Brand. – Severo Torelli.
Herr Hillberg spelar hufvudrollen i Ibsens Brand. Härigenom få föreställningarna af detta stycke, som nya teatern nyss upptagit, ett särskildt intresse. Hr Hillbergs anseende är i så starkt stigande, att en roll som denna, utförd af honom, måste blifva mycket uppmärksammad.
Och hr Hillberg var som Brand så olik den bild, man vanligen gör sig af detta skådespels hjelte, att man i första ögonblicket kände sig böjd att förneka likheten mellan originalet och kopian. Snarare fann man en sådan mellan hr Hillbergs figur och Kristusbilden. En vackrare och mera idealiserad framställning af Brand än denna kan man nemligen knappast tänka sig. En lugnare Brand kan man heller svårligen få se. Det är en trons segerherre, hr Hillberg framställer. Och till och med i sista scenen är det mindre någon strid med tviflet, som aftvingar honom hans jemmer, än det rent fysiska dödsarbetet, som redan har börjat. Här är det dessutom lika som i de föregående scenerna med hans maka något så öfverlägset i hela hans framställning, att man böjer sig för en så sublim kraft utan att dock kunna nedtysta sina invändningar mot uppfattningens rigtighet.
Det ligger mera disharmoni, mera splittring i denna karakter än hr Hillberg låter oss ana. Brand är icke denne karaktersfaste och trosstarke heros, som blott säger ja och amen till hvarje ny uppoffring, och i sitt förhållande till sin hustru är han icke heller blott vekhet och ömhet. Karakteren är rikare på skiftningar än så. Hr Hillberg har förälskat sig i sin hjelte, han gör honom tungsint, äfven der han är kärf, och han låter aldrig hans jernhårda brutalitet blifva synlig.
Fattad som sublim karakter, som uttrycket för stark manlighet, som representant för den aldrig svigtande och okufliga viljestyrkan är hr Hillbergs bild af Brand trogen originalet, synnerligast i slutet, der denna sida framför allt framträder. Detta och blott detta, som ständigt återkommer i hr Hillbergs spel, orsakar också, att det hvilar något enformigt öfver hela framställningen. Bortser man från denna enformighet, har hr Hillberg verkligen åstadkommit något så nobelt i karaktersväg, att man som sagdt oupphörligt kommer att tänka på Kristusbilden. Men det ligger den faran vid framställningen af det sublima, att det lätt blir ointressant. Öfverlägsenheten öfvergår till likgiltighet för menskliga intressen, bandet mellan hjelten och menskligheten brister, och för att afhjelpa detta har också Ibsen gifvit sin hjelte den reformatoriska glöden och lifsvärmen. Det är den känbara bristen i hr Hillbergs spel, att man saknar denna och dermed också icke fullt fattar, hvad som ännu binder hans Brand vid lifvet och menniskorna, med hvilkas lamhet och hvardaglighet han eljest har så föga gemensamt.
Brand får framför allt ej vara någon gubbe i förtid, han har en stark entusiasm, en brinnande öfvertygelse och ett lifligt intresse, ja, han är allt igenom sanguinisk, likasom han ända till slutet förblir revolutionsman. Det har varit två intressen, som dikterat Ibsens Brand, det ena ett konstnärligt, att skapa en lefvande menniska, det andra ett filosofiskt, att framställa en typ af idealisk hängifvenhet åt en idé, och genom denna typs mun låta en hel verldsåskådning uttala sig. Hr Hillberg har icke följt någondera anvisningen, den senare förbjöd honom hans realistiska skaplynne att omfatta, i förra fallet åter skulle han ha förminskat hjeltens helgongloria. Han tänkte sig derför en annan hjelte, en blidare och mera evangelisk typ än den rätte Brand, och på honom sökte han sedan inympa Brand-karakterens dystra trots och hemska allvar.
Af styckets öfriga rollinnehafvare förtjena de allra flesta att komplimenteras för sitt goda arbete. Fru Engelbrechts Agnes var en af denna skådespelerskas bästa roller. Hr Engelbrecht kunde ha varit kostymerad mera fantastiskt för att äfven i yttre måtto representera estetiserandet, men sådant är bisaker, för att icke säga smaksaker, och om honom lika som om hr Svedberg (prosten) gällar, att de båda fylde alla anspråk, hvartill kom, att den senares komik icke var så forcerad som vanligt. Fröken Klefberg som Brands moder var till det yttre en fullkomlig trollkäring och lyckades äfven att af diktens fantastiska material skapa en trolsk figur, som fäste sig i minnet. Slutligen får man icke heller glömma fröken Lund, hvilken som den vansinniga Gerd ett par gånger mottog bifallsyttringar för öppen ridå för sin framställning af den fridlösa flickan. Man har sett tillräckligt af misslyckade vansinniga på teatern för att förstå svårigheten af att lösa en sådan uppgift och värdet af ett – sit venia verbo – så okonstladt vansinne som fröken Lunds. Det var något i hennes hejdlöshet, som verkade starkt och betydde – om jag ej misstager mig – en stor fond af dramatisk energi, i synnerhet om man sammanställer det med hennes Fortunio i «Ljusstaken».
Man får icke sluta en recension af Brand, utan att nämna hr Josephson, hvars förtjenst det är, att ett sådant stycke gått öfver scenen. -
En annan nyhet från den förra veckan är, att dramatiska teatern uppfört Severo Torelli af Coppée. Bristen på utrymme förbjuder mig dock att närmare ingå på detta stycke. Nu tillstunda äfven andra nyheter, som följa hvarandra slag på slag, och teatrarne tyckas vilja öfverbjuda hvarandra i verksamhet. Severo Torelli blir troligen snart glömd, stycket är ointressant, spelet, om man undantager fru Hwassers, medelmåttigt. Versifierade stycken med historiskt ämna bli för öfrigt sällan några favoriter hos vår teaterpublik. Öfversättningen, af hr Molander, är särdeles smakfull och ledig, med delvis mycket raffinerade rim, efter modernt mönster.
H. L.