Anonym skribent i Dagens Nyheter

KRISTIANIA, onsdag.

Henrik Ibsen afled i dag kl. half 3 e.m.

Han fick på morgonen slaganfall, och dessa upprepades under dagens lopp flera gånger. Det sista ledde till fullkomlig medvetslöshet, och läkaren förklarade slutet nära. Lugnt och utan att återfå medvetandet dog han. Allmänt flaggas på half stång, teaterföreställningarna äro inställda och tidningarna ha långa nekrologer.

Konungen har personligen kondolerat fru Ibsen.

Sina sista år har Ibsen, som bekant, framlefvat i största tillbakadragenhet. Sedan sjukdomen grep honom har hans omgifning endast utgjorts af de närmaste familjemedlemmarna. Redan för ett par år sedan blef det honom omöjligt att längre lämna våningen vid Drammensvejen, och man har förgäfves med blicken sökt det hvita hufvudet bakom arbetsrummets fönster, dit turisterna vallfärdade på sommaren för att få se en skymt af «the grand old man».

Hans älsklingsplats var intill det allra sista biblioteksrummet. Fastän åldern gjorde sig gällande och hans intressesfär blef alltmer begränsad, allteftersom svagheten tilltog, glimtade likafullt i de klara, skarpa ögonen intresset för det som han under hela sitt lif hållit kärt framför annat: teatern. Dramatisk litteratur upptog ständigt hans tankar, och en hvar premiär som ägde rum frågade han lifligt efter. Det intresserade honom att höra om hvarje enskild skådespelares prestationer, och allt hvad tidningarna innehölle om scenisk konst kunde i det sista fängsla hans uppmärksamhet.

För en vecka sedan inträffade den afgjorda försämringen i hans tillstånd. Tröttheten tilltog, pressade ned honom med oemotståndlig makt. Och så blef han liggande. Slutet var stilla, utan smärta och oro. Talförmågan vek stundtals ifrån honom, men han kände hela tiden igen sin omgifning, yttrade emellanåt några hjärtliga ord och tryckte till afsked sina närmastes händer.

På tisdagsaftonen gled han nästan omärkligt in i den medvetslöshet hvarur han inte mera skulle vakna upp. Vid half 9-tiden på onsdagsmiddagen hörde sjuksköterskan hur de långsamma andedragen blefvo allt svagare, och kort därefter drog han sin sista suck.

Hans hustru och son, förre statsministern Ibsen, samt dennes hustru voro hos honom i hans sista ögonblick.

Regeringen, stortinget och Kristiania stadsfullmäktige kondolerade så snart sorgebudskapet spreds i staden, och Forfatterforeningen har nedlagt en krans på hans staty.

Den gamle diktarkungen är sålunda död. Budet har ej kommit öfverraskande, vi visste ju att den gamles hälsa och kraft var bruten och att hans lefnads värf var afslutadt. Och ändå är det med djup rörelse man mottar detta dödsbud.

För den generation som var ung på 1860-, 70- och 80-talen var Ibsen mer än kanske någon annan tankeväckaren, den som sporrade ungdomen till att tänka själf och våga se sina och andras tankar i ansiktet, den som varnade oss från att tro på sken och yta och som först och sist sökte lära oss att bli hela, sanna människor, trogna mot de manande rösterna i vårt inre och fyllande vårt kall, det kall hvarje människa födes till och har att lefva för. Ibsen var nedrifvaren, men också uppbyggaren, och det han ville bygga upp var karaktärer, helstöpta människor, kraftiga och modiga nog att ej gå förbi tankarna de böra tänka, om de vilja vara trogna sig själfva, sångerna de ha att sjunga, gärningarna som vänta. Ibsen var själsrannsakaren och biktfadern, i sin diktning – har han själf sagt – höll han domedag öfver sig själf och han var ingen slapp och eftergifvande domare, lika litet som han var en halfhetens man.

Hvarje bok af honom förde fram nya tankar, nya spörsmål. Ibland var det strid, strid med gengångare eller med lefvande dunkelmän, och den fördes med friskaste mod och med glad segervisshet. Ibland var det själegåtor att fördjupa sig i och undra öfver, gåtor som gömde ett högt allvar och ett hänsynslöst sanningssökande, gåtor bakom hvilka lurade misstro mot lifvet sådant det är, en misstro som dock alltid var förbunden med lifstörst och med lifslängtan.

Det nu unga slägtet läser Ibsens «samlade verk», får dem alla på en gång, tänker kanske föga på den bakom liggande utvecklingen och finner nog många af tankarna vara gammalt nytt, därför att dessa tankar längesedan hunnit ingå i allmänna medvetandet och hvarken förvåna eller förarga längre. Men det var något annat att få dikterna nya och friska, direkt som de kommo ur verkstaden, att lefva med diktaren i hans verk, följa honom ett steg i sänder, få tankekedjan småningom dragen från det ena verket till det andra, byggmästarens torn timradt allt högre år efter år, fast och konsekvent, på det enda sätt denne byggmästare med sina förutsättningar kunde timra det.

När man nu har hans verk samladt framför sig, har man lätt att fasthålla dess grundlinjer och se hur konsekvent och enhetligt det varit och hur klart mycket af det som, när det var nytt, blef ansedt dunkelt och paradoxalt och just därför utmanande nu står, sedt mot bakgrunden af diktarens alstring i dess helhet, af hans personlighet, tankevärld och vilja.

Det första drama han försökte sig på handlade om en upprorsman. Revoltens diktare förblef han. Personlighetens frihetskraf och personlighetens rätt var en af de poler hans diktning rört sig omkring. Det han anfallit är det utlefvade som en visas att lefva, de gamla formler samhällen liksom individer lefva på, fastän de i själfva verket ha föga eller intet lifsvärde för dem. Han har «flyttat gränsmärken», flyttat om de skrankor samhället med sina fördomar uppställt kring individens fordran på att få utveckla sig i sin fulla kraft och lefva sitt eget lif «i frihet och under ansvar». Med sin lugna dristighet i tankegången har han mer än en gång uttalat idéer som oklart föresväfvat hans samtid, han har gripit dem, förtätat dem, gifvit dem form, kastat dem fram åt andra att draga konsekvenserna ur dem. Han har omsatt sina idéer än i symboler, än i personligheter, än i abstrakt diskussion, oftast i konkret människoframställning. Han har ägt konstens lidelse, har fordrat mycket af sig själf äfven som utöfvande konstnär, har med största energi sträfvat till att åstadkomma så fullödiga konstverk som möjligt, har äfven inom sin konstarts teknik flyttat ut gränsmärken och blef ej trött på att arbeta sig framåt så länge han hade sin kraft oförsvagad.

Något uppräknande af alla hans verk behöfves ej här. Här nedan endast några grundlinjer af hans mera än halfsekellånga verksamhet.

I Sverge liksom i Danmark daterar sig hans rykte från 1866, då «Brand» väckte en uppmärksamhet sådan som knappt någon annan af det skedets böcker. Skalden var då en man på 38 år. Hela 16 år voro förflutna sedan han debuterade som dramaturg år 1850. Han hade skrifvit romantiska dramer (Kæmpehöjen, Gildet paa Solhaug, Olof Liljencrantz m. fl.) och norskt nationella dramer (Hærmændene, Kongsemnerne). Han hade i flera år varit teaterledare, iscensatt mer än hundra skådespel och hade äfven uppfört sina egna pjäser, hade fått litet beröm, men också blifvit kallad «en stor obetydlighet» och var från vissa håll ansedd som ett förolyckadt geni. Ty vi få ej glömma att han också haft den fräckheten att utgifva versstycket «Kjærlighedens komedie», som befunnits vara en gemen skandalpjäs «osann, osedlig och opoetisk».

Det är hans första skede, detta, som tillbringas hemma i Norge i tryckande förhållanden och tryckande luft. Ärelysten, lidelsefull och upprorisk arbetar han förgäfves på att få fast mark under fötterna, att göra sig gällande, vinna erkännande – kanske ock att vinna inre harmoni. Det andra skedet medför armbågarum, andlig växt, ökad kraftkänsla, framgång. Han har utbytt Kristiania mot Rom, han har upplefvat en del och lärt mycket under sin förflyttning dit, han lefver i starka intryck, omsusad af djärfva och stora tankars vingslag. Nu kastar han ut «Brand», vinner med ett namn som en ny och stor skald, reformator och ironiker, predikare och gisslare. Hans mål är «att väcka folket och lära det att tänka stort». Men han går sina egna vägar mot detta mål. Närmast efter «Brand» följer hans dikt om «Peer Gynt», om dådlöst fantasilif, om de halfgångna människorna, de som väja utomkring lifvet i stället för att bryta sig tvärs igenom det och som måste stöpas om innan de duga att motsvara. Vår herres afsikt med dem. Diktarens synvidd utvidgas mäktigt mellan diktens uppslag och dess slutpunkt. Så ger han i «Kejser og Galilæer», som han själf anser vara sitt centrala arbete, sin dröm om världsutvecklingen i spådomen om det tredje riket, som skall förena antikens och kristendomens innehåll och mål i en enhet, i en harmoni. Och här återkommer en tanke som förut sysselsatt honom, den att hvarken ett tidehvarf eller en mänsklig individ kan lefva på en annan tids eller en annan människas ideal – den som ej har ett eget, den går under och lifvet går vidare öfver den fallne.

Idédramerna ha nu blifvit Ibsens område, och på detta område får man gå tillbaka till Faust för att finna deras motstycke. De aflösas likväl snart af problemdramer i den realistiska form som tiden önskade och behöfde – en form som Ibsen var en af de första och en af de främsta att utbilda och fastslå. I «De ungas förbund» kastade han sig midt in i sin samtids slitningar, sådana de tedde sig hemma i det land han var glad att se på vederbörligt afstånd. I Kristiania hvisslades af piskslagen som från scenen hveno öfver de politiska frashjältarna, men komedien lefde och lefver än – liksom frashjältarna.

Så följde «Samfundets stötter», «Ett dockhem», «Gengangere».

Nu är Ibsen den skandinaviska realismens hufvudman, och nu går hans rykte ut öfver Tyskland, där förut hans historiska dramer spelats någon gång och väckt erkännande, men ej nått någon genomgripande framgång. Nu ställes han upp som den unga tidens målsman, den moderna, obönhörliga naturalismens tolk vid sidan af Tolstoi och Zola. Hans alstring ingår i den tyska ungdomens medvetande, och snart blir han känd och omstridd äfven i England och i Paris. I «Vildanden» har han blandat sin verklighetsskildring med en stor dosis symbolism. «Rosmersholm» och «Frun från hafvet» förskaffa honom en plats bland de ultramoderna oppositionsmännen emot den jordkrypande realismen, som nu ej längre är modern. Nu blir han räknad bland symbolister och mystici.

I «Rosmersholm» – resultatet af en sommarresa hem – säger han än en gång sitt ord om sitt samtids Norge, men han diktar intet lustspel numera och ingen samhällssatir, utan det är stilla allvar i hans ord. Om hur det politiska splitet tillsölar människorna, hur de simplaste vapnen visa sig träffa bäst, hur all denna fanatism och detta käbbel göra människorna dåliga. Och han drömmer om tilltagande själsförfining, om ett släkte af «adelsmänniskor», medan det ännu är plebejerna som segra...

Som den skandinaviskt nationella diktningens höfding och första man flyttade så Ibsen tillbaka till sin ungdoms kampplats, till Kristiania, som nu af entusiastiska tyskar, som kommo dit för att se den store mannen, blef kalladt «samtidens Weimar». Han är inne i sitt tredje och sista skede, hans blick är mera inåtvänd än någonsin, hans diktning blir en uppgörelse med de gamla idékretsar som han rört sig inom och dem han nu tar upp igen och synar i sömmarna. Psykologiska problem sysselsätte hans tankar, och vida perspektiv öppna sig för hans själs syn. Människans storhet och svaghet upptager hans tankar, spillets tragedi skrifvar han i Solness och Borkman, och det verk han – kanske ej utan en aning om att det skulle bli hans sista – kallade «en dramatisk epilog» rörde sig omkring frågan hvilket som slutligen och sist är mera värdt: På ena sidan ära och rykte och vunnet mästerskap, å den andra personlig lycka. Den gamle skaldens sista uppgörelse med sig själf, den finnes i «När vi döda vakna». Han är ända till slutet den ensamme.

Om Ibsen som sfinx, som diplomatisk tigare, som den otillgängliga, som med ett slugt småleende låter uttolkarna tvista om hvad han menar, är mycket skrifvet, ibland ej utan satir. Man har gjort vida mer af hans gåtfullhet än hvad den i själfva verket ger anledning till – han var i alla händelser en vida större skald än mystiker och filosof. Och när man söker personligheten i hans verk, är den ej svår att finna, lika litet som viljan, afsikten i stort sedo är höljd i töcken.

Hans diktning var själfrannsakan och själffördjupning. Han är den store egoisten, hvilkens sträfvan går ut på att göra det mesta möjliga af sig själf för att sedan gifva åt sina medmänniskor det bästa han äger. Han uppfostrade sig till att bli stark och motståndskraftig, till att tilltvinga sig det allra mesta af sina möjligheten. Allt som ställde sig hindrande i hans väg måste vika. Han var – som det blifvit sagdt om Goethe – den store ekonomen, som då floden tränger in i landet möter den med hundra kanaler, så att den befruktar i stället för att föröda. Låt vara att hans tankar kunde föra till frågor, dem han ei hade annat svar på än detta «ja, det är gåtan», som Julian liksom vi andra få nöja oss med. Bakom hans diktning skymta – icke visshet, men väl aning och hopp om en världsharmoni, mot hvilken människoandens sträfvan till utveckling och fullkomnande riktar sig.

Om Ibsens betydelse för sitt lands litteratur, för dess språk, för dess kulturutveckling behöfva vi här ej orda. Med full rätt ha hans landsmän ställt hans staty jämte Björnsons framför Nationalteatern i Kristiania, utan att först invänta de båda stormännens död. Ärebetygelser och äretecken ha rikligt kommit honom till del, och det var ej med likgiltighet han tog emot dem. För samtiden står han som en af de representativa världsskalderna. Själf sade han sig ha utvecklat sig från norrman till skandinav och därifrån till världsmedborgare – men trots hans mångåriga «landsflykt», trots den andliga ensamhet han klagat öfver, sedan han flyttat hem, och trots alla oblida ord han slungat ut öfver sina landsmän, så var han och förblef en äkta son af sin norska jord.

Mera än sex år ha nu förgått sedan han sist talade till oss. Under dessa sistförflutna årens händelser har man ofte längtat att få höra hans röst, önskat att han nu varit ung och vid andlig kraft. Man har saknat Stensgaards historiograf, då man sett hur familjen Stensgaard förökat sig ock kommit sig upp under de årtionden som förflutit sedan stamfadern gjorde sina anspråkslösa första bedrifter. Man har längtat efter «statssatirikern», som såg så skarpt och hvilken piska hven så träffsäkert, och efter mannen, som aldrig tiggde gunst och aldrig vände kappan efter vinden, som vågade gå emot opinionen och vågade tala ur skägget så som numera ingen i Norge.