Carl David af Wirsén

Vildanden anmeldt av Carl David af Wirsén i Post ock inrikes tidningar i Stockholm 19. november 1884. Her transkribert fra Carl David af Wirsén, Kritiker, Stockholm 1901, s. 61-66.

VILDANDEN.

(1884.)


Hr Werle, som i sin sågverksrörelse glömt skillnaden mellan mitt och ditt, har räddat sig från lagens straff genom att uppoffra sin kompanjon, hvars handlingar genom hans försorg med något större lätthet än hans egna kunde, om samhället blefve för vaksamt, antastas; hr Werle bortgifter en älskarinna, som blifvit honom besvärlig, med sonen till samme kompanjon, den unge hr Hjalmar Ekdal, hvilken sväfvar i okunnighet om sin hustrus föregående lefnadssätt; hr Werle, som på gamla dagar håller på att blifva blind, står själf i begrepp att gifta sig med en annan älskarinna och har skickat efter sin son för att med faderlig välvilja sätta denne in i förhållandena. Men denne son, för öfrigt en ytterst opraktisk herre, har vissa ideala kraf på människorna, och då han får höra, att hans ungdomsvän Hjalmar blifvit lurad att gifta sig med Gina, gör han, besynnerlig och rättänkande som han är, till sin uppgift att förvandla detta äktenskap, som var grundadt på en lögn, till en etisk förbindelse, och detta skall nu ske därigenom, att Hjalmar underrättas om Ginas felsteg och förlåter henne, hvarefter allt kan begynnas på ny grund och deras samlif få sanning och skönhet. Men hr Gregers Werle, mannen med de ideala krafven, har icke så obetydligt missräknat sig, då han uttänkte denna plan; det afslöjande, han vill åstadkomma, kan nog verka välgörande, när bägge kontrahenterna i ett äktenskap på djupet hafva någon högsinthet kvar; men här, där sådant icke är förhållandet, tjänade det till rakt ingenting annat än att åstadkomma oväsen och obehag, hvarefter allt åter glider in i de gamla hjulspåren af ömklighet och trivialitet. Och afslöjandet har till och med föranledt en verklig olycka; den unga Hedvig, barnet i huset, sensitivan i familjen, vildanden, om hvilken man ej rätt vet, hvarifrån den kommit, bär, när Hjalmar misstänker att hon är en annans barn, hand på sig själf och dör; och hr Gregers, samhällsförbättraren, tycks hafva för afsikt att göra sammaledes, medan eljest det öfriga sällskapet fortfarande snor och snärjer sig in allt djupare i osanningens, uselhetens och låghetens dybotten och tång, företeende bilden af sårade ”vildänder”, som aldrig mer komma upp från hafsens ”grund”. Ty sådan är den bisarra men egendomligt sköna symboliken i stycket: vildanden är å ena sidan symbol för detta hopplösa sjunkande från natur och sanning, å andra sidan för Hedvig, familjens vildand, som ur mörker och elände våldsamt sökte sin väg till frihet. Med allt sitt dunkel har denna dubbelsymbolik en sällsamt gripande makt och utgör nästan det enda fantasifulla i ett stycke, som annars är lika kallt, järnhårdt, obevekligt, som det är nattsvart och genompessimistiskt.

Hvem behöfver, när det är fråga om Ibsen, nämna, att tekniken är ypperlig, dialogen så oöfverträfflig, att hvarenda replik bidrager att afspegla en karaktär och stundom öppnar perspektiv i det innersta af människovarelsen, att karaktärerna äro mästerligt tecknade? Men hvem behöfver ock att erinra, hurusom här, liksom så ofta, mästaren har sitt särskilda, dystra nöje i att uppvisa ihåligheten i allting, skenet i allt, som låtsar sig vara godt, den usla lumpenheten i anspråk, som ej motsvaras af någon verklighet? Ibsens ironi har kanske sällan varit på en gång så universell och så bitande som i ”Vildanden”. ”Allasammans äro de syndare”, detta är temat, och man skulle vara förblindad för att ej gifva skalden rätt, när han i dystra, stundom torra variationer upprepar sitt ”vanitas vanitatum vanitas”. Hans diktning blifver allt mer och mer det nittonde seklets grafklocka; klangen är hemsk och saknar alldeles det försonande, som ligger i en själaringning, men den har tröstlöshetens hela ödsliga makt och talar endast om lik och förruttnelse och bårtäcken. Å andra sidan – är detta hela sanningen? Nej, det finns i världen, midtunder den gemensamma uselheten, för hvilken vi få svara, en för alla och alla för en, myc ken stilla och tålmodig uppoffringskraft, mycken tro på det eviga, mycken flärdlös och anspråkslös viljestyrka, och det är dessa makter, som, huru förkväfda de stundom kunna synas, ännu hålla världen uppe. Här, där ingen ljusstrimma faller in i taflan, är därför framställningen ofullständig. Väl förnimmer man i Ibsens diktning spåren af nemesis men aldrig spåren af en gudomlig barmhärtighet. Vi tadla ej, att lytena äro strängt brännmärkta, men vi skönja ej dragen af den heliga kärlek, som, på samma gång den drager täckelset undan skenhelighetens fördärf, har ord om försoning och upprättelse. Natt, kaos, ohjälpligt fördärf, detta är hufvudintrycket af Ibsens skapelser. Emellertid har teckningen en demonisk säkerhet, iskylan har en fruktansvärd styrka, och ”Vildanden” har det oerhörda företrädet framför ”Dukkehjemmet” och ”Gengangere”, att själfva problemet ej är snedvridet, och den fördel jämväl framför ”Folkefienden”, att här icke sofistiska paradoxer äro uppställda, icke skensanningar tillspetsade, hvilkas ytlighet endast döljes genom författarens oerhörda dramatiska förmåga att göra det orimliga sannolikt. Men väl ljuder här ock ett visst hest löje öfver lifvets elände, ett löje som gör oss ondt, därför att det är så kallt och hårdt, om vi ock förvisso ej kunna neka, att författaren i mångt och mycket har rätt.

Ju mera man undersöker de tecknade karaktärerna – ett sällskap af erbarmliga uslingar eller tokar –, dess mer förvånas man öfver den människokännedom, som Ibsen ända in i de minsta drag förråder. Hvilken annan än han skulle kunnat skapa bilden af denne Hjalmar, som på bjudningen hos Werle ej känner igen sin far, denne Hjalmar, som talar så mycket om det ideala, om sin kraft, sin ädelhet, och som tillika är så fåfäng, att han med nöje låter rosa sig för tarfliga kvickheter, hvilka andra sagt, och som alltid har fraser till hands mest, när det kommer till verkligheterna, genast är ”ackommodationernas” man och aldrig vill bära ansvaret för någonting? ”I morgon” skall Hjalmar göra allt möjligt stort, ”i morgon” skall han blifva flitig och nyttig; men i dag är och förblifver han en stackare, och i dag är ju hvar dag. I en sådan natur är ej heller sorgen djup eller uppriktig, den afdunstar med det rus, hvari den dränkes, och Hjalmar skall nog en gång, såsom det ganska riktigt säges, deklamera några vackra saker öfver själfva förlusten af dottern. Obeskrifligt komisk, om ock komiskt kylig, är motsatsen mellan honom och den utomordentligt vulgära, lågt opoetiska Gina, hvilken dock i all sin lumpenhet är praktiskt duglig, sörjer för hus och hem och därigenom i all sin o-ideala hvardaglighet behåller en viss rätt gentemot fraseologen.

Om idealiteten hos Hjalmar är humbug, är den hos Gregers öfverspändhet, vet ej att bedöma situationer och missräknar sig om människor, ja, förefaller stundom som ren dumhet. Har då realisten Relling rätt gentemot honom, när han säger det ideala vara lögn och påstår lögnen vara alldeles oumbärlig för ”genomsnittsmänniskorna”, hvilka utan illusioner skulle gå under och sakna förmåga att hålla sig uppe? Icke så alldeles: det är icke i rucklaren Rellings mun, som Ibsen lägger några sanningar; men i polariteten mellan Gregers och Relling har han skarpt tecknat kontrasten mellan de abstrakta teoretiska svärmerierna, där man alldeles saknar människokännedom, och den lägre, mer förkastliga godköpsvishet, för hvilken högre sträfvanden äro ett nonsens, handgriplig realitet det enda sanna och ideala kraf löjligheter.

Edv. Brandes har alldeles godtyckligt antagit, att ”Vildanden” skulle vara ett dramatiskt svar på kritikerna öfver ”Dukkehjemmet” och att författaren här skulle velat visa, huru det tager sig ut i hem, där man söker lefva tillsammans, äfven sedan den ”lögn”, hvarpå sammanlefnaden byggdes, blifvit afslöjad. Ibsens syfte är mer vidsträckt. Eller tror man, att Hjalmar och Gina, om de bröte förhållandet, verkligen skulle blifva bättre människor? Nej, de skulle fortfara att vara: den ene en egoistisk och ytlig frasmakare, den andra en simpel och moraliskt ful kvinna utan föreställning om lifvets högre betydelse. Det bästa, de kunna göra, är sannerligen att lefva tillsammans, så att åtminstone den narren Hjalmar kan få äta sig mätt och hafva någon, som hjälper honom med fotograferingen. Men visserligen är Ibsens ironi rent af grym, när han låter gamle Werle och fru Sörby framställas som mönster för ett par, hvilket ej bygger äktenskapet på en lögn utan – helt cyniskt och utan tvekan – utbytt förtroenden om föregående laster.

Och härmed lämna vi denna krets af vanhederliga människor, narraktiga supare, fåfänga pratmakare, rumlande läkare och präster, opraktiska drömmare och föraktliga kvinnor. Som ett irrsken öfver träskmarker glänste där Hedvigs romantiska bild med en viss sorglig skönhet för att snart slockna. Och styckets kvarstannande intryck är, att människorna äro ohjälpligt svaga och, när de skenbart arbeta sig upp ur dyn, endast snärja in sig så mycket mer, att tillvaron är förtviflad och att man gärna må låta de usla dödliga, som i själfva verket äro lika olyckliga som förkastliga, rida illusionernas käpphästar. De vilja ej räddas: så må de då hållas! Men bakom allt detta står idealitetens försummade fordran, dess kränkta rätt, och däri ligger skillnaden mellan Ibsens och Rellings uppfattning. När skall denna rätt en gång blifva vördad, denna fordran åtlydd? Skalden ler sitt ödsliga löje, och ingen blir klok på hvad han menar och tänker, om ock så mycket synes tydligt, att han egentligen ingenting hoppas. Negationer, ruiner! Ingenting positivt, ingenting som ger förtröstan! Allt är sumpmarker, kärr och gungfly, och en klok, hånfull uggla fortfar i en trätopp med sitt ideliga, ohyggliga ”klä'hvitt”!

”Vildanden” bör genom sin förträffliga byggnad, sin tillspetsade dialog, sin illusoriska karaktärsteckning på scenen göra en stor verkan, och den teater, som ej skyggat tillbaka för att uppföra den vidriga ”Gengangere”, bör här så mycket mindre hindras af betänkligheter, som ”Vildanden”, med allt hvad man mot dess ensidighet må anmärka, ej egentligen innebär moraliska missvisningar och i all sin ödsliga tröstlöshet uttalar åtskilliga varningar, hvilka förtjäna att höras från skådebanan. Ej bidrager stycket att ”låta lifvets gåta klarna”, ej bjuder det harmoni och försoning, ej lämnar det inblickar i en kärleksfull världsstyrelses hemligheter, ej gifver det en världsbild; men sådant är förmodligen nu förlegad vara och kunde gå an hos Shakspere men svårligen för moderna tiders dramaturger. Säkert är, att stycket är dramatiskt, och de, som mena, att detta för ett skådespel är alldeles nog samt att ingenting annat behöfves, böra känna sig tillfredsställda.

Publisert 20. mars 2018 11:21 - Sist endret 20. mars 2018 11:23