Henrik Ibsen.
Om det är en sanning, hvad jag nästan skulle ha lust att påstå, att skaldens storhet ej beror af de lifsfrågor, hvilka han löser, utan af dem, hvilka han förstår att kasta fram och uppställa så, att hela den läsande verlden får känna, att frågan är brinnande, så är Henrik Ibsen en af vår tids allrastörste, om ej obetingadt dess störste, skald. Man har framställt just som en förebråelse emot honom, att han aldrig löser de frågor, han framkastar, att han aldrig upplöser i harmoni de händelser och de stämningar, hvilka bilda hans skaldeverks innehåll; men detta är nu engang icke hans sak. Ju djupare en skald förstår att blicka ned i en menniskosjäl, desto omöjligare blir det för honom att lösa dess gåtor — den, som blickar djupast, löser derför minst; men att blicka djupt i menniskosjälen, det är det just, som gör skalden. Och med det samma är äfven hans dikt harmonisk, om än icke, i vanlig mening, så, att alla dess händelser, alla dess stämningar få ett afrundadt slut, så dock i den mening, att ju djupare han stiger ned i menniskohjertats mörka brunn, desto klarare ser han himmelens stjernor tända sig öfver hans hufvud på ljusa dagen, om ock stjernor, hvilka mängdens öga aldrig förr sett. Det brusande hvimlet i lifvet upplöser sig för örat i en klar ton, om vi ock hafva svårt att bestämma dess plats i notsystemet.
Hvem minnes icke den förvåning, det rop, som gaf luft åt nordens hänryckning sedan «Brand» sett dagens ljus. Hvilka olika tolkningar, hvilka kolossala missförstånd, hvilka nästan löjliga bortförklaringar och omförklaringar af de skarpt uttalade sanningar, som voro obehagliga att höra, strömmade ej ut isynnerhet från skaldens eget fädernesland? En organ kallade boken till och med en politisk dikt, en annan stannade vid att kalla den en satirisk; man stred om kategorien, om båset deri den skulle stickas in på samhällets stora bokhylla, under det dikten sjelf grafde sig in på sin plats i samtidens hjerta.
Här kan ej vara platsen för någon genomgripande skärskådning af Ibsens skaldeverksamhet; dem, som söka en dylik, vilja vi hänvisa till G. Brandes’ lilla afhandling öfver «Henrik Ibsen», först tryckt i «Dansk Månedskrift», sedermera i en samling af författarens estetiska studier. Vi skola här blott i största korthet teckna de mest framträdande dragen i hans yttre lif, dertill manade genom den omständighet, att vår hufvudstad i dessa dagar helsar den berömde skalden som gäst och att sålunda tiden är kommen, da man — att tala med Heiberg — bör veta
«Hvorledes han spiser, hvorledes han drikker,
hvorledes han nyser, hvorledes han hikker».
Jag minnes väl en vacker sommardag, jag tror det var 1851, då de lundensiske och köpenhamnske studenterne höllo sitt glada intåg i Norges unga hufvudstad, huru en gång ordföranden för studentföreningen i Kristiania satt i sin gungstol med en stor, lång lista, väl ej öfver 1003 älskarinnor, men deremot öfver bortåt 1003 älskare, hvilkas gemensamma kärlek var sångmön. Det var listan öfver poeterne, skalderne, som skulle göra poesi till festligheterna. Han läste och läste, en kamrat lutade sitt hufvud öfver hans axel och läste med. Plötsligen stannade de båda vid ett namn.
«Henrik Ibsen! Hvem är det?»
Jo, det var en ung man, med hyggligt utseende, som för några dagar sedan hade anhållit hos styrelsen att få inlemna en sång till festen på Ladegårdsöen — och sedan man hört den lilla anspråkslösa sången, glömde ingen hvem Henrik Ibsen var. Väl var han icke då någon debutant på författarbanan, men han hade förut uppträdt endast under en pseudonym, och den var väl känd.
«Brynjolf Bjarme» hette en man. Han skref «Catilina». Brynjolf hade verkligen, och det är betecknande för mannen, gjort Catilina på fullt allvar till sin drams verklige hjelte: en ung jättekraft, för stor för att lefva under ett ruttnande tidehvarf, och som derför måste falla offer för den tid, i hvilken han var född — se der Brynjolf Bjarmes Catilina. Man fann «spår af geni» i stycket, men det var «för vildt», «för bizzarrt», och, hvad som var styckets värsta fel, författaren var icke ännu student, alltså kunde man med full rätt säga: stycket är omoget.
Nå ja, vi vilja ej alldeles förneka, att så var fallet: jemfördt med samtidens tama poesier var det måhända öfvermoget, jemfördt med hvad samme skald sedermera skulle skrifva, var det omoget. Men mognandets år äro långa, och ju djupare frukten ligger, som skall mogna, desto grönare och bittrare är den, tills höstens sol lägger rodnad öfver dess yta, sötma i dess inre, och då glömmer man mognandets strider, då förgäter man de hårda, kalla timmar, som lifvet gaf. Då är väl ungdomsblomman för längesedan bortblåst, men då är också bitterheten borta.
«Verlden bryr sig ej om diktar-misère, och det gör den rätt i», skref Ibsen en gång i ett bref, och det är sannt: vi bry oss derför ej heller om att berätta om de mulna dagarne, då Ibsen i förening med den präktige, nu nyss aflidne vännen Paul Botten-Hansen och den excentriske, orolige Vinje redigerade tidningen «Mannen» («Andhrimner») — en tid af «Sturm und Drang», med brist på penningar och mat, men med djerf tro på ungdomens och snillets magt, med stunder af yrande jubel och ljus glädje — det är så länge sedan, och Ibsen har gjort så mycket sedan dess; vi kunna saklöst gå vidare.
På denna tid var det äfven som det lilla dramat «Kjämpehougen» kom till, men jag tillstår, att jag glömt det. Det följdes af större och minnesvärdare.
Året derpå finna vi Ibsen i full verksamhet i Bergen som teaterdirektör.
Man kunde beteckna tiden 1848—1851 i Norges kulturhistoria som de glada illusionernas år. Konstnärerne hade varit hemma 1849 och man drömde om en norsk konstakademi. Skalderne satte nya nationela strängar på sina lyror, och man drömde, att man egde en nationel skaldekonst, arbetarne hoppades på ett socialistiskt ungt Norge, och ännu en sak inträffade i dessa år, som skulle ha sina stora följder.
Ole Bull kom hem, sedan han eröfrat verlden, och nu återstod endast att äfven eröfra Norge. Men det skulle ej eröfras med violinen, som dock var hans naturliga vapen, här skulle göras något stort. Och så grundade han «det norske Nationalteater i Bergen». Nu — tjugu år efteråt — kunna vi ej neka, att det hela hade en bismak af, att barn leka teater; men ett par snillen växte dock verkligen fram ur denna raska sådd. Johannes Brun och Louise Guldbrandsen, hans hustru, Lucie Wolf, f. Johannesen, och ännu några till skola ej glömmas. Till denna teater kallades Ibsen som direktör och instruktör och «teaterdigter» och hvad vet jag allt hvad man ålade honom, sedan han med ett reseanslag fått vistas några månader utomlands, hufvudsakligast i Dresden. Och nu — var det stipuleradt eller tillfälligt? — nu lemnade Ibsen hvarje år på den unga nationalteaterns födelsedag ett dramatiskt arbete. Så framkom det aldrig tryckta «Jonsoksnatten» (Midsommarnatten) — som derför och måhända äfven af andra skäl är glömdt; så framkom «Fru Inger till Österåd», så «Gildet på Solhoug», så det ännu otryckta «Olaf Liljekrans», de två sista i folkvisans meter och tonart och derför här och der påminnande om Herz’s «Sven Dyrings Hus», hvilket isynnerhet gäller om «Gildet på Solhoug», hvars lyriska partier för öfrigt äro lika briljanta, som dess uppställning dramatisk. Med detta stycke gjorde Ibsen äfven sitt inträde på den svenska scenen (1857).
Betydelsefullare var dock det i obunden stil skrifna «Fru Inger», en serie karakterer och situationer från grefvefejdens tid i Norge. Här, liksom i «Gildet», uppenbarade Ibsen första gången sin egendomliga förmåga att teckna qvinliga karakterer. Hans Margit och Signe äro mindre originela än hans öfriga qvinnor, men lika fina och blomsterskära, hans Elina och Fru Ingerd äro karakteristiska förelöpare för de sköna qvinnotyperna i «Kongsemnerne», i «Brand» och i «Per Gynt».
I fem år vistades Ibsen i staden med de sju bergen, och under det han här skref en ej obetydlig mängd spridda lyriska dikter, fäste han sig också en brud, som han året efter sitt öfverflyttande till Kristiania förde hem som sin maka: Susanne Thoresen, en styfdotter till den bekanta författarinnan af «Signes Historie» och «Solen i Siljedalen».
Hittills hade hans skaldebana framflutit någorlunda lugnt: det ena arbetet gled afrundadt och doftande fint ur hans penna efter det andra, det såg ut, som vore all strid slut, all harmoni vunnen; så såg det ut derför, att striden ej ännu var börjad.
Men Ibsen var en alltför rikt begåfvad natur, för att icke striden skulle komma och mogna de rika anlagen, spänna krafterna och pröfva viljans styrka; den måste komma, och derför kom den.
År 1857 kallades Ibsen till Kristiania för att öfvertaga den artistiska ledningen af den 1852 grundade «norska teaterskolan» i Kristiania, som nu nyss förut hade antagit namnet: «Det norske Theater», med tilläggsnamnet: «i Möllergaden» efter den lokal, der det spelades.
Jag vet icke, om det verkligen händt så: men skulle man skrifva en dram om dessa år af Norges literära lif, måste stycket arrangeras så, att Ibsen på vägen från Bergen, midt på de norska högfjellen, möter sin efterträdare, som reser till Bergen, — man måste låta dem säga några betydelsefulla ord — ord, som kunde tydas både på förbund och på krig — och så låta dem skiljas med en blick à la Dahlqvist: det var en ung, hittills endast i en mindre krets känd man, som aflöste honom, en man, som endast fyllt ett par och tjugu år, men som redan nu hade skrifvit «Synnöve Solbakken».
Det var alltså Björnstjerne Björnson, som blef hans efterträdare, men som från denna dag i nio långa år trängde Ibsens skaldskap i skuggan och skapade en strid, ej en sådan, som kämpas man och man emellan med blanka vapen eller med ordets stål, utan en strid i tysthet med ljudlösa pilar, som flyga, ej för att såra utan för att rena: en täflan, om hvem som kunde styra högst upp mot idealets ljusa strand.
Och under det hela Norge, ja hela Norden, jublade Björnsons namn, var det till en tid endast få, hvilka förstodo uppskatta all den rikedom af poesi, som ligger i «Härmändene på Helgeland», liksom i de lyriska dikterna: «På Vidderne» och «Terje Viken».
Huru kom sig detta?
Björnson «återfann» tonen af saga i den norska berättelsen så, som ingen före honom, Björnson «uppfann» den der norska inåtvända tystheten, som onekligen är ett betecknande hufvuddrag i nationalkarakteren, men som, när den ej skildras med naiveté och renhet, oändligen lätt blir maniererad. «Synnöve» var naiv, «Arne» var redan ett steg inne i maneret. Men nu var det Björnson och endast Björnson man ville lyssna på — rundt om honom måste stora och små skalder tiga — endast Ibsen vågade lägga ombord med samma tungomål. Ty sagostilens kraftiga tonfall var en fordran, som just låg i tiden som en reaktion mot det Oehlenschlägerska dramats fordran på att vara nordiskt — detta tonfall var Ibsens lika visst, som det var Björnsons, men när «Härmändene» utkom, var «uppfinningen» — ty som en sådan ansågs det nästan af samtiden — redan gjord och Ibsen kom, om man så vill — för sent; marknaden var redan i händerna på en annan.
Nej, han kom alldeles lagom, för att se, att han ännu icke hade funnit det, som var hans skaldskaps innersta: det var ej i täflan med den andre store skalden, Norge alstrat, som Ibsen skulle vinna sin lager — det var genom att bryta sin egen, dunkla väg genom skogen, han skulle segra — icke öfver någon medtäflare, utan öfver sig sjelf.
Det oförtjenta tillsidosättande, som blef Ibsens lott under åren mellan 1857 och 1866, kunde ej ens häfvas genom de två storverk, hvilka framför andra beteckna denne tiderymd: «Kjärlighedens Komedie» och «Kongsemnerne».
«Kjärlighedens Komedie» var det första arbete, deri Ibsen fann sin rätta uppgift, och såg sig ställd gentemot en af dessa samhällsfrågor af högsta betydelse, hvilkas behandlande blef hans egentliga storhet. Den varma idealitet, som utmärker hela Ibsens personlighet, måste nödvändigt komma i kollision med den idélöshet, som onekligen blifvit ett kännemärke för vår tid, och, så fort skalden satt sig i rapport till detta tidens onda, blef det som när flinta och stål slås emot hvarandra: det gaf eld. På «Kjärlighedens Komedie», som behandlade idélösheten på det erotiska området och med obarmhertig hand gisslade allt lågt och nesligt i samhällslifvet inom den nämnda sferen, arbetade Ibsen i närmare tre år; på den storartade dramen «Kongsemnerne» arbetade han sex veckor. «Kongsemnerne» hemtar sitt stoff från de norska borgarkrigens period i 13:de århundradet; — och hvem har väl läst denna allvarliga dram, hvars hufvudtanke är att framhålla betydelsen af den rätt, som idéernas lycklige bärare ega gentemot dem, som trots en lång och allvarlig lifsstrid ej lyckats finna sin lifsuppgift och derför förlorat den innersta sanningen i sitt väsen, utan att han måste dervid tänka på, huru djupt denna strid gripit in i skaldens eget lif, huru han här med stark hand skildrat tillstånd och lidelser, för hvilka han sjelf ofta nog varit nära att duka under, innan han fann sig sjelf och det, som var hans väsens styrka: uttalandet af idéens obestridliga rätt öfver den menniska, som känner sig sta i dess tjenst? Men sedan han funnit denna sin egentliga uppgift, var han beredd att gå ut som den obetingade idealitetens varme talisman, som den ropande röst i öknen, hvilken skall bereda väg för sanningens inträde i det moderna samhällslifvet.
Med detsamma denna tanke var utarbetad i hans innersta, stod han rustad till sitt storverk. «Kjärlighedens Komedie» hade ej väckt synnerligt uppseende, endast förbittring inom trängre kretsar. I «filistéernes» läger trodde man sig här läsa en samhällsupplösande predikan mot äktenskapets helgd, då der endast predikas kärlekens okränkbara rätt. Då fick Ibsen af norska staten ett resestipendium, som satte honom i stand att rifva sig lös från de tryckande förhållanden, under hvilka han lefde i Kristiania, en stad, som, trots all sin uppblomstrande kraft, ännu ej tyckes i stånd att erbjuda en skald tillräcklig lifsluft inom sina råmärken, och nu flög han till Italien.
Hur frisk, hur nöjd kom han ej med lungorna fulla af sång till Rom i Juni 1864, sedan han först med djup sorg i Berlin sett de eröfrade preussiska troféerna från öfverfallet på Danmark föras in i Preussens hufvudstad. Hvar och en, som vid denna tid såg Ibsen, kunde ana, att just nu, om någonsin, skulle något stort födas ur denna rika själ — lifvet erbjöd honom här rikt tillfälle till naturstudium; och så föddes «Brand».
Henrik Ibsen är född i Skien den 20 Mars 1828. Det var för hans mest storartade verk af hög betydelse, att han fann sin första utveckling just i denna stad och i denna tid, en tid, hvarunder just i denna lilla ort pietismen hade fått ett så stort spelrum, som hon väl någonsin haft i Norge, och der han växte upp under intryck, hvilka både läto honom se och förstå det stora i denna sjukliga riktning, och med bitterhet känna det hämmande, kufvande intryck, den utöfvar på en personlighet, som har behof af att fylla sitt inre med skönhet och klarhet. Den tomhet, den ytliga frashelighet, som karakteriserar femte aktens Einar i «Brand», den kände han så väl — och den viljans renhet, som Brand predikar, hade väl också här trädt honom till mötes, någon gång som en dunkel aning, innan han såg den förkroppsligad i den skepnad, som han kallat «Brand», innan han såg den kristna qvinnan framträda så ren, så skön som «Agnes», ovedersägligen den skönaste qvinnofigur, någon skald tecknat, fullt jemnförlig med en Desdemona och en Mignon i lifsfullhet och klarhet.
Med «Brand» bröt Ibsens skaldeverksamhet igenom — detta idealitetens brandrop hade inträngt på religionens råmärken, och med ens såg han sig som Nordens mest framstående skald. Han hade framkastat den stora frågan, i hvilket förhållande viljans renhet står till vårt personliga barnförhållande till Gud. Han hade visat oss en menniska, ej ett ideal, utan en felande, fallande menniska, hvars fall, hvars ändlighet var, att han måste försynda sig emot den kärlek, till hvilken han sjelf sträfvade, under det han bevarade en ren vilja: men i all sin svaghet dock för stor för att kunna bäras af en idélös tid och omgifning, och derför bestämd till att falla fullkomligt tragisk; en sida af den store danske tänkarens, af Kierkegaards verksamhet hade här tagit form som poesi, men den var i denna form så egendomligt Ibsensk, att denna hänvisning till en personlighet, som från en annan sida försökt predika samma lära, naturligtvis ej gör skalden en hårsmån mindre.
Så kom «Per Gynt» — det var supplementet till Brand. Brands viljekraftiga gestalt hade preglat sig så fast i skaldens inre, att det efterlemnade en negativ bild för hans syn — och så framstod Per Gynt — mannen, som ingen vilja har, derför att han endast vill sig sjelf.
Men att här närmare karakterisera dessa storverk skulle föra oss långt ut öfver ramen af vår anspråkslösa skizz. Vi stanna här och tillägga endast, att vi i den närmaste framtiden kunna hoppas att på vår scen få se både «Kongsemnerne» och ett nytt, af den kungliga teaterstyrelsen antaget stycke: «De Unges Förbund», Ibsens senaste, ännu ej utgifna arbete.