Carl David af Wirsén

Efter många rykten och indiskretioner har omsider den märkvärdiga boken utkommit, och det skulle vara sällsamt, om ej de allra flesta kände sig svikna i sina förväntningar. Det är klart, att en så öfvad författare som Ibsen äfven här skulle i tekniskt afseende visa sig framstående; men symbolismen går denna gång, liksom i »Bygmester Solness», alldeles för långt, handlingen är tunn, personernas sinnesändringar eller de så kallade »förvandlingarna» göra ej någon illusion, enär verklig omskapning knappast kan i verkligheten på så kort tid föregå, och »guldet och de gröna skogarna», »den flytande kryckan», »de glödande ögonen», »vattenliljorna» förefalla som symboler litet banala.

Alfred Allmers, som sysslat med ett arbete om den mänskliga ansvarigheten, har just kommit hem från en resa; hans »yngre halfsyster» Asta, som sedan genom ett något trivialt och utnött påhitt visar sig icke alls vara hans syster, har »känt förut», att han anländt, och hans hustru Rita, ett yppigt, något sensuellt fruntimmer, har längtat ofantligt efter honom. Han är sig icke lik. Han har slagit författarplanerna ur hågen och vill lefva blott för sin nioårige son Eyolf, som är krympling. Sagde Eyolf, efter hvilken boken uppkallats, drunknar redan i första akten, och detta olycksfall är en nemesis. När han var liten, läto föräldrarne honom en dag »ligga på bordet», medan de själfva försjönko i erotik. Hela denna uppfattning är lika vedervärdig som osannolik och ägnar sig för öfrigt väl till en af Ibsen ej afsedd komisk behandling. För Rita är gossens död äfven därutinnan ett straff, enär hon varit svartsjuk för Eyolfs skull och ansett sig af sin man åsidosatt för barnet.

I andra akten bevittna vi åtskilliga slitningar mellan Alfred och hans hustru; Alfred säger Rita en del elakheter, bland annat att han gift sig med henne dels af sensualism, dels på grund af hennes penningar. Det ser ut, som om Alfred droges alltmer och mer från Rita till Asta.

Men i den tredje akten reder sig allt märkvärdigt bra. En »förvandling» försiggår med Rita, som vill vara sin man ett godt stöd och dessutom vill, i tanke på den döde Eyolf, ägna sitt lif åt vården af olyckliga, fattiga och vanföra barn. Men Ibsen skulle icke hafva varit Ibsen, om han låtit hennes motiv vara så alltigenom rent. Hennes bevekelsegrund är den, att hon vill »smigre sig ind hos de store, åbne öjnene» hos det döda barnet, döfva sina samvetskval och blifva kvitt fantasiens skräcksyner. I alla händelser slutar detta stycke, tvärtemot hvad förhållandet hos Ibsen brukar vara, jämförelsevis lyckligt, ja med en stämning af »söndagsstillhet» och med en utsikt mot andevärldens fred.

En hemsk företeelse, som egentligen var alldeles obehöflig för handlingen men af Ibsen tillskapats för att tillfredsställa hans ständiga åtrå efter det bisarrt demoniska, är »Rottejomfruen», som förmår husens råttor att kasta sig i vattnet, emedan de äro så rädda för vattnet. Äfven detta är naturligtvis symboliskt.

Man måste instämma i en utländsk granskares omdöme, att hos Ibsen allt mer och mer de uttalade orden förlora sin betydelse och att hufvudvikten i hans dramer ligger på de outtalade ord, till hvilka man får gissa sig. Han lockar sina läsare alltmera från den omgifvande världen till »det hemlighetsfulla något», som ligger bakom fenomenen. Häri ligger i viss mån hans styrka, men häri ligger ock skälet till hans dunkel, hans gåtfullhet och hans ofta koketterande mystik.

Det är emellertid en verklig dekadans, som betecknas af de tre arbetena »Hedda Gabler», »Bygmester Solness», »Lille Eyolf». Hvar är författaren till »Kongsemnerne» och »Hærmændene»?