Edvard Alkman

Ibsen är ett underligt och dolskt geni. Underligare och mera dolsk blir han med hvarje dag som går, med hvarje drama han sänder ut i världen. Först skref han historia, och då gick han ju ännu an, fastän få den tiden brydde sig om att läsa hvad han skref, och ehuru hans historiska dramer långa år igenom ej belönades med ens den uppmärksamhet, som publiken gifmildt skänker en vanlig medelmåttig teaterfurnissör.

Sedermera slog han sig på idédramer. Det var redan värre. De flesta människor hysa en viss med motvilja blandad respekt för idéer, och framför allt hafva de vant sig att betrakta teatern som en helig och okränkbar fristad, där de ega rätt att äfven mot en ringa penning vara i skydd för slikt otyg. På teatern har en ny idé samma inverkan på massan af publiken som en brinnande kuliss. Den väcker panik. Till all lycka är en god del af kritiken väl öfvad i den posterande brandsoldatens värf. En idé släck!

Från idédramerna sjönk Ibsen djupare, han sjönk ända ned i problemdiktningen. Det var värre, mycket värre. I Ibsensk mening är ett problem en idé, som kan bevisa sig vara i släkt med samtidens människor. Man behöfver knappast stimulera sin fantasi för att föreställa sig den olyckliga samtidens fasa eller för att känna sina öron fyllas af de energiska kraftrop, med hvilka den mötte de Ibsenska problemens anspråk att träda den nära. Från idéerna hade samtidsmänniskan ändå i synnerhet om hon på teatern undvek Ibsen med gelikar, och det gjorde hon gärna kunnat hålla sig på ett afvisande och förnämt afstånd. Hon hade kunnat säga: «Hvad komma Ni mig vid?» Icke så med problemet, som bevisar sig vara kött af hennes kött och ben af hennes ben, som berör hennes intressen, äfven där de äro som mest egoistiska, som träder in i salongen med anspråk på att bemötas som frände och närskyld, frågar efter handel och vandel, följer med ända in i hemlifvets intimaste och mest förtegna förhållanden. Hon kände sin moraliska icke sin ästetiska känsla upprörd öfver slik opåkallad närgångenhet.

Från problemdiktningen har nu Ibsen säges det öfvergått till ett nytt och sista stadium, det allra sorgligaste, omöjligaste, odrägligaste symbolismens stadium. Åtminstone ser jag ordet symbolism ståta som klav och lösensord i en massa uppsatser, skrifna med anledning af skaldens senaste drama, hvilka i detta ögonblick ligga framför mig. Författaren till en af dessa uppsatser förklarar utan vidare, att «allt i stycket är symboliskt», utan att ändock alltför strängt precisera sin mening; en annan vill för död och pina ej veta af någon symbolism, men hinner ej sätta punkt, förr än han oförhappandes är midt uppe i den sak, hvars namn han börjat med att förneka. Medan en tredje går så långt i sin tro på styckets symboliska mening, att han i en hast ämför det med taskspelarens flerbottnade ask en underlig uppfattning af symbolismen! så har han mera betänksamma kamrater, hvilka tolka dramat mer eller mindre symboliskt som geniets eller ålderdomens skådespel, eller ännu andra, som hålla det för en förstucken själfbiografi af den gamle skalden, hvilken däri skulle velat göra ett öfverslag af sina sträfvanden och kasta en minnets vemodiga återblick öfver sin långa lefnadsbana. Särskildt har denna sistnämnda «tolkning», som först framställdes af en engelsk kritiker och sedan under olika former, äfven de löjligast karrikerade, accepterats af kolleger inom och utom Skandinavien, haft lyckan att tillvinna sig mycket bifall och hunnit blifva i viss grad populär.

Jag uppskjuter tills vidare hvarje omdöme om värdet af de åskådningar jag just nu antydt, men kan ej återhålla en allmän reflexion, som de flesta gånger jag tagit del af den offentliga meningen om Ibsens dramer åter och åter trängt sig på mig, den reflexionen, att det skulle kunna skrifvas en mycket underhållande bok om «Ibsentolkning». Jag fruktar dock, att den boken blir oskrifven, ty hvarje kritiker och blott en kritiker kunde skrifva den skulle, när materialet väl vore samladt, för kritikens egen skull antagligen känna sig manad att uppgifva företaget. Han skulle nämligen med all säkerhet få en obehaglig känsla af, att med få undantag och ett par mycket lysande «Ibsentolkningens historia» egentligen blott vore ett lösryckt blad ur den allmänna sottisens historia, och att den inom en till utseendet föga vid ram innehölle ett ganska komplett proflager af de mera karakteristiska former, i hvilka kritiken klädt sina skröpligheter och sökt skyla sina snedsprång, allt ifrån pedanteriet och det falska djupsinnet ända till de lösa gissningarnas lättsinniga ekvilibristik. Och som icke ens en kritiker skändaren ex professo, icke sant? gärna kan tänkas vilja skända sin egen «vetenskap», så läte han väl hela saken underkastas glömskans välvilliga pröfning.

Ett af de allra intressantaste kapitlen i denna lyckligtvis oskrifna bok skulle kunna handla om det symboliska skedet i Ibsentolkningens historia, det skede, då hvarje tolkare, som ville höra till de rättrogne och gjorde anspråk åtminstone på skråets gesällbref för skicklighet i yrket, såg sig skyldig att behandla hvarje Ibsensdram som en «pièce à clef» och höll det för sin uppgift att smida nyckeln. Under detta skede var ett drama af Ibsen en rik skatt, inlåst i ett kassaskåp af den mest kombinerade och illfundiga konstruktion; för att komma åt skatten måste man först hvarje gång hitta på en alldeles ny typ dyrkar, och sedan var det ändå ej säkert, att man lyckades: man måste äfven lista ut hvarje enskild detalj i ett helt system af fjädrar, kolfvar och sprintar. Det var svårt detta, men var man den lycklige, som hittade lösningen, då var man också för all framtid en rik man.

Det är till detta kapitel i Ibsentolkningens historia, som ämnet i närvarande ögonblick är stadt i den frodigaste tillväxt. Det föddes kanske ur en pressankas ägg och växte med bevingad snabbhet redan efter Vildanden, det simmade omkring i Rosmersholms kvarnfors, medan de hvita hästarna skymtade på stranden, med Ellida Wangels mystiske hafsman gjorde det vida färder öfver de stora oceandjupen, och när nu Byggmästar Solness trots svindel två gånger klifvit upp på höga torn, så har det först riktigt vågat styra färden mot himla. Byggmästar Solness har nämligen på kompetent håll mer än någon tidigare Ibsendram funnits lämpad att bestyrka den originella och starkt befjädrade idén om en kritisk kassaskåpssymbolism.

Efter det föregående behöfver jag kanske icke precisera min ställning till denna idé. Den vidtsväfvande fyndighet den fordrar af sina trogna är mig tyvärr främmande, och jag måste inskränka mig till att om Byggmästar Solness uttala en mening, som ingenting erbjuder af de otaliga och kaleidoskopiskt växlande inblickar i forntid, samtid och framtid, hvilka göra denna idé så fager och lockande. Jag har någon gång drömt om, att Ibsen som oftast plägade lemna sitt kassaskåp olåst, så att hvem som djärfves rycka i dörren, kan öppna den utan dyrk eller bräckjärn, och att han med en frikostighet, som ej är till finnandes hos hvarje kapitalist, skulle inbjuda en och hvar att dela skatten med honom, allt efter hvars och ens behof och förmåga af tillgodogörelse. Mer än eljes har denna dröm synts mig vara en verklighet i Byggmästar Solness.

Det är möjligt, att Ibsen inför framtiden kommer att framför allt gälla som egoismens ironiske och tungsinte skald, och det är också möjligt, att man på tal om Ibsens långa galleri af egoister länge skall dröja vid den underliga och i sin jagdyrkan nästan sublime egoist, som heter Halvard Solness. Han har, denne Halvard Solness, släktdrag gemensamma med Peer Gynt och gamle Werle; han har atavistiska inlägg från Ibsens ungdomsbekante, nyromantikens egoist, som var på samma gång fantasimonoman och ironiker; men jämte allt detta är han också sitt allra egnaste ego, en individualitet, hvilken i litteraturen, äfven den Ibsenska, knappast har så nära släkt som bror eller syster, och som öfver hufvud tillhör en särskild familj bland egoisterna, hvilken i samtidens lif aldrig varit vidt utgrenad.

Lifvet är eljes fullt af egoister. De förekomma under alla vapenmärken, någon gång med öppet visir, men vanligare i en beväpning, som omsorgsfullt döljer deras rätta natur. Det gemensamma draget för hela klassen ligger i en allt uppslukande sträfvan efter personlig lycka, i en medfödd blindhet gent emot alla mål, som äro högre än detta. Så samlar den religiöse egoisten som han tror växlar på ett annat lifs lycka; om han är lycklig redan nu, så är det därför, att han vet sig i besittning af växlarna. Öfver hufvud är egoisten en girigbuk, som med alla medel, tillåtna, tvifvelaktiga eller rent otillåtna, roffar åt sig andliga värden blott för tillfredsställelsen att ega dem. När denna girighet utbildas till en förtärande passion, när denna passion brinner i en vilja, fylld af förfärande energi, och när den därtill råder öfver en intelligens, som närmar sig genialitetens maktsfer, då har lifvet framkallat ett naturell af det slag, som Ibsen skildrat i Halvard Solness.

Halvard Solness lif är som alla egoisters rikt på kastningar och uppfylldt af inkonsekvenser, men alltid hittar han åter till spåret, tillbaka till de egoistiska motiven. Han börjar kanske som religiös egoist: han bygger kyrkor åt vår Herre, säkerligen ej utan en baktanke på belöningen; men så fort han tror sig misshandlad af mästaren och börjar draga misstankar om, att han blott är ett verktyg, som arbetar och slites utan egen fördel, så drar han sig utan betänkande tillbaka.

Under de oupphörliga retrospektiva dialoger, som utgöra ett tekniskt hufvudgrepp i Byggmästar Solness, förstår Ibsen att med beundransvärd konst klarlägga de stora skedena i den underlige byggmästarens lif, alltifrån det mannen blifvit vuxen och i full mening råder öfver sig själf. Tillbaka till ungdomen och barndomen för han oss dock icke: vi få blott veta, att Solness var en «gut fra landet», och att han vuxit upp i ett hem med de blygsammaste villkor; hvilka krafter som samverkat vid utvecklingen af detta järnlynne under den tid, då det kanske ännu var bildbart och lättare att smälta om, detta har skalden ej aktat nödigt att utreda.

Det tillfälle, då vi för första gången kunna på nära håll iakttaga Halvard Solness karakter, är emellertid ödesdigert, så ödesdigert och så djupt gripet, att det håller oss skadeslösa för den okunnighet, i hvilken vi lefva rörande hans ungdoms händelser. Det är brandtillfället, där Solness gör sin lycka och där hans olycka födes. Det finnes ögonblick i lifvet, som för en människas hela utveckling till ondt eller godt äro afgörande, detta tillfälle var för Solness ett sådant ögonblick. Han har genomlefvat ett ungt familjelifs sällhet: sin hustru älskar han, barnen frodas; den enda punkt, i hvilken han ej kunnat finna full tillfredsställelse, är hans verksamhet, som hittills ej motsvarat hans storartade arbetsdrift, ej heller den förmåga, af hvilken han känner sig i besittning. Så brinner hemmet. Solness har haft en förkänsla af, att hemmets förstörelse kunde gifva honom hvad han saknar, han har nästan velat förstörelsen, han har odlat den i sitt inre som man odlar en fantasi, hvilken man knappt törs tillåta sig själf. När nu den katastrof, som han gått och önskat sig, inträffar, kommer den visserligen på helt annan väg än han tänkt sig, men fördelen, som han väntat, vinner han likafullt. En sak har han dock ej förutsett: att denna fördel kunde blifva dyrköpt. Den blir honom dyrköpt: olyckshändelsen med branden medför förlusten af barnen som han älskat och den rena lycka han njutit. Fördelen fick han, men lyckan brann upp.

Detta är första akten i hans utveckling. Den är en frösättning, hvarur allt det senare växer fram.

Den andra akten försiggår uppe i Lysanger, när han bygger den sista kyrkan åt vår Herre. Egoisten i honom har hittills ej kunnat uttrycka sig rent och klart; nu lär den i en hast både att tala, tänka och handla. Samvetet förebrår honom de onda tankar han hyst. Han fruktar, att barnens död på ett mystiskt sätt orsakats af hans otillåtna önskningar; denna tanke kväljer honom och sargar hans ömtåliga fadershjärta. Han kan ej komma ifrån den på mer än ett sätt, och detta sätt blir åter igen ödesdigert.

Han går ensam däruppe i Lysanger, tänker och grubblar; han tänker på kyrkan som bygges och han grubblar öfver barnen som ryckts bort af Honom, åt hvilken han bygger kyrkan. Han förebrår sig den egoism, hvilken han tror bestraffad genom olyckan, som drabbat honom, och gång efter annan kommer på hans läppar frågan: hvad är Herrens mening? Han väntar länge på svaret, men när det ändtligen kommer, så är det ett svar ur hans egen själ: han inlägger i försynens handling ett motiv af samma skaplynne som sina egna. Svaret är detta det ikläder sig tviflets form : kanske ville han däruppe, att jag uteslutande skulle egna mig åt hans tjänst, kanske ville han icke, att jag i huslig lycka skulle vändas bort från hans tjänande, är hans mening denna?

Ju längre han grubblar, dess fastare tror han, att meningen är denna. Det händer oss så, när vi djärfvas lösa ödets gåtor: vi fråga, men känna i svaret ej igen vår egen röst.

Svaret fyller honom med harm. Du Store tänker han är alltså ej bättre än jag. Du är också en egoist. Hvad rätt har Du att förgripa dig på min lycka för att vinna Dina syften. Jag tjänar ej längre en sådan Herre. Och när tornet är färdigt och han lägger kransen om spiran, då utkämpar han sin afgörande strid med den egoistiska försynen. Han samlar i denna strid hela kraften i sin våldsamma natur; han för till den okände store ett språk, som «klingar som harpor i luften»; han säger sig för alltid lös från en Herre, hvilken han tror sig vuxen och hvars väsen han ej håller för bättre än sitt.

Det är nu Solness börjar bygga «hem för människor». Hvarför? Hans kärlek till människorna är ej af den art eller af den styrka, att man känner sig frestad att tro, att hans nya verksamhet skulle härledas ur något obetvingeligt kärlekskraf eller behof af uppoffring. Hela omkastningen och den riktning, hvari den sker, är allt igenom blott ett trots mot Honom, som i Solness eget öde har misshandlat människosläktet. Solness har något af titan i viljan, utan att ändå ega titanens ädelhet i viljans bevekelsegrunder; när han nu vill egna ett lif åt att trotsa den försyn, som ej visat sig hafva aktning för människobarnens lycka, så sker det därför, att försynen kommit att röra vid hans egen lycka. Hans motiv är alltså fortfarande egoistiskt. Detta hindrar dock icke, att han samtidigt kan hafva sinne för altruismens skönhet: det hafva de flesta egoister haft. Solness ger också denna känsla ett egendomligt uttryck i sin vemodiga replik, att han endast genom branden kunde komma att bygga hem för människor: «hyggelige, lune, lyse hjem, hvor far og mor og barneflokken kunde leve i tryg og glad fornemmelse af at det er en svært lykkelig ting, det, at være til i verden. Og mest det, at høre hverandre til sån i stort og småt».

Att den kontemplativt altruistiska stämning, som han i denna replik visar sig kunna rymma, i alla fall icke har annan betydelse för honom själf än en minnets bittra klagan öfver en lycka, som svunnit, visar bäst hans ställning till familjen Brovik. Den äldre Brovik tar han i sin tjänst uteslutande för nyttan han har af honom, och när unge Ragnar Brovik längtade efter ett «hyggeligt, lunt, lyst hjem», så hade han gjort klokast i att akta sig för Halvard Solness. De där «hyggelige, lune, lyse» hemmen, om hvilka Solness upprepade gånger talar, äro, om man synar hans tanke i sömmarna, närmast och egentligen till för hans egen tillfredsställelse: de gifva honom ett slags ersättning för hvad han förlorat, de öppna honom den omfattande verksamhet, som han önskade sig före branden, och samtidigt skänka de honom en viss kraftkänsla gent emot försynen, som förgripit sig på hans hem. Troligt är, att han föga eller intet tänker på «far och mor och barneflokken», som han bygger åt. Och när han vill resa hus med torn på, med spiror, som sträcka sig upp mot det blå, så är det säkerligen mest för att erinra Honom, hvars många ögon tankfulla blicka ner ur natthimlens mörker, att äfven Byggmästar Solness har bruk för torn och spiror, att han reser sina människoboningar lika höga, lika djärfva som något gudstempel.

Det var många tankar, som korsade hvarandra i Solness hjärna under de långa, ensliga timmarne uppe i Lysanger. En af dessa tankar gällde honom själf, var en pröfning af greppvidden i hans egen förmåga. Var hans vilja verkligen så stark, att branden kommit, blott emedan han velat den? På denna fråga svarar han till sist nej, emedan den lösningen är honom förmånligast; men hur kraftigt detta nej än är framsagdt, så kan det dock ej öfvertyga honom om, att icke ett annat svar möjligen kunde vara riktigare. Genom denna tveksamhet är tanken varskodd, och den hålles vaken genom den lätthet, med hvilken allting fogar sig efter hans önskningar. Människorna göra just det han väntar af dem, hans planer förverkligas med en mystisk och underbar snabbhet, all täflan viker och snart är Halvard Solness den enda byggmästaren. Af en händelse bestyrkes han på det egendomligaste vis i sin aning om, att han kanske eger en makt, som ej är alla människor beskärd, makten att tvinga alla utan motsträfvighet in under sin vilja. Händelsen är denna: Ragnar Brovik, som han så väl behöfver i sin tjänst, vill bygga sitt eget hem tillsammans med Kaja Fosli, som älskar sin utkorade med den ungdomliga kärlekens hela värme. En dag gör Kaja fästmannen ett besök på kontoret, där Solness ser henne. Han behöfver blott önska henne kvar: hon stannar hos honom och binder därvid äfven Ragnar i Solness tjänst. Solness måste visserligen agera förälskad gent emot den unga flickan, men stor sak i det han har ju vunnit sitt syfte.

Emellertid gör denna iakttagelse, som visar Solness, hur kraftigt hans vilja verkar, en bestämmande insats i hans lif. Det är den, som betager honom det manliga trots, med hvilket han uppe på Lysangers kyrkspira kunnat samla sig till en afgörande kamp med den Högste. Det är den, som nästlar in tvifvel i hans tro, att en egoistisk försyn varit skuld till hans olycka. Det är också den, som gör hans samvete vimmelkantigt och kommer honom att frukta en «gengældelse» för den framgång, hvartill hans vilja lyckats att skapa lifvet åt honom. Är det så, att skulden till hans olycka är hans egen liksom olyckan själf, då var den stora stunden på Lysangers kyrkspira, den största och skönaste stunden i hans lif ett brott; då är hvarje tanke, hvarje önskan, med hvilken han hänsynslöst brutit sin bana fram, en fara, som hänger öfver honom med hotelse om vedergällning. Och då skall denna vedergällning förr eller senare drabba honom lika ofelbart och lika förkrossande, som hans önskan om branden oförutsedt men säkert bragt honom den lycka han sökte och den olycka han icke väntade.

Det är i känslan af omöjligheten att få visshet i dessa ängsliga spörsmål, som Solness förlorar sammanhanget i sitt lif. Och han förlorar det helt. Hvad är rätt? Hvad är orätt? Hur straffas det orätta, som man ej vet, hvad det är? Om jag under mitt lif gjort alla människor ondt, mer eller mindre, och om min vilja varit så stark, att jag kunnat göra det, utan att mycket tänka därpå, så kan jag ju bli straffad, men af hvem? Och hur? Hvad är jag skyldig mina likar? Hur skall jag kunna häfda min ställning gent emot vedergällningen, om vedergällningen kommer? På alla dessa frågor finner Solness intet tillfredsställande svar; och närmaste följden af denna pinsamma ovisshet blir, att hans tillvaro, som ändå haft både rikedom och storhet, inskränker sig till en kamp för själfuppehållelsen, att hans förut på sitt sätt storslagna egoism krymper samman till en egoism af det simplaste och mest närsynta slag, och att han famlar efter ett stöd, hur bräckligt som helst, sedan han en gång för alla mistat tilliten till sig själf. Han misstror sina egna önskningar, och det blir honom ett behof att spionera ut, hvad hans omgifning tänker om honom; han fruktar för galenskap och inlägger i sina närmastes yttranden undermeningar, som skulle tyda på, att de hyste samma farhågor. Jag vet ej, hvad psykiatrien skulle säga om hans sinnesbeskaffenhet, men nog förefaller det, som om hans tillstånd vore betänkligt, ehuru på helt annat sätt än han själf tror. Den villa, af hvilken han lider, är en underlig form af förföljelsemani, hvarvid han själf är på samma gång den förföljande och den förföljde, en personlighetens tudelning, som torde vara vanlig nog, och hvartill ett vimmelkantigt samvete förr eller senare leder. Det går så långt, att han känner en lindring, när människor göra honom orätt: när hans hustru misstänker honom för äktenskaplig otrohet, känner han det som en «velgørende selvpinsel». Det är ingenting, som han fruktar så mycket som att människorna skulle göra honom rätt: deras rätt gent emot honom vore ju vedergällningens rätt, och för att möjligen uppskjuta denna vedergällning, för hvilken han hyser en panisk fasa, fortsätter han att göra människor orätt, att pina gamle Brovik in i dödsstunden, att med orätt undanhålla Ragnar ett erkännandets ord, att ljuga för den stackars Kaja. Mer än allt fruktar han ungdomen, mot hvilken hans mest förgripit sig genom att hindra utvecklingen af de yngres krafter, och från hvilken vedergällningen skall komma, efter hvad han tror.

Hans aning bedrar honom icke; det är från ungdomen vedergällningen kommer, fastän på helt annat sätt än han kunnat räkna ut. I sättet, hvarpå vedergällningen drabbar Solness, ligger dramats kanske mest genialiska grepp. Som man vet, byggde de gamle sin tragik på en lära om förhäfvelse och vedergällning: det är egendomligt att se, hur föga föränderligt det tragiska ödet är, åtminstone i sina stora konturer sedt, Solness öde är tragiskt, och trots sitt afgjordt moderna skaplynne har det en slående likhet med de gamles. Förhäfvelsens ögonblick i Solness lif var det ödesdigra ögonblicket uppe på Lysangers kyrkspira, när han riktade öfvermodets ord till försynen och satte sitt väsen i jämbredd med den Store. Förhäfvelsen var sublim; den var intet gyckelspel; Solness var en af de starka individualiteter, i hvilkas mun ett stort ord ej är en tom pösfras. De gamle trodde, att i förhäfvelsens ögonblick vedergällningens frö lades i jorden: på samma sätt är det i Byggmästar Solness förhäfvelsen själf som föder vedergällningen. Solness stordåd binder vid honom en tioårings hjärta, och tio år längre fram i tiden kommer vedergällningen genom denna ungdom, som fästs vid honom i hans stoltaste och brottsligaste ögonblick. Det är kärleken, som hämnar hans egoism, den allt bindande och förenande kärleken, mot hvars bud hans lif varit ett oafbrutet lagbrott. Egoismen är alltid ett brott mot kärleken.

Vedergällningens representant heter Hilde Wangel, ett flickväsen, hvars like i omedelbarhet och friskhet Ibsen aldrig förr skapat. Hon har ingenting gemensamt med litteraturens Valkyriatyp, hon är Gudskelof icke emancipationstidens «rättfärdiga» kvinna, som straffar den usle mannen med sitt «iskalla förakt»; hon är vid första ögonkastet en flickunge som många andra, vacker och frisk, full af skälmskhet och naturligt koketteri; när hon talar, slår hon kring sig med den bortskämda tösens slagfärdiga jargon; vissa i all ordnöd användbara uttryck falla henne oupphörligt i munnen. Hon märker gärna ord, hon vänder bort en allvarlig sak med ett sprittande skoj och stöder sin lilla envisa vilja med halft på allvar, halft på skämt hänkastade skäl och grunder. Hon öfvertalar och bryr sig aldrig om att öfvertyga; hon litar alltid på, att man till sist skall gifva efter för hennes näpna ansikte och falla till föga för hennes flickvrede. Och från denna flickunge kommer vedergällningen öfver Solness!

En vacker dag, när Solness sitter och fruktar för ungdomen, träder hon in, oväntad och okänd, och installerar sig utan vidare i hans hem. Han hade ju sagt henne uppe i Lysanger, att han om tio år skulle göra henne till prinsessa, gifva henne slott och konungarike, han hade ju kysst henne och frågat, om hon ville. Visst ville hon och därför kom hon nu. Solness skrattar först åt skämtet, men skämtet blir allvar. Han sätter Hildes uppträdande i förbindelse med sin erfarenhet med Kaja. Kanske hade han, om ock blott för ett ögonblick, varit intagen af tioåringen däruppe i Lysanger, och kanske hade hans känsla på ett mystiskt sätt meddelat sig åt flickan, hvars fantasi utsmyckat den med sagovärldens alla härligheter. Huru som helst, hon är viss om sin rätt, och hon vet att utkräfva den. Med en vilja, som ingenting skyr utom nästans skada, förmår hon Solness att efter hand uppgifva den position, i hvilken han förskansat sig emot ungdomen, och att svikta i den hållning af konsekvent egoism, hvari hans styrka legat. Hon är Dalila, som klipper jättens hår, men hon är mer än Dalila, ty hon älskar jätten. Solness, hennes drömmars kung, måste ega alla fullkomligheter: han får ingen frukta därför skall han gifva sitt förord åt Ragnar, ehuru Hilde knappt vet, hvad den unge arkitekten heter; han måste vara god, ty hon hade drömt honom god; han måste vara storsinnad och varm och hjärtlig, ty så har hon alltid tänkt sig honom. I tio år har hon lefvat på minnet af den store byggmästaren, som stod stolt uppe på det höga tornet, och som gaf hennes flickfantasi lyckan hel och odelad genom kanske en vänlig blick, hvilken i hennes erinring blef varm som en kyss och bindande som ett löfte. Nu måste, kosta hvad det vill, verkligheten motsvara fantasibilden, och Hildes vilja är så stark, att Solness tvingas att söka motsvara hennes önskningar, att uppgifva den människa han är för att blifva den människa hon vill. Hon verkar på honom med den vilda naturens okufliga och trolska makt, hennes friskhet fyller hans inbillning med en poesi, som i lyrisk flykt jagar fram den ena bilden efter den andra: än är hon den vilda skogsfågeln, oberäknelig och svår att träffa, än roffågeln, som slår klorna i sitt byte och med styrkans rätt för det bort, och till sist fångar hon hans öga med tjusningen af den rikaste och skönaste bild poesien funnit för att beteckna ungdomen, framtiden, det anade: bilden af dagen som gryr. «Du är som en gryende dag. När jag ser på dig då är det, som såge jag mot soluppgången.»

Men hvad Hilde för med sig uppifrån Lysanger, det ser han icke, det anar han icke. Hur misstänksam han än är, så uppstår dock aldrig hos honom en skymt af farhåga, att hon skulle komma med den under långa år fruktade vedergällningen, hon, i hvilken han ser en bundsförvant mot den farliga ungdomen, och som ger honom förhoppning om en lycka, ogrumlad af nästans olycka. Han anar ej hämndgudinnan i den fagra gestalten, och hon känner ej själf sin mission. Så leker ödet med människors barn.

Det är en beundransvärd psykologi, genomförd med nästan ofelbar träffsäkerhet in i minsta detalj, denna psykologi, med hvilken Ibsen i scenerna mellan Solness och Hilde förmår att bibehålla Solness karakter i dess stora hufvudlinier, men tillika att ådagalägga, hur det, som utgjorde hans styrka, replik efter replik upplöses utan att ersättas med annat än imaginär kraft. Solness är fortfarande samme egoist som alltid, hans samvete är vimmelkantigt som förr, svindeln, som afhållit honom från att «stiga lika högt som han byggt», är ej botad; men lyckan att ega Hildes hängifvenhet fyller honom med en fager illusion af att det som förr plågat honom, som borttagit hans «själafred», skall kunna sjunka i glömska, att det kanske redan är borta. För Solness finnes ingen «omvändelse», det vita nuova, det nya lif, af hvilket han känner sina ådror genomströmmas, är en verklighet blott i den mening, hvari hvarje illusion är en verklighet. Hilde älskar honom ju icke sådan han är, utan blott den fantasibild hon skapat af honom; och när han i kraft af denna illusoriska kärlek tror sig kunna draga ett streck öfver det förflutna, är han offer för en illusion. Galenskapen han fruktat bryter lös, när han minst anar det, när han känner sig som mest fylld af lifsmod och lycka: det är vansinne att våga det, som han blott en gång i förhäfvelsens ögonblick vågat; den lyckobild, som för hans sjuka sinne hägrar på framtidens himmel, är ingen verklighet, den är blott ett «luftslott» och ett «luftslott utan grundmur».

Vedergällningen kom i samma skepnad som förhäfvelsen. Den svage hade talat stora ord till den starke, och den starke hämnas eller straffar. Den kärlek, som föddes i förhäfvelsens ögonblick, framkallar vedergällningens, och vedergällningen består i den öfvermodiges tillintetgörelse. Den situation, i hvilken skalden sammanfattar denna vedergällning, är så betydelsefull, så rik på perspektiv ut öfver det förflutna, att den i stark förkortning innehåller Solness hela historia. Första länken i Solness egoistiska utveckling var hans brottsliga önskan om det egna hemmets förstörelse. Det är från tinnarne af det hem, han bygger i det förstördas ställe, som han störtar och slås i stycken. Sina närmastes lycka, framför allt hustruns, hade han kränkt genom sin brottsliga önskan: när han söker bygga upp sin egen lycka utan hänsyn till hennes, så går han själf under. Hela hans lif har varit en kränkning af det kärleksband, som binder människorna samman och ger dem ömsesidiga mål: också träffas han ögonblickligen af hämnarens arm, då han ställer sig under denna kärlekslag, mot hvilken hans lif varit en enda lång förbrytelse.

När jag sökt ur en genomförd och, som jag tror, central synpunkt skildra Halvard Solness sådan han är, har jag måst lemna ur räkningen allt det sköna, som han ville vara. Detta vemod, med hvilket han betraktar sitt lif och sina sträfvanden, fyller oss med en underbar och nästan oförklarlig sympati för honom; och ändå leder det till ingenting. Han kan tala som en blöt och ryggsvag altruist, och ändå är han i handling den järnhårde egoisten. Vi höra honom orda om, «att lyckan kännes som en stor hudlös fläck på bröstet», men han handlar, som om han när som helst kunde glömma sitt sår. Hur kan han trots allt detta bli oss sympatisk? Svaret ligger kanske i den djupsinniga repliken till Hilde: «Det finnes så många djäflar i världen. Snälla djäflar och onda djäflar. Ljushåriga och svarthåriga. Visste man blott alltid, om det är de ljuse eller de mörke, som ha tag i en. Håhå! Det vore ingen konst då!» Ett öde som det, hvilket är uttryckt i denna själfbekännelse, måste väcka vår medkänsla. Och sticka vi handen djupt i barmen, så känna vi, att hans öde också är vårt. Goethe visste, hvad han sade, när han skref: «Så länge människan sträfvar, far hon vill.»

Det är på svindlande höjder som Ibsen i Byggmästar Solness leder läsaren och åskådaren. Han rör vid de högsta moraliska och filosofiska problem, problemen om kärleken till sig själf och nästan, om den enskildes ställning till det hela, om den underliga kraft, som den troende kallar Gud, hvari tänkaren ser mångfaldens enhet, som egoisten ej tål, därför att den begränsar det egna jaget. Han skyr ej att som medel använda företeelser, öfver hvilka vetenskapen hittills kunnat kasta blott sparsamt ljus, och hvilka ännu för få år sedan af hvarje bildad människa förpassades till amtrons och vidskepelsens skräpkamrar företeelser sådana som hypnos och telepati. Aldrig har han skildrat människor så fjärmade från hvardagsmänniskans slentrian och så fria från det vanligas majoritetsmärke, och sällan har han i så rikt mått förlänat sina skapelser den hjärtblodets lifgifvande värme, som likställer diktens gestalter med verklighetens. Granskar man hans tidigare skapelser, så varsnar man, att det blott är ett fåtal gånger, hans figurer så litet varit förklädda idéer som i detta sista drama. Det är väl också därför, som intet af hans tidigare diktverk i så hög grad som detta blifvit utsatt för de underligaste och barockaste «tolkningar»: det som är gammalt och vant är alltid lättare begripet än det enklaste nya. Nu vill jag visserligen ej påstå, att Byggmästar Solness är det lättfattligaste drama som skrifvits Bröllopet på Ulfåsa eller Sveas fana t. ex. äro lättfattligare ; men lättfattlighet är lyckligtvis ej kriterium på konstvärde i och för sig, och om det också alltid lär komma att finnas en publik, för hvilken stycken af Byggmästar Solness art äro förseglade med sju insegel, så är det därigenom icke bevisadt, att dylika verk stå i värde jämsides eller under andra, hvilkas innehåll är så tillgängligt och alldagligt, att ingen människa med litterär smak skulle få det kuriösa infallet att söka dölja det i en dyrbar konstnärlig form. Men liksom det alltid skall finnas en publik, som sorgfälligt skall undvika och i sitt hjärtas oskuld nedhåna hvarje konstverk, som den ej finner lättfattligt, så lär det alltjämt, så länge ej alla gåtor hunnit lösas, i lifvet och människosjälen finnas dunkla och obanade kontinenter, «svarta världsdelar», som med det okändas tjusning locka dem, som äro födda till upptäckare; den lättsinniga mängden skall fortsätta att skria sitt «vi tro er icke», när de förtälja sina rön; de skola fortfarande gälla för dårar eller illvilliga driftmakare, men man kan lugna sig: på längden betyder det ingenting.

Illvillig driftmakare: den rollen ungefär är det, som den s. k. «symboliska tolkningen» vill tilldela Ibsen genom sitt sätt att uppfatta hans senare dramer och i all synnerhet Byggmästar Solness. Hvarför denna «tolkning» kallar sig symbolisk, vet jag icke: dess hufvudvapen är icke symbolik, men väl en hårdragande allegori. Det är den, som vill inbilla oss, att Halvard Solness är Ibsen själf, eller att han är Björnson, eller att han är norska högern, eller att han är norska vänstern; det är den, som gör till sin uppgift att förklara den historiska händelse Ibsen afsett med sprickan i kakelugnen, som icke åstadkom branden i hans gamla hem, eller yppa, hvilken blasfemi som ligger fördold i Hildes «skidne tøj»; det är den, som tror sig göra Ibsen en tjänst genom att draga ned hans skapelser till kostymdivertissementer och oskadliga maskeradupptåg.

Det är icke svårt att se, att en dylik metod måste falla på sin egen orimlighet, men egendomligt nog är den ett faktum, och äfven ett orimligt faktum fordrar sin förklaring. Jag tänker, att den «symboliska» Ibsentolkningen kan förklaras ur två synpunkter, en historisk och en psykologisk. De äro bägge nära samhöriga.

Den historiska förklaringen är mycket enkel: man har velat sätta Ibsen i idésamband med de unga litterära skolor i Frankrike, som pläga sammanfattas under namnet symbolister; man har af tidningsuppsatser hört talas om, att de skulle skrifva svårfattligt och predika obegripligheten, åtminstone gent emot den stora massan, som dogm: då nu Ibsen i vanliga fall rörde sig med ämnen, som genom själfva sin beskaffenhet voro ett godt stycke svårfattligare är multiplikationstabellen, så var han naturligtvis symbolist, och eftersom man ej kunde så noga skilja mellan symbol och allegori, så skref man på räkningen af hans «symbolism» alla de vildaste allegorier, som en af inga betänkligheter bunden fantasi behagade upptäcka i hans dramer.

Eller man kom till samma slutsats på följande sätt, som är mera rent psykologiskt. Realismens drama var nyktert, torrt, hvardagligt. Det hände ytterst sällan, att en figur i ett realistiskt drama tillät sig lyxen af en verkligt poetisk bild. Lyriken var som försvunnen från teaterns tiljor, liksom den poetiska stämningen öfver hufvud. Sanningen skulle herska, och i hennes missbrukade namn kastades poesien ut. Stammade den stackars älskaren fram några uttryck för känslan, som han hyste, om ock med blygsel, så tog resonnören honom i kragen, ledde honom fram till sufflörluckan och sporde med spetsig betoning: «Är du full, min vän?» Realismen deltog i det allmänna nykterhetssträfvandet, och poesien, känslornas fyllda bägare, inbegreps i lagarna mot rusdrycker. Ibsen var ju realist, i Tyskland t. o. m. naturalist, och som detta var alldeles säkert, så borde man ju hafva rätt att bedöma honom som sådan. Trots etiketten hade han emellertid glömt att lägga skaldehamnen af. Allt emellanåt höjde sig replikerna i hans dramer till en lyrisk flykt, som det nästan blef besvärligt att följa. Och det blef allt värre med tiden. I ett stycke tog han sig för att likna en människa vid en vildand, och han förde in en vildand i dramat för att alla skulle se, hur lik människan var vildanden. I ett annat stycke var det en kvarnfors. Och i Byggmästar Solness var det för det första harpor i luften, och så fanns det både troll och kyrktorn, tomma barnkamrar och djäflar, nio dockor och Kaja Fosli, som förde böcker och hade grön skärm och alltså måste vara något annat än bara Kaja Fosli. Ja, det fanns t. o. m. luftslott i stycket. Icke kan någon människa säga luftslott och mena bara luftslott. Sedan man funderat en stund på allt detta, sade man: det är symbolism, ty på detta sätt har aldrig resonnören i realiststyckena uttryckt sig. Och så blandade man ihop troll och kyrktorn, harpor och Kaja Fosli, barnkamrar och djäflar, och när man sedan redde ut det hela igen, så var det något helt annat än förut. På Kajas gröna skärm stod skrifvet kvinnoemancipation, de nio dockorna hade avancerat till muser, barnkamrarna hade vuxit till ett helt Skandinavien. Och nästa gång vardt det ändå något annat, men Byggmästar Solness, Ibsens poetiskt öfverströmmande stycke, vardt det aldrig mer.

Om jag efter allt detta förklarar, att jag anser Byggmästar Solness innehålla en mängd enskildheter af sinnrik och djuptänkt symbolisk betydelse, så tyckes jag visserligen lemna ordet åt den sorts individer, som finna en obetalbar förlustelse i att konstatera andras själfmotsägelser och som äro anspråkslösa nog att roa sig lika tappert, äfven om dessa själfmotsägelser äro blott skenbara. Detta billiga nöje unnar jag dem emellertid så hjärtans gärna, blott jag samtidigt får nöjet att bevisa precis det, som är min mening, hvarken mer eller mindre. Och jag skulle i min ifver gentemot den traditionella Ibsentolkningen hafva bevisat för mycket, om jag förnekat Ibsens nya drama allt slags symbolism, men den som bevisar för mycket, bevisar, som bekant, ingenting alls.

Det är på denna grund jag tillstår, att jag i Byggmästar Solness funnit ej en, utan många symboler; och jag går så långt i mitt medgifvande, att jag erkänner mig glad öfver att hafva funnit dem där. Men min glädje har helt andra orsaker än de «skriftlärdes» belåtenhet: den är i motsats till deras en glädje öfver, att dessa symboler äro verk af en skald, ej af en mystifikatör; en glädje öfver, att skalden ej vedervågat sitt drama genom att göra dem till substans i dess benbyggnad, hvars fasta och sunda konstitution de i motsatt fall lätt skulle upplöst i brosk, gjort märgfattig och svag; en glädje öfver, att de förekomma som poetiska skönhetsmärken öfverallt, där dessa skönhetsmärken äro önskvärda. Där den naturalistiska dramskrifvaren skulle hafva anbragt en abstrakt term eller i vidrigaste fall ett af den moderna vetenskapens dussinstafviga konstord, där har Ibsen fört in symbolens, den personifierade bildens, friska och talande gestalt. Och jag tvekar ej att erkänna, att jag hellre lyssnar till rösterna från «de lyshårede og svarthårede dævlerne», än jag stafvar mig igenom «den psykofysiska bestämdhet af arten den och den», i hvilken man faktiskt kan formulera vårt omedvetna viljelif, låt vara mera algebraiskt än poetiskt. Likaså erfar jag i den underliga kåre utefter ryggraden, som framkallas af berättelsen om «trollen», detta släkte, som alla trott sig se, men som ingen känner, en njutning, vida större och innerligare, än min tacksamhet skulle varit, om skalden i stället behagat i replikform utminutera en längre afhandling om det psykologiska x, som kallas individualiteten. Men hur mycken njutning dessa symboler än förskaffat mig, skulle jag ändå aldrig kunnat falla på den tanken att i dem söka styckets tyngdpunkt: den skildring af människa och människa, som han i stora och nya linier uppdragit, har gifvit mig så mycket att tänka på, att grubbla öfver, att drömma om, att den t. o. m. kunnat rycka min uppmärksamhet från «harporna i luften».

Och ändå ega de en bedårande klang, dessa «harpor i luften». Hvarför hör menigheten dem icke?