhet eller ock att kanske – som Rebekka – slutligen genomlöpa dem så brådstörtadt, att språnget bryter hennes krafter och hon icke kan bära det nya lifvet. Nihilism är lika litet som blott officiel tämjning normalskolan för ett ungt slägte.

Men vi vända nu åter till honom, som borde kunnat hjälpa Rebekka igenom hennes altför dyrbara seger öfver sinnelagets vilda energi.

*          *
     *     

Rosmers tvifvel har – efter hans väckande, uppskakande sinnesrörelse under kärleksförklaringen – nu börjat vända sig uteslutande kring möjligheten: att hans och Rebekkas enhet eller samstämmighet varit ända från första början – icke vänskap, som de själfva kallat den – nej, «et kærlighedsforhold « .

«Allerede mens Beate leved, var det dig jeg gav al min tanke til. Det var dig alene jeg stunded efter. Det var hos dig, jeg fölte denne stille, glade, begærlöse lyksalighed. Når vi tænker os rigtig om, Rebekka, – så begyndte vort samliv som en söd, löndomsfuld börneforelskelse. Uden krav og uden drömme.»

 


Utveckling är emellertid försiggången, kraf och drömmar komna. Kärleken har fått äfven yttre och medveten tillvaro. Och nu, – nu ser Rosmer alt det föregående («et åndeligt ægteskab – kanske lige fra de förste dagene af») som å hans sida ett brott: mot den andra, den i början af deras bekantskap ju ännu lefvande. «Hun dömte vort forhold efter sin kærligheds art." «Beate kunde ikke dömme anderledes, end hun gjorde. I kærlighed til mig, – på sin måde, – gik hun i möllefossen.»

Han är sin hustrus mördare. Han är – så synes det honom numera – ingenting annat. Denna svarta punkt i samvetet kryper sakta ut, och gör det öfriga svart. Han duger i det gagnande arbetet ute bland människorna numera till intet.

 

 

«Du kan tro mig, Rebekka. Det er som jeg siger. Den sag, som skal vinde frem til varig sejr; den må bæres af en glad og skyldfri mand.
Rebekka. Er glæden da så rent umistelig for dig, Rosmer?
Rosmer. Glæden? Ja, du, – det er den.
Rebekka. For dig, som aldrig kan le?
Rosmer. Alligevel. Du kan tro, jeg har store anlæg til at være glad.»

 

 

*          *
     *     

Nu återstår blott det sorgliga slutet.

När Rosmer skilts från sällskapet hos Krolls och kommit tillbaka till Rosmersholm, är ännu icke vagnen framme, i hvilken Rebekka skall lämna gården. I stället för ett långt bref, som hon ämnat sända honom, sker således deras sista meddelanden muntligen, inför läsaren, åhöraren eller åskådaren.

Rosmer får nu veta återstoden af Rebekkas hemlighet, hennes förra, vilda trånad efter honom, och sedan förvandlingen. Detta förra, för honom så förfärliga, skall, menar hon, fullständiggöra hans frihet från alt vidare inflytande af henne eller – om hon ändå skulle hafva misskänt Rosmers kraft? – möjligen nu i elfte timmen väcka den till upptagande och utveckling af hela sitt lifsinnehåll, äfven det hvari hon inbegripes.

Rosmers kärlek är verklig. Men att få den att stå tillsammans med sitt öfriga lif, det mäktar han icke. Ännu sedan Reb ekka velat yppa något om sin förtid uppe i Finmarken – en bekännelse den han icke nu önskar höra -, är han på nytt färdig att bönfalla henne om äktenskap, men med uppgifvande af sitt lifsmål, med afsigt att blott låta sig gå, glömma sig själf och alt, och uteslutande försöka med sina ömma omsorger att åter väcka till lif i henne «lyckan», den hon ju sagt hans lifsåskådning hafva dödat. Ännu mer: för ett ögonblick åtminstone tyckes han se altsammans sundt.
 

«Rosmer. Din förtid er död, Rebekka. Den har ikke længere noget tag i dig, – ikke nogen sammenhæng med dig, – slig, som du nu er.»

 


Men Rebekka anar, att han säger detta i ett slags rus. Hon är ock numera själf af sin ensliga strid utan hans hjälp bragt till det hopplösa tviflets och dödströtthetens tillstånd. Hon gifver, för att få honom till att kallt och nyktert döma, själf ett kallt svar.

 

 

 

«Rebekka. Å, kære, det er nok bare talemåder, du. End skyldfriheden da? Hvor tar jeg den fra?
Rosmer (tungt). Ja, ja, – skyldfriheden.
Rebekka. Skyldfriheden, ja. I den er lykken og glæden. Det var jo den lære, som du vilde göre levende i alle disse vordende, glade adelsmennesker."

 

 

 

 

 

«Tror du mig ikke, Rosmer?"

Då visar sig tydligt, att därtill eger han ej nog lifsspänstighet.

 

 

 

 

«Rosmer. Å, Rebekka, – hvor kan jeg tro fuldt ud på dig? På dig, som har gåt her og dækket og dulgt så usigelig meget! – Nu kommer du frem med dette nye. Ligger der nogen hensigt under, – så sig mig det rent ud. Er der kanske et eller andet, som du önsker at opnå ved det. Jeg vil jo så gerne göre for dig alt, hvad jeg kan."

 

 

 

 

 

«Rebekka (vrider hænderne). Ä, denne dræbende tvivl -! Rosmer, – Rosmer!"

 

 

 

 

«Rebekka (mistyder ham). Det også. Det også. Min bortgang vil frelse det bedste i dig – – jeg vilde herefterdags bare være som et havtrold, der hang og hæmmed det skib, som du skal sejle frem på. Jeg må overbord" – –.

 

*          *
     *     

Det är omedelbart efter Ulrik Brendels sista, förtviflade uppträdande, hans ursinniga skämt – likt en blå svafvellåga – och hans ultraromantiska missuppfattning af den scen här pågår, som det gemensamma själfmordet verkställes.

Samtalet under de sista minuterna före hjältens och hjältinnans vandring ut i natten till dödsstället är, som sagdt, det för styckets sceniska framställning enda svåra och tyngande. Symboliken i deras dunkla yttranden här och i deras tröstlösa handling: Rosmers misstro till denna nutidskvinnas verkliga förmåga af osjälfvisk försakelse, sådan som hos kvinnor med «Beates livssyn»; Rebekkas återväckta ifver att få Rosmer till att ändtligen beträda den så länge skydda spången, från hvilken hustrun störtat ned i djupet; deras ömsesidiga frågor om, hvilken det till sist är af dem, som följer den andra dit, och alt annat underligt tal före ett så afgörande ögonblick som detta, det skall väl – allmänneligen sagdt – syfta på något sådant, som: att representanten af ett alt för förfinadt öfvervägande af gamla och nya lifsåskådningars ömsesidiga rätt att bestämma öfver våra handlingar, vanligen då äfven representanten af tvekan eller tviflet, – att han i ett öfvergångsskede sådant som vår tids får den förgäfves lidandes öde, faktiskt går under i lifvet -, icke kan sluta ett nytt äktenskap med den unga handlingskraften, med detta nästkommande, som man skönjer i hela Rebekkas varelse, samt att icke häller hon, utan att mista sitt naturliga fotfäste för detta lifvet, kan äfventyra försöket att flytta sig helt öfver till det ställe, där han står.

Madam Helseth har så till vida rätt:

«Salig fruen tog dem."

 


Till åskådarens och läsarens hjälp för fullständigt förstående af lynnesbeskaffenheten i Rosmers och Rebekkas hela föregående förtroliga samlif finnes emellertid ett stycke i skådespelet, ett episkt-lyriskt – (något före Brendels sista uppträdande) – och som bör tagas vara på.

 

 

«Rebekka. – – Da jeg var ble`t alene med dig her, – og du var ble`t dig selv –
Rosmer. Ja, ja?
Rebekka. For du var aldrig helt ud dig selv, så længe Beate leved.
Rosmer. Desværre, det har du nok ret i.
Rebekka. Men da jag så fik leve sammen med dig her, – i stilhed, – i ensomhed, – da du gav mig alle dine tanker uforbeholdent, – hver en stemning, så blödt og så fint, som du fölte den, da gik det store omslag for sig. Lidt efter lidt, – skönner du. Næsten umærkelig, – men så overvældende til slut. Lige til bunden af mitt sind.
Rosmer. Å, hvad er dog dette her, Rebekka!
Rebekka. Alt det andet, – dette stygge, sansedrukkne begær, det kom så langt, så langt bort fra mig. Alle disse opjagede magter slog sig stilfærdigt ned i taushed. Der faldt en sindshvile over mig, – en stilhed som på et fugleberg under midnatsolen oppe hos os.
Rosmer. Sig mere om dette. Alt, hvad du ved at sige.
Rebekka. Der er ikke stort andet, du. Der er bare det, at så kom der kærlighed op i mig. Den store, forsagende kærlighed, som nöjer sig med samlivet, slig, som det har været imellem os to.»

 

 

 

 



Jag förutser två invändningar mot mitt fastslående af den dramatiska enhetstanken i sorgespelet Rosmersholm.

Den ena beror, som redan förut är antydt, på vissa modernt-dramatiska anspråk, hvilka troligen ej kunna tillfredsställas af ett skaldeverk som detta, där plananläggningen kommer närmare antikens sätt att dikta för skådebanan än det nu brukliga. Johanne s Rosmers strider äro själsstrider, icke strider med omgifningen. Förarbetena – hans val mellan kyrklighet och tankefrihet, mellan stagnerade sociala föreställningar och social rörelse – äro fullbordade redan före styckets början: alldeles så som förhållandet plägade vara i de gamles tragiska skådespel. Allenast en afgörelse är ämnet i den dramatiskt framstälda delen af handlingen, ingen återstod af striderna om utanverk, utan blott själfva hufvudstriden, kampen om slutvärnet, således här kampen mellan den religiösa tron och det religiösa tviflet. Sådan är i förevarande skådespel ställningen både för hjälten och hjältinnan, ty hos henne är ju äfven den afsedda sinnelagets förädling en verklighet, innan skådespelet börjar, och hvad som återstår är: att i handling göra detta nyvunna gällande.

Hvarför har skalden stält sina två hufvudpersoner där?

Emedan Rosmer har till lifsuppgift samfundsförädlarens, reformatorns kall, Rebekka att – numera bättrad, till vilja och håg förnyad – också väga mottaga upprättelse, samt båda: att helt förenade föra till seger denna sin gemensamma «livssag».

Men – säger man -: det där är idealism. Det är både religiös och erotisk idealism.

Hvarför icke? Tvingar man mig in på den estetiska terminologiens torra område, så må jag väl nödgas tillstå min oförmögenhet att tänka mig något verkligt sorgespel, som icke är detta just i och genom handlingens ouppfylda klyfta eller afbräck gent emot ett anadt och i alla de högsta hänseenden berättigadt ideal, men hvars upphinnande – hvilket vore motsatsen till tragisk utgång – bjuder så ofantliga svårigheter, att åskådaren har lätt att anse, hvarför i stället hufvudpersonen går under.

Utan någon idealism, icke häller något sorgespel. Och menas med realism naturlighet, så hafva vi ju i här föreliggande dikt äfven den: ja i hvar stafvelse af hvar enda replik från hvarje person hela handlingen igenom; med undantag likvisst for de allra sista fyra bladens abstrakta undersökningar – mot hvilkas halflefvande, halfdöda besynnerlighet jag gärna är med om ett ärligt anfall.

Den andra invändningen jag förutser, grundar sig på ett gängse språkbruk, men som jag icke tror vara lika berättigadt som allmänt.

Man har tagit till vana att kalla «religiösa tvifvel" forskarens, systematikerns, kritikerns, politikerns, organisatorens m. m. teoretiska tvifvel under pågående förarbeten; exempelvis detta, som Rosmer redan hade undangjordt före början af skådespelet – alt detta, som försvinner i mån af at kunskapen växer och den undersökandes insigt i sitt ämnes natur ökas.

Rättare är väl ett – nu som förr – låta dessa få heta «teoretiska tvifvel». Det kommer att göra arbetet med lösningen af tankeknutarne jämnare, starkare och tryggere.

Det sista af alle tvifvel – det religiösa tviflet -, hindret for handling efter vunnen insigt, är icke ett teoretiskt utan ett praktiskt hinder, ikke et blott relativt och under tankeflitens fortgång bortfallande, utan et hinder invuxet i själfva sinnelaget och från hvilket endast en absolut afgörelse kan fria den därunder marterade.

Men det är det enda tvifvel, som ännu förefinnes hos hufvudpersonerna i sorgespelet Rosmersholm.

 

 

Publisert 20. mars 2018 10:30 - Sist endret 20. mars 2018 10:32