Anonym anmelder i Stockholms Dagblad

Det tyckes af många orsaker vara vågadt spel att låta ett stycke som Brand gå öfver scenen. Idéinnehållets rikedom spränger ju litet emellan den dramatiska formen med dess fordran på handling och snabb utveckling. Alla de mera framträdande personerna äro tecknade ensidigt, äro mera typer än individer, och äro, äfven såsom typer, några nära nog öfvermenskliga, – några åter karrikerade. De dekorativa anordningar, som föreskrifvas, äro delvis omöjliga att på scenen realisera. Och härtill kommer ännu styckets ovanliga längd.

Tisdagens föreställning visade emellertid, att Brand, framstäld från scenen, allt detta oaktadt i hög grad eger förmåga att fängsla åskådarne. Så stor är makten hos detta «viljans drama», hos denna straffpredikan mot ljumhet och halfhet, der den oböjligaste energi målas i all sin stränga skönhet, omgifven af representanter – med bitter, mördande ironi skildrade – utaf den «praktiska lefnadsvishet», som stympar karaktererna och förnedrar andarne, och stäld gent emot den skäraste, ädlaste uppenbarelse af en kärlek, som lider allting, fördrager allting och hoppas allting – så stor är dess makt att gripa och hänföra, att en allmänhet, hvars smak ej alltid plägar tyckas synnerligen förädlad, dock med spändt, stigande intresse kunde följa Brand genom den strid, der han, hård emot andra, alltid är hårdast mot sig sjelf, och till den seger, hvarom det i undergångens stund ljudande: «han är deus caritatis» bär vittnesbörd.

Till detta glädjande resultat medverkade, utom styckets storartade skönhet, den i många fall förträffliga mise-en-scènen och det sätt hvarpå rollinnehafvarne löste sina uppgifter. Hr Hillbergs ej mindre genom, måtta än kraft utmärkta tolkning af den lika svåra som ansträngande hufvudrollen kan väl utan öfverdrift räknas bland det allra förnämsta, svensk scenisk konst i våra dagar haft att framvisa. Stort erkännande förtjenar äfvenväl fru Engelbrecht för sitt vackra, känsliga utförande af Agnes´ roll. Den utförligare granskning, till hvilken sådana framställningar ega rätt, sparar anmälaren tills han hunnit återse stycket, hvarvid äfven något skall nämnas om de öfriga rollernas innehafvare.

Då blifver äfven tillfälle att tala om iscensättningen, hvilken säkerligen kräft en omtanke och ett arbete, hvarom den oinvigde har svårt att ens göra sig en föreställning, men hvars resultat i det hela är att anse som synnerligen framstående, ehuruväl detaljer nog finnas, hvari det är svårt att dela direktör Josephssons mening. I det afseendet må redan nu en anmärkning göras. Hvarföre skola de gripande ord, som sluta tredje akten, ledsagas af musik? Det var icke endast på anmälaren detta verkade pinsamt, och många blifvande åskådare skulle nog känna sig tacksamma, om den musiken toges bort.

Den dekorativa utstyrseln motsvarar de fordringar vår allmänhet sedan länge är van att ställa på hr Grabows pensel. Sista tablåns dekoration helsades med en särskild applåd.

Af hvad som redan yttrats framgår, att stycket vann fullständig framgång. Utan att hafva fört noggrann räkning öfver inropningarnas antal skulle anmälaren vilja anslå deras sammanlagda antal till framemot ett tjugutal. I främsta rummet tillkommo de hr Hillberg, dernäst fru Engelbrecht samt fröknarna Klefberg och Lund. Slutligen framkallades direktör Josephsson och mottog i en skallande applåd publikens tack för den njutning han åt dem beredt.

Att huset var utsåldt borde knappt behöfva sägas. Deremot är skäl omtala, att representationen, som första gången drog ut till öfver kl. 1, i går, då huset likaledes var utsåldt, slöts redan kl. strax efter 12.

Från många håll har man hört den meningen uttalas, att dramatiska skaldeverk af den art som Brand egentligen aldrig borde uppföras, detta af den orsak, att de bilder af hufvudfigurerna, hvilka efter läsningen dröja i minnet, aldrig skulle kunna upphinnas af dem scenen kan erbjuda. Ty värr bekräftar erfarenheten endast allt för ofta riktigheten af denna mening, men understundom händer det, att just der farhågorna med rätta varit som störst, just der kommer en stor skådespelare dem alla på skam, just der gifver han ett glänsande vittnesbörd om den makt som ligger i helgjuten scenisk konst.

Många, kanske de flesta, gingo att se Brand med en känsla af misstroende. Man kunde ju också vara tveksam om, huruvida det ens för en stor skådespelare kunde lyckas att åstadkomma en framställning, der Brands ideala gestalt icke på något sätt droges ned, icke i någon punkt blefve mindre hög, mindre ren än den Brand enhvar, som känner dramat, minnes. Och man hyste dess större oro i medvetandet derom, att här egentligen icke fans någon medelväg, att äfven skådespelaren här stod inför ett «intet eller allt». Man kan icke gifva en karakter som Brands «något så när». Antingen slutar försöket med nederlag eller med seger.

Hr Hillberg har segrat. Hans Brand är sådan att man lika mycket gripes af beundran för den trosstarka intensiva viljan, som af sympati med det rika, kärleksfulla hjertat. Ty han har en sådan stor, stark kärlek att han icke kan rifva andras hjertan utan att äfven hans eget blöder. Derför kan hans hårda, obevekliga fasthet väcka skräck, men den kan aldrig väcka afsky. Och deri, att Brand på scenen blifver sympatisk – hvilket han icke för alla blir vid läsning – ligger till en del förklaringen öfver skådespelarens seger, en seger som varder fullständig genom det intryck af oerhörd, oböjlig styrka, som denne Brand ingifver. Att detta intryck verkar så mäktigt, torde bero just på det återhållna, dämpade, som i allmänhet ligger öfver hela gestalten. Ty hos hr Hillbergs Brand är kraften beherskad. I hans första samtal med bonden på fjellet märker man genast trots det lugna sättet, den jemna rösten att hos denne man bor en styrka som kunde slå omkull alla hinder lika lätt som han slår den påtvungne ledsagaren till marken. Och i scenen med Ejnar och Agnes har man samma intryck af en oerhörd, väldig kraft, denna kraft, hvarom Agnes hela tiden har en aning, aningsfullt uttryckt i de ord som sluta scenen:

«hvor han vokste mens han talte».

Den varning åt Agnes som Brand uttalar då hon står i valet mellan honom och Ejnar, präglas af samma dämpade energi, hvilken nu har en annan nyans derför att den vaknande kärleken, fast ej uttalad, sakta hviskar med i röstens tonfall.

Komma så styckets väl allramest dramatiska delar, tredje och fjerde akterna. Brand väntar på budet från modren, det kommer, hon bjuder hälften af sitt gods för sakramentet. Det är omöjligt att beskrifva det ångestfulla qval som skälfver bakom Brands jernhårda

«Gå dit och säg, det svar blef sändt:
Ej kommer prest, ej sakrament.»

Och senare, när barnet måste offras, och Agnes frågar:

«Tror du fullt på Herrens kall?»

och Brand svarar «Ja!» Det ligger en sådan trons visshet i tonfall, i blick, i hela gestaltens skick att ordet verkligen tyckes framsprunget ur en profetisk hänförelse, hvilken ej kan tveka länge ens inför offret af sitt eget barn.

Så kommer fjerde aktens nya strid, striden mot Agnes´ minnen. Brand ryggar ej för att säga ut de skoningslösa orden, men redan då han första gången fyller i den mening hon som mor skyr att uttala med orden på kyrkogården, redan då känner man hur han sjelf våndas under det gissel hvarmed han vill och måste tukta den maka han älskar så högt. Han talar under hela akten icke hårdt, aldrig ett skrik, men beständigt dallrar under stämmans energiska klang den starka kärlek, som gör hans egna qval långt större än dem han måste låta sin Agnes lida, och samma fasta energi, samma stora kärlek enas i den blick, under hvilken hon icke kan tala annat än sanning, under hvilken hon ej kan annat än villigt göra äfven det sista offret, det som gör hennes själ fri och sätter Brand i det nya förfärliga valet. Antingen mista henne ty, «den, som ser Jehova, dör», eller släcka det nya ljus som offrens fullbordan tändt i hennes själ.

Och hon säger:

«Välj, du står vid skiljestället!»

Och han svarar:

«Jag har intet val att göra.»

Som Hillberg då, så skulle en man se ut, när han bringar jordens högsta lycka som offer åt hvad han är viss vara det evigas kraf, med sådan klang, en klang der allt smärtans qval ej förmår att smyga in ett spår af tvekan, borde hans stämma ljuda.

Och för att minnas blott en sak ännu, slutscenen i iskyrkan. Blodig, sönderrifven, slagen möter Brand frestaren i ödemarken, ackordets ande i Agnes´ hvita gestalt, den bjuder honom all den offrade lyckan på nytt, den frestar honom med snärjande ord om att hans verk dock till intet tjenar, och han svarar, viss, oböjlig:

«Stort en endes vilja maktar»

Från skepnaden ljuder:

«Mins att en med lågors ris
Adam dref ur paradis
Han en bom för porten fälde
Den du icke springer öfver -.»

Men Brand, som offrat allt, försakat allt, för att till sist varda ensam, rifven, blodig, sargad, som står inför möjligheten att med en enda liten jemkning vinna lifvets sommar och ljus igen – han dröjer icke, fast, klart, hänfördt svarar han sitt:

«Längtans väg han öppen stälde.»

Och så gripande är han i detta sköna svar, att det är som såge man ett gloriesken kring hans panna, att man känner hvarför naturbarnet Gerd inför åsynen af denna stolta kraft utbrister:

«Du är utvald, du är störst»

Af dessa spridda drag finner man, hvilken utomordentlig tolk skalden denna gång haft i skådespelaren. De äro anförda exempelvis, för att ådagalägga arten af hr Hillbergs uppfattning, hvarom nu endast är att tillägga, att den är alltigenom konseqvent, och att skådespelarens måttfulla teknik låter de yttre medlen, särskildt den malmrika stämman, räcka väl till ända in i sista scenen. Att söka efter fel i framställningen, dertill saknar anmälaren all benägenhet. Det är så sällan man känner sig fullständigt gripen, fullständigt hänförd af hvad man sett från scenen, att det må ursäktas, om man, när detta en gång inträffar, hellre än att komma med en eller annan teknisk småanmärkning, glädes att få uttala sin beundran och sin vördnad för ett stort, sant, ädelt konstnärsskap.

Fru Engelbrecht lyckas i Agnes´ första scen att väl visa fram det omogna tanklösa hos den unga flickan, och utför fint den scen, der karakteren skiftar och der hon slutar med att välja Brand framför Ejnar. Men sin triumf firar hon i tredje och fjerde akterna, der hon finner de sanna, enkla uttrycken för makans kärlek och moderns sorg, och der den rätta flägten af hänförelse ligger öfver hennes spel efter orden: «den som ser Jehova dör».

Ej alldeles så tillfredsställande är hon, der hon följer Brand i båten, då må hända väl mycket teatereffekt kommer med. Och som ett önskningsmål kunde väl uttalas, att fru E. ville säga sina vers något snabbare och öfverhufvud lägga ett något raskare tempo öfver sitt spel. Men detta är obetydliga anmärkningar, som ingalunda äro afsedda att nedsätta värdet af hennes vackert tänkta och vackert utförda Agnes.

Hr Engelbrecht återger Ejnar. Det är icke hans fel, att han ej kan ge full relief åt allt det vårfriska som i begynnelsen borde ligga öfver den glade unge konstnären. Bättre lyckas han i sista akten, der han fullkomligt korrekt visar fram Ejnars lumpna, ömkliga, men icke hycklade ståndpunkt.

Som Brands mor är fröken Klefberg särdeles godt på sin plats. Den alltid säkra och samvetsgranna skådespelerskan lemnar en – så till apparition som spel – i sin ohygglighet skakande bild af den personifierade girigheten. Hr Gründers fogde är rätt ordentligt gjord, men det hade väl ej varit omöjligt att bättre och mera humoristiskt arbeta ut detaljerna i denna roll, som bör verka så komiskt som möjligt, på det de scener, der han förekommer, verkligen må vara en hvila från den starka ansträngning, stycket af åskådarne krävfer. Hr Svedbergs prost fyller i detta afseende större anspråk och torde med skäl få kallas lyckad. Det kan man deremot ej kalla hr Borgströms doktor. Att skådespelaren är för ung för rollen är icke hans fel, men han missuppfattar alldeles doktorns ord till Brand, då denne vill lemna sitt kall för att rädda sitt barn. De orden skola föras fram med den godmodiga, grånade erfarenhetens lugna ironi, men i stället uppträder hr Borgström som en förbittrad moralpredikant.

I Gerds roll alternera fröknarna Lund och Jensen, anmälaren har endast sett den förra. Det vilda hos Gerd får nog sin färg, men för det vansinniga räcka den unga skådespelerskans medel ej till. Bäst är hon i femta akten, och synnerligen vackert säger hon der de ödmjuka orden:

«Skall jag falla
Ned och bedja för din fot?»

På tattarqvinnans lilla, men tacksamma parti skulle en skådespelerska, som älskade att karakteristiskt arbeta ut småroller, nedlagt mer omsorg än hvad fru Fahlman gör; hon säger rollen fullkomligt schablonmessigt. Vida bättre är fru Gardts bondqvinna, hvars lilla, men gripande scen väl utfördes.

Hr Fristedt synes missuppfatta sin roll och göra den bonde han skall återgifva till för mycket fanatiker. Ett mera betänksamt sätt skulle göra bättre verkan.

Öfriga innehafvare af småroller skötte i allmänhet tillfredsställande sina platser.

Angående styckets uppsättning, äfvensom det sätt, hvarpå det till vårt språk öfverflyttats, torde vi en annan dag få yttra några ord.